3G
Wikipedia
3G tredje generationens mobiltelefoni, ger mobiltelefontjänster med en överföringshastighet på upp till 2 Mbit/s för stationära system (med HSDPA kommer det gå ända upp till 14 Mbps). För mobila system när man upp till 384kbps. 1G var den analoga mobiltelefonin medans 2G var den digitala. 3G använder sig av en 5 MHz kanalbredd som bärare.
Den stora skillnaden mellan 3G och GSM är överföringskapaciteten, det vill säga hur snabbt data skickas och tas emot av telefonen. Ju högre överföringshastighet, desto mer saker kan man göra i mobilnätet. Hastigheten är cirka 40 gånger större med 3G vilket innebär att man förutom ljud och text även kan skicka och ta emot grafik, rörliga bilder och använda andra avancerade tjänster, exempelvis sådana som är baserade på användarens position. Det är också möjligt att medan man skickar filer även hålla ett telefonsamtal. Något som spåddes kunna vara 3G:s främsta fördel var möjligheten att har videosamtal med varandra. Detta visade sig inte vara fallet då 3G lanserades i Japan som ett av de första länderna i världen. Där var det istället funktionen att ladda ner låtar till sin telefon som slog hårdast bland kunderna. Allt detta har gjort att 3G av många kallas mobilt bredband.
3G:s nackdelar sägs vara att täckningen är centrerad till större städer och relativt gles på landsbygden. Höga kostnade för licenser och telefoner ska också vara ett problem. Att 3G använder sig av andra frekvenser än 2G medför att nya master behövs sättas upp.
[redigera] Historik
Europaparlamentet och ministerrådet tog i slutet av 1998 ett beslut som innebar att alla medlemsländer till EU skulle möjliggöra ett införande av 3G-tjänster i respektive land senast den 1 januari 2002.
[redigera] Standarder för 3G
[redigera] Se även