Kilskrift
Wikipedia
Kilskrift kallas den ord- och stavelseskrift som var det vanligaste skriftsystemet i Främre Orienten under perioden från ca 3200 f.Kr. till ca 75 e.Kr. och som skrevs med kilformade tecken, oftast på lertavlor. Skriften användes av sumerer, babylonier, kaldéer, assyrier, elamiter, hettiter och flera andra folk för att skriva sina olika språk.
Kilskriften uppkom i det sumeriska området i södra Mesopotamien efter flera årtusenden av förstadier i form av små lerfigurer som representerade föremål. De standardiserade kilskriftstecknen var ursprungligen piktogram; d.v.s. de föreställde bilder, men med tiden blev dessa bilder stiliserade till oigenkännlighet. Skriften bestod av ca 600 tecken och bildades genom kilformade intryckningar i mjuk lera.
Ett kilskriftstecken kunde ha tre olika funktioner beroende på sammanhanget: logogram (återger ett ord), fonogram (återger en stavelse) eller determenativ (klassificerar det skrivna ordet). Exempel på kilskriftssystem helt baserade på fonogram finns dock; sådana utvecklades i Ugarit (alfabetiskt) och i Persien.
Dechiffrerandet av kilskriften under första hälften av 1800-talet lade grunden till det vetenskapliga ämnet assyriologi.
Fornpersisk kilskrift, inledningen till den första Behistuninskriften
