Kjell-Olof Feldt

Wikipedia

Denna artikel är nominerad till att bli en utmärkt eller en läsvärd artikel. Vad tycker du? Gör din röst hörd!

Kjell-Olof Feldt, född 18 augusti 1931 i Holmsund, numera i Umeå kommun, Västerbottens län (Västerbotten), är en svensk politiker, som blev känd för sin långa tid som socialdemokraternas finansminister. Vid sidan av statsministrarna Olof Palme och Ingvar Carlsson var Feldt en av dem som dominerade den svenska politiken under 1970- och 1980-talen.

Innehåll 1 Biografi 1.1 Handelsminister 1.2 I opposition 1.3 Maktskifte 1982 1.4 Löntagarfonderna 1.5 Ekonomisk kris och tredje vägen 1.6 Avregleringen av kreditmarknaden 1.7 Ekonomin i förgrunden 1.8 Fler avregleringar 1.9 Tecken på kris 1.10 Skattereform och tvångssparande 1.11 Utträde ur regeringen 2 Feldt som politiker 3 Ideologi 4 Bibliografi 5 Externa länkar 6 Källor 7 Noter

[redigera] Biografi

Kjell-Olof Feldt föddes i Holmsund som son till stuveriarbetaren Alexander Fält och Irma Jonsson. Han tog pol.mag. vid Uppsala universitet, var byråchef på finansdepartementet, blev 1965 dess budgetchef och 1967 statssekreterare. Relationen mellan den unge statsministern Olof Palme och den grånande finansministern Gunnar Sträng var omvittnat stretig. Som ämbetsman gick Feldt fram i detta som en av Palmes förbundna.^[1] När han 9 oktober 1970 tillträdde som handelsminister Gunnar Langes efterträdare hade han med andra ord både god inblick i arbetet på regeringskansliet och goda relationer till ledningen. Han rekryterades inte från riksdagsledamöterna, som ofta förespråkas, fastän hans utnämning till ämbetsman skedde efter att han skaffade sig partibok. Feldt har beskrivit åren 1964-1970 som de lyckligaste i sitt politiska liv.^[2] Han var under tiden som ämbetsman i finansdepartementet och statsråd i handelsdepartementet Sveriges representant i Internationella valutafonden, Världsbanken, OECD och G10. 1970 gifte han sig med friherrinnan Birgitta von Otter.

[redigera] Handelsminister

Feldt var handelsminister 1970-1975 i Palmes första ministär, varefter han blev biträdande finansminister, det vill säga löneminister (1975-1976). Under denna tid deltog han bland annat i att ta fram propositionen om medbestämmandelagen. Den största händelsen torde ha varit 10 november 1970, då han i Bryssel inledde Sveriges förhandlingar om handelsavtal med EEC, genom att framställa en deklaration om att så långt neutralitetspolitiken tillät önskade Sverige en omfattande och nära ekonomisk relation med Europeiska gemenskapen. 18 mars året därpå drog dock Sverige tillbaka vad som av många hade uppfattats som en ansökan om medlemskap, men 1972 ingick alla EFTA-länder ett frihandelsavtal med EG. Till detta hörde att Sverige anslöt sig till EG:s valutablock. Ett bidragande skäl till att Feldt blev Langes efterträdare kan enligt Björn Elmbrant vara att han genom OECD fått den erfarenhet som Palme önskade med anledning av frågan om EG, som av allt att döma var viktig för statsministern.^[3]

I likhet med dåvarande utbildningsministern, senare statsminister, Ingvar Carlsson, kritiserade Feldt Strängs ekonomiska politik. Bland annat föreslog han 1973 att arbetsgivaravgiften i företag med färre än 100 anställda skulle tas bort; detta var signifikativt för det generationsskifte i den socialdemokratiska politik som Feldt senare kom att representera, och innebar en brytning med Sträng som kritiserade förslaget skarpt.^[4]

1974 hamnade Feldt och Volvochefen P.G. Gyllenhammar som de enda svenskar på en lista av Time över framtidens 150 ledare i världen. Feldt förutspåddes då bli Sveriges finansminister.^[5] De båda framtida ledarna skulle för övrigt bli personliga vänner.

[redigera] I opposition

När borgarna vann riksdagsvalet 1976 hade Feldt formellt varit riksdagsman sedan 1971, men hade hela den tiden suttit i regeringen. Vid valförlusten blev han riksdagsman på allvar, och ingick i finansutskottet. Genom att frångå senioritetregeln tillsatte Olof Palme Feldt som dess vice ordförande. En natt i april 1981, ”den underbara natten”, förhandlade han med den borgerliga regeringen om dess ekonomiska politik, som innehöll ett förslag om sänkning av marginalskatten (som då kunde uppgå till 90 procent). Förhandlingarna ledde till att moderaterna inte lyckades få med sig de andra borgerliga partierna i skattesänkningen, varvid regeringen Fälldin upplöstes.^[6]

[redigera] Maktskifte 1982

Feldt valdes in som suppleant i verkställande utskottet vid partikongressen 1981, och Gunnar Sträng trädde ur. När socialdemokraterna vann riksdagsvalet 1982 utsågs Feldt som väntat till finansminister i Palmes andra ministär, vilket han var till 1990 under Carlssons första regering, då han avgick. De stora frågorna inom partiet före valet 1982 var löntagarfonderna, den ekonomiska krisen och de påstådda ubåtskränkningarna. Socialdemokratiska regeringar har generellt utmärkts av en maktcentrering i finansdepartementet och vid regeringsskiftet 1982 ökade fokuset på ekonomin ytterligare.

[redigera] Löntagarfonderna

Vid 1978 års partikongress utnämndes Feldt till ordförande för arbetsgruppen som skulle ta ställning till löntagarfonderna. Trots att han personligen inte trodde på dem, accepterade han LO:s krav på att de skulle införas. Med dessa avsåg de att via facken öka löntagarinflytandet på ekonomin i en strävan mot socialistisk kollektivisering av ägandet av produktionsmedlen. Arbetsgivarna var mycket avogt inställda till förslaget, och öppna protester hördes i hela landet. Regeringen hade föresatt sig att införa löntagarfonderna 1984, och under den riksdagsdebatt 20 december 1983 som beslutade därom skrev Feldt ett ”grötrim” som blivit flitigt citerat:

Löntagarfonder är ett jävla skit

Men nu har vi baxat dem ända hit

Sen ska de fyllas med varenda pamp

som stött oss så starkt i våran kamp

Nu behöver vi inte gå flera ronder

förrän hela Sverige är fullt av fonder

Beslutet togs med stöd av vpk, men facket fick inte huvudmannaskapet som planerat. Fonderna bekostades av en vinstdelningsskatt, och fem fonder bildades. Fonderna fanns kvar till 1992 då den borgerliga regeringen Bildt avskaffade dem.

[redigera] Ekonomisk kris och tredje vägen

Socialdemokratin stod globalt sett inför ett vägskäl beträffande sin ekonomiska politik, då keynesianismen hade visat sig orsaka inflation. Detta, och den rådande ekonomiska situationen med ett stort underskott i statsbudgeten, innebar att partiledningen 1981 tillsatte en arbetsgrupp för att ta fram en handlingsplan för hur den ekonomiska krisen skulle hanteras, i vilken en kärna bestånde av Feldt, Leni Björklund, Rune Molin och Ingvar Carlsson ingick. 1982 hade de sitt program klart med titeln ”Framtid för Sverige”. Krisprogrammet fick stor uppmärksamhet i valrörelsen 1982. Programmet var en öppen uppgörelse med den tidigare ekonomiska politiken. I korthet gick den ut på att låta näringslivet vara navet i återuppbyggnaden genom att öka lönsamheten, selektiva ingripanden, och ökad konkurrens, bekämpning av prisökning på tillgångar, samt att hålla nere konsumtionen.

När den nya regeringen tillträdde i oktober 1982 hade Feldt några korta dagar på sig att omsätta krisprogrammet i konkreta former. Han tecknade upp det i tio punkter; detta har blivit känt under namnet Tredje vägens politik, och har sin motsvarighet i andra socialdemokratiska länder.

Det första den nya regeringen gjorde var att devalvera kronan med 16 procent för att framkalla en ”positiv chock för svensk industri”, vilket enligt Björn Elmbrant innebar att ge sig ut på djupt vatten.^[7] Detta gjorde regeringen för att förhindra valutautflödet, men handlandet fick kritik av de andra nordiska länderna. Dessutom infördes ett prisstopp. Redan inledningsvis fick den nya regeringen ta emot mycket kritik från såväl de borgerliga som vpk, med anledning av den höjda momsen och andra skattehöjningar.

Relationen till LO präglades dels av frågan om löntagarfonderna, dels förekom en maktkamp, där LO, enligt Feldt, ville se regeringen som dess politiska redskap. Relationen mellan Feldt och LO skulle bli spänd en lång tid framöver, och leda till vad som brukar kallas Rosornas krig.^[8]

[redigera] Avregleringen av kreditmarknaden

21 november 1985 genomfördes den så i efterhand kallade ”Novemberrevolutionen”, och kreditmarknaden avreglerades, ett otidsenligt system enligt Feldt, och efter försäkran från riksbankschef Bengt Dennis att bankerna inte skulle kunna låna obegränsat av riksbanken varigenom en kreditexpansion skulle undvikas.^[9] Formellt var det riksbankchefen Dennis som tog beslutet, men enligt Ingvar Carlsson har finansministern och riksbankchefen starka band; Feldt försvarade avregleringen inför regeringen och tog politiskt ansvar för den.^[10] Dennis har å sin sida tillbakavisat påståendet att han skulle ha givit en försäkran om att kreditexpansionen skulle undvikas, och diskussionen om vem som har rätt har fortlöpt, bland annat genom att Dennis 1998 utgav boken 500% där han kritiserar Feldts hantering av ärendet.

Feldts ekonomiska politik kom senare främst att bli ihågkommen för kreditpolitiken, med en enorm ökning av utlåning till hushållen. Nettoutlåningen ökade med 260 miljarder under två år, 1986-88. Carl Bildt kallade senare denna politik för ”kasinoekonomi”.^[11]

Avregleringen hade stöd hos de borgerliga partierna, men med anledning av finanskrisen under början av 1990-talet kom det att bli en omdebatterad åtgärd. Att avregleringen var en av de största penningpolitiska besluten som togs efter andra världskriget synes stå oemotsagt, men konsekvenserna av de explosionsartat ökade utlåningarna, vem som bär ansvaret för den kris som kom, och vad som utlöste den, har varit mycket omtvistat. Frågan kompliceras ytterligare av att den är ideologiskt kringgärdad. Till avregleringens positiva effekter hör att nystartade företag lättare har kunnat skaffa sig riskkapital.^[12]

Avregleringen var en internationell trend i nyliberal ordning. Den ökade utlåningen åtföljdes av en prishöjning under slutet av 1980-talet varmed bankerna förlorade stora summor pengar. Ett bidragande skäl till krisen torde vara bankernas bristande kunskap om och erfarenhet av en fri marknad. Samma förlopp med avreglering och finanskris skedde i bland annat USA, Norge, Finland, Latinamerika, Japan och forna Östblocket.^[13] Men även Feldt själv har fått ta en del av skulden till finanskrisen: han hade inte erfarenheten att förstå krafterna bakom en fri marknad, och därmed föra den nödvändiga åtstramningspolitik som kanske hade kunnat avvärja krisen.^[14]

[redigera] Ekonomin i förgrunden

Omkring år 1986 hade Feldt lämnat de ekonomiska krisåren bakom sig; börsen upplevde en höjdpunkt, med så kallade finansvalpar och nyrika börshajar, vilket ledde till att Feldt införde ”valpskatten”, och exporten var mycket god. Sverige uppmärksammades utomlands för att bättre och snabbare ha tagit sig igenom den ekonomiska krisen, utan att tvingats höja arbetslösheten.^[15] Han föredrog den tredje vägen under Socialistinternationalens kongress i Stockholm september 1987 och fick ta emot mycket beundran.

1987 hade han lyckats vända krisen 1982 till en höjning av BNP med 16 procent, att 160 000 personer fler hade arbete, investeringarna i industrin ökat med 60 procent, att budgetunderskottet minskat från 13 till 1 procent av BNP, och en halvering av inflationstaket.^[16] Han blev kritiserad av borgerligheten för att fattigdomen ännu var stor, men parerade. Regeringen kritiserades också för att ha frångått sin linje med fördelningspolitik, och för att till exempel barnbidragen var för små, vilket Feldt beskrev som att folket ”visade ingen tacksamhet över de gåvor vi lade framför deras fötter. Snarare visade de tecken på ilska. Detta både bedrövade och förvånade partiledningen och regeringen”.^[17]

Under 1982-1987 höjde Feldt skatterna från 51 till 55 procent av nationalprodukten, men började anse att det slags fördelningspolitik de förde var en omöjlig väg.

Vid partikongressen 1987 lade partiet fram idéprogrammet ”Ett rättvisare Sverige”, vilket Feldt betecknar som ett nytt skede i partiets historia; det förändrade ekonomiska läget med sämre tillväxt innebar att det fanns mindre resurser att fördela.^[18] Därmed sattes en stark ekonomi återigen som primär framför sociala reformer.

[redigera] Fler avregleringar

Under Sträng, och tidigare finansministrar, hade landets ekonomi i mycket styrts av olika regleringar och stödåtgärder, i en mildare form av planekonomi. Regleringarna av näringslivet hade dock visat sig leda till överproduktion och högre priser. Jordbruket var ett av de områden som omgärdades mest av regleringar, där äggregleringen blivit särskilt omtalad, med ruggningsavgifter, frivillig äggkvotering och burplatsavgifter. 1987 började Feldt verka för en lättnad av regleringarna av jordbruket, och 1989 hade ett förslag tagits fram om en reformerad jordbrukspolitik, där dessa regleringar togs bort.

På valutans område skedde också en avreglering under densamma tiden, men frågan väcktes av Krister Wickman och inte Feldt. I likhet med kreditmarknaden genomfördes denna i samklang med andra länder. Trots kritik emot denna avreglering genomfördes den av Feldt och statsministern, med motiveringen att det skulle öka utrikeshandeln.

[redigera] Tecken på kris

Efter börsraset 19 oktober 1987 var det nödvändigt att snabbt omforma den ekonomiska politiken, och i en proposition 5 november föreslog Feldt att rikta uppmärksamheten på byggmarknaden, som genom att den var ”skyddad från internationell konkurrens, hade utvecklat sig till en av de verkligt svåra inflationshärdarna”.^[19] Feldt hade börjat tröttna på den tyngande rollen som finansminister, varför Odd Engström 1988 övertog arbetet med budgetpropositionen, och Feldt själv blev ordförande i forskningsberedningen.

Samma år började problem uppenbaras i de svenska finanserna, som i årets finansplan definierades som ett lågt hushållssparande och för hög konsumtion, en kraftig stegring av priser och löner, kapacitetsbrister, och risk för att det offentliga sparandet skulle försvagas. Även inom det egna partiet började det talas om en nationell konsumtionsfest med lånade pengar.

[redigera] Skattereform och tvångssparande

1988 föreslogs en skattereform av Feldt, statsministern och folkpartiet som på många sätt var kontroversiell bland partikamrater, men som enligt Feldt krävdes för att åtgärda de problem som uppstått i och med avregleringen av kreditmarknaden. Reformförslaget innehöll sänkning av marginalskatten, och en enhetlig skattesats. Den genomdrevs 1990.

