Gunnar Sträng

Wikipedia

Gunnar Georg Emanuel Sträng, född 23 december 1906 i Järfälla, Stockholms län, död 7 mars 1992 i Stockholms domkyrkoförsamling, socialdemokratisk politiker, statsråd 1945 - 1976, riksdagsman 1946 - 1985. Han var konsultativt statsråd (biträdande jordbruksminister) 1945 - 1947, folkhushållningsminister 1947 - 1948, jordbruksminister 1948 - 1951, suppleant i socialdemokratiska partiets verkställande utskott sedan 1948, ordinarie ledamot 1956-1981, socialminister 1951 - 1955 och finansminister 1955 - 1976, vilket han idag är mest känd för. Med 21 år är han den finansminister som suttit längst och med sina 31 år är han den som suttit längst i en svensk regering.

Innehåll 1 Uppväxt 2 I facket 3 Ombudsman 4 Statsråd 4.1 Pomperipossa 4.2 Stenhus i gamla stan 5 Biografi 6 Kuriosa 7 Externa länkar 8 Referens

[redigera] Uppväxt

Sträng växte upp i Lövsta i närheten av Järfälla där hans far arbetade på renhållningsverket. Familjen bodde i en före detta statarbarack. Han började skolan i den då nybyggda Lövstaskolan. 1920 slutade han grundskolan och började arbeta vid Skogsbergs handelsträdgård. Från renhållningsverket kunde Sträng, då han älskade att läsa, ta hand om de intressanta böcker som kom dit för att brännas, böcker av bland andra Strindberg, Maxim Gorkij, Lev Tolstoj och Upton Sinclair.^[1]

1922 började han jobba på renhållningsverket och var där fram till vintern 1923-1924 när många fick avsked på grund av arbetsbrist. Sträng fick ett nödhjälpsarbete, att skotta snö i Stockholm. I april 1924 började han som lantbrukselev vid Skå-Edeby gård på Svartsjölandet. Hösten 1925 gick han en kurs i jordbrukslära vid Västerhaninge folkhögskola. Efter examen i april 1926 var han lantbrukselev vid Råcksta gård. Efter knappt tre månaders värnplikt vintern 1926-1927 återvände Sträng till Lövsta och anställdes åter som lantbruksarbetare vid Skogsbergs handelsträdgård.^[2]

[redigera] I facket

Den 10 augusti 1927 antogs Sträng som medlem i Hässelbys trädgårdsarbetarfackförening, avdelning 227. Den 1 februari 1928 valdes Sträng till styrelsemedlem och i styrelsen fick han posten som sekreterare.^[3]

Trädgårdsarbetarna hade dittills varit svåra att organisera fackligt; arbetet sågs som något man sysslade med under kort tid, då arbetet var dåligt betalt och inget man kunde försörja en hel familj på. Nu satte dock föreningen in alla krafter på att värva nya medlemmar och på några månader kunde antalet medlemmar femdubblas. Sträng bodde kvar hos sina föräldrar men de tre kunde nu flytta ut från statarbaracken till ett eget hus på Trädgårdsvägen 9 i Hässelby.^[4]

På våren 1928 hade fackföreningen så många medlemmar att man började skriva ett avtalsförslag som i maj skickades ut till arbetsgivarna. Av de 44 arbetsgivarna var det bara en som ville förhandla. Sträng ingick i förhandlingskommittén som utlyste strejken till den 19 maj 1928. Strejken pågick ända till augusti.^[5]

Efter strejken fortsatte Sträng som fackföreningsagitator; han reste runt till bland annat trädgårdsarbetarna i Tungelsta, på Svartsjölandet, Djursholm och Haga för att bilda nya lokalavdelningar. Sträng deltog också som ombud i Svenska lantarbetareförbundets kongress i juni 1929. I februari 1930 valdes Sträng till föreningens ordförande. De närmaste åren blev tuffa: inom föreningen stred socialdemokrater och kommunister, medlemsantalet sjönk och den ekonomiska krisen gjorde att arbetslösheten blev rekordstor.^[6]

[redigera] Ombudsman

Sträng hade då träffat sin fästmö, Birgit Adolfsson, ock även gjort upp med en trädgårdsmästare om att ta över dennes handelsträdgård. I juni deltog han som ombud vid Svenska Lantarbetarförbundets kongress och blev till sin egen förvåning vald till ombudsman för förbundet.^[7]

Den 4 juli 1932 började Sträng sin karriär som ombudsman med att ge sig ut på en cykelturné till Gävle, Örebro och Köping. På 12 dagar rekryterade han 150 nya medlemmar. Resten av sommaren var han ute på cykelturné i Östergötland. Rekryteringen var nödvändig för att tvinga arbetsgivarna att skriva under kollektivavtal. Särskilt betydelsfullt var detta för statarna. Statarsystement innebar innebar att hela familjen arbetade på en gård. Utöver "staten" - brödsäd, fodersäd, bostad, bränsle och ett potatisland fick varje familj en kontantlön på 630 kronor. På sommaren 1932 hade lantarbetsgivarna sagt upp det gällande avtalet och krävt en säkning till 470. För lantarbetare med timlön föreslogs en sänkning av timlönen från 45 till 34 öre. Efter andrakammarvalet på hösten 1932 fick socialdemokraterna regeringsmakten (se Regeringen Hansson I). Den 20 juni 1933 godkände riksdagen regeringens uppgörelse med Bondeförbundet, den så kallade kohandeln där 200 miljoner anslogs för att bekämpa arbetslösheten samtidigt som jordbruket gavs subventioner och skydd mot utländsk konkurrens.^[8]

1935 gifte sig Sträng med sin fästmö och de köpte en tomt på Gryningsvägen 40 i Spånga. Sträng fortsatte med "landsvägsagitation" fram till 1936, därefter sysslade han med förbundsfrågor på förbundskansliet och var en av förbundets representanter i LO:s representantskap. Den 10 april 1938 utsågs Sträng till förbundets andre ordförande och den 1 januari 1939 tillträdde han som förbundets ordförande efter att det visat sig att den tidigare ordföranden hade förskingrat pengar ur kassan.^[9]

Efter andra världskrigets utbrott blev Sträng ledamot i flera statliga kommittéer: Statens livsmedelskommission, Priskontrollnämnden och Arbetsrådet. Från 1942 deltog han i den statliga jordbruksutredningen. 1944 inledde förbundet förhandlingar med arbetsgivare som ledde till att statarsystemet avskaffades från den 31 oktober 1945.^[10]

[redigera] Statsråd

Den 6 juli 1945 blev han uppringd av Per Albin Hansson som bad honom att bli jordbruksminister. Sträng tackade nej. Några dagar senare ringde Hansson igen och bad honom att bli vice jordbruksminister och Sträng föll till föga. När Hanssons fjärde regering tillträdde den 31 juli 1945 var Sträng konsultativt statsråd med ansvar för jordbruksfrågor. I den regeringsombildning som följde då Gunnar Myrdal lämnade posten som handelsminister 1947 blev Sträng utnämnd till folkhushållningsminister. Den svenska valutareserven var svag och borde enligt Sträng användas för nödiga inköp till industrin istället för lyxkonsumtion och det blev nödvändigt att ransonera bensin. I oktober 1948 blev Sträng jordbruksminister och 1951 efterträdde han Gustav Möller som socialminister. Som socialminister sjösatte han bland annat en sjukförsäkringsreform som ersatte de frivilliga sjukkassorna med en obligatorisk sjukförsäkring som innebar en nyhet, den så kallade inkomstbortfallsprincipen. Den 12 september 1955 efterträdde han Per Edvin Sköld som finansminister.^[11]

Som finansminister införde han omsättningsskatt 1960 och ändrade den till moms. Innan dess hade indirekta skatter bland socialdemokraterna ansetts vara till nackdel för låginkomsttagare. 1970 genomfördes särbeskattningsreformen - tidigare hade gifta par beskattats tillsammans - vilket gjorde det olönsamt för många kvinnor att ge sig ut i arbetslivet.^[12]

Efter förstakammarvalet 1966 då socialdemokraterna gjorde ett dåligt val erbjöd sig Tage Erlander att avgå. Två gånger blev Sträng tillfrågad att ta över men sade nej.^[13]

Slutet av 1960-talet blev tiden för radikalt ifrågasättande även i Sverige och efter att Sträng i TV sagt att de stora reformerna nu var avklarade blev han hårt kritiserad av den socialdemokratiska tidskriften Tiden där Villy Bergström på ledarplats hävdade att Sträng tappat kontakten med viktiga strömningar inom arbetarrörelsen. Sträng blev djupt upprörd över detta och hotade att avgå men Erlander fick honom på andra tankar. Enligt en tolkning var Sträng nödvändig för att garantera kontinuitet så att Olof Palme kunde bli vald till partiordförande efter Erlander.^[14]

Sträng satt som finansminister ända till det socialdemokratiska valnederlaget 1976. Han blev mycket en symbol för försiktighetens ekonomi med budgetbalans och låg arbetslöshet. Till valet 1970 använde socialdemokraterna en valaffisch med en närbild på en bister Sträng och texten Prisökningarna ska bekämpas med stram ekonomi. Inte med arbetslöshet!. Den allt ökande skattekvoten såg han som en nödvändighet för alla de sociala reformer som gjordes.^[15]

[redigera] Pomperipossa

Den 20 mars 1976 publicerade Astrid Lindgren en saga i Expressen. Sagan, "Pomperipossa i Monismanien", ironiserade över den svenska skattepolitiken och dess extrema pålagor^[16], som i Astrid Lindgrens fall innebar att hon betalade mer i skatt än hon tjänade. Hon snästes av av Sträng, som ansåg att hon skulle hålla sig till saker hon förstod nåt av, men Pomperipossa blev en av de faktorer som gjorde att socialdemokraterna förlorade valet senare samma år.^[17]

[redigera] Stenhus i gamla stan

Även Strängs skatteplanering väckte uppseende. Med sina överlägsna kunskaper om det svåröverskådliga skattesystem han till stor del själv skapat, kunde han göra stora avdrag för det stenhus i Gamla stan i Stockholm som han köpte i mitten av 1970-talet. Frågan var känslig i en socialdemokrati som ofta hade moraliserat över privatpersoner som hade gjort liknande skatteupplägg.

De sista åren av sitt liv bodde Sträng i stenhuset och sades fungera som en socialdemokraternas grå eminens, och särskilt som samtalspartner för Mona Sahlin.^[18]

Han var gift 1935-1947 med Birgit Marianne Adolfsson, född 1915, och från 1948 med Gerda Ingrid Sträng, född 1909. Han var far till Gun Britt Marianne Sträng, född 1936, och Hans Georg Sträng, född 1943.

[redigera] Biografi

• Anders L. Johansson: Gunnar Sträng - landsvägsagitatorn, Tidens förlag 1992, ISBN 9155036368.

[redigera] Kuriosa

• Sträng var känd för att ofta använda svårbegripliga ord, som han ibland själv försvenskat från latin eller andra språk. Han lär vid något tillfälle ha sagt att man inte ska "använda utländska ord när vi har en inhemsk, adekvat vokabulär disponibel". Det väckte viss munterhet när det begav sig.

• inhemsk, från tyskans einheimisch
• adekvat, från latin adæquatus
• vokabulär, från franska vocabulaire

(Se även citaten under "Externa länkar" nedan.)

• Sträng bar nästan alltid hängslen.

[redigera] Externa länkar

Företrädare: -	Sveriges bitr. jordbruksminister 1945-1947	Efterträdare: -
Företrädare: Axel Gjöres	Sveriges folkhushållningsminister 1947–1948	Efterträdare: Karin Kock-Lindberg
Företrädare: Per Edvin Sköld	Sveriges jordbruksminister 1948–1951	Efterträdare: Sam Norup
Företrädare: Gustav Möller	Sveriges socialminister 1951–1955	Efterträdare: John Ericsson i Kinna
Företrädare: Per Edvin Sköld	Sveriges finansminister 1955–1976	Efterträdare: Gösta Bohman ekonimiminister Ingemar Mundebo budgetminister

[redigera] Referens

1. ^ Johansson (1992)
2. ^ Johansson (1992)
3. ^ Johansson (1992)
4. ^ Johansson (1992)
5. ^ Johansson (1992)
6. ^ Johansson (1992)
7. ^ Johansson (1992)
8. ^ Johansson (1992)
9. ^ Johansson (1992)
10. ^ Johansson (1992)
11. ^ Johansson (1992)
12. ^ Johansson (1992)
13. ^ Johansson (1992)
14. ^ Johansson (1992)
15. ^ Johansson (1992)
16. ^ Pomperipossa i Monismanien
17. ^ Peter Esaiasson, Svenska valkampanjer 1866-1988 (1990) Stockholm: Allmänna förlaget. ISBN 9138920352.
18. ^ Johansson (1992)