Adolf von Baeyer
Wikipedia
Johann Friedrich Wilhelm Adolf Ritter von Baeyer, född 31 oktober 1835 i Berlin, död 20 augusti 1917 i Starnberg; tysk kemist och nobelpristagare.
Baeyer blev 1860 docent och 1866 professor i kemi vid universitetet i Berlin och 1872 professor i Strassburg. 1875 efterträdde han Justus von Liebig som professor i München, där under hans ledning ett nytt laboratorium uppfördes. Baeyer var mannen bakom ett stort antal viktiga arbeten inom den organiska kemin.
De förnämsta vetenskapliga prestationerna Baeyer gjorde var syntesen av indigoblått, upptäckten av ftalein-färgämnena, undersökningarna av honingstensyra, terpener och hydrerade bensolderivat, särskild hydrerade ftalsyror. Baeyer publicerade tillsammans med Villiger viktiga arbeten över det fyrvärdiga syret. Han bildade skola - en av hans lärjungar var Emil Fischer - och utövade därigenom stort inflytande på den experimentella organiska kemins utveckling.
Även hans teoretiska spekulationer väckte stor uppmärksamhet. Bland dessa kan nämnas hans åsikter om bensolens konstitution, hans spänningshypotes till förklaring av de ringformiga kolkärnornas olika stabilitet, och framför allt hans framställning av assimilationsförloppet hos växterna.
1905 fick Baeyer Nobelpriset i kemi för sitt arbete.