1989 införde Feldt det så kallade tvångssparandet. Idén därtill väcktes av centerpartisterna Olof Johansson och Ivar Franzén, och skulle ersätta behovet av en momsökning; frågan hade emellertid tidigare dryftats inom socialdemokratin av Per Edvin Sköld. Feldt hade vid det laget kommit till den punkten att han ville lämna politiken, men det ekonomiska läget och avsaknaden av en lämplig efterträdare, gjorde det svårt för honom att kunna gå.

[redigera] Utträde ur regeringen

I samband med en regeringskris avgick Feldt från posten som finansminister 1990. Detta föregicks av att Feldt 3 februari lade fram en proposition om ett lönestopp, som väckte kraftiga reaktioner, såväl inom som utom partiet. 15 februari lämnade Feldt alla politiska uppdrag. Samma dag avgick regeringen Carlsson efter att riksdagen avslog lönestoppet med siffrorna 190 mot 153.^[20]

Året efter avgången gav Feldt ut sin bok Alla dessa dagar i vilken han sökte utreda de faktorer som föranlett hans politiska beslut som finansminister. Boken kom dock att användas emot socialdemokraterna i valkampanjen 1991, och väcka en debatt inom det egna partiet om tolkningar, politisk väg och ideologiska framförhållningar.

Feldt var ordförande i Riksbanksfullmäktige 1994-1998.

[redigera] Feldt som politiker

Fastän politikern Feldt var en utpräglad ekonom, med poster som handels- och finansminister, fick han under den senare posten allt större ansvar i regeringsarbetet som en av dess huvudförhandlare och motdebattör med riksdagspartierna. Med sitt ansvar för Sveriges ekonomi kom hans politiska område att innefatta allt från försvarspolitik till biståndspolitik. Oppositionsledaren Ulf Adelsohn, som var partiledare för moderaterna 1981-86 och mötte Feldt i flera debatter i riksdagen och medierna, har berömt Feldt såsom en svårare debattör att möta än Olof Palme, eftersom han var kunnigare och skickligare.^[21] Ingvar Carlsson beskriver Feldt som en person med kort stubin men med gott humör som hade förmågan att finna utvägar i svåra lägen och att omsätta beslut i handling, en person som trots sin envishet alltid var öppen för nya sätt att se saker.^[22]

Den tidigare socialministern Sten Andersson har beskrivit Feldt som lynnig och temperamentsfull: "Alltför ofta hade Kjell-Olof svårigheter att tygla sitt häftiga humör. Då dikterade han hellre än resonerade. En del regeringskollegor skrämdes till tystnad och underkastelse, ibland gråt." Men Feldt kunde också vara en varm, vänlig och ömsint människa som snabbt kunde stryka ett streck över gamla bråk.^[23]

I januari 2007 förlänades han Konungens medalj i 12:e storleken i serafimerordens band.^[24]

[redigera] Ideologi

Feldt brukar beskrivas som en högerinriktad finansminister. Bland annat framförde han, som den förste socialdemokrat, sympatier med privatisering av delar av den offentliga sektorn i intervjuboken Samtal med Feldt (1984), en bok för vilken han blev utskälld av Olof Palme. Han definierade socialdemokratin i samma bok som en pragmatisk politik som till skillnad från liberalismen och kommunismen inte var knuten till en viss ägandeform och ekonomisk politik, i vilken målsättningen av frihet, jämlikhet och trygghet var överordnade alla system och modeller. Av dessa mål menade Feldt jämlik fördelning vara det ”operativa”.

1989 förordade han i en omdebatterad Tiden-artikel att socialdemokratin skulle avföra kampen mot kapitalismen från partiprogrammet.^[25] Dessa tankar framlade han redan i Samtal med Feldt, där han sa att kapitalismen är socialdemokratins stora problem, att ”det alltid varit bekvämt och enkelt att utropa kapitalismen till fiende”, och att fastän socialdemokratin alltid i praktiken accepterat kapitalismen så har antikapitalismen spelat en social roll i arbetarrörelsen.^[26] När Feldt 1988 föreslog att skatteutjämningen skulle slopas, tolkade Gunnar Adler-Karlsson detta som att han menade att detta system inte ledde till den ekonomiska jämlikhet som socialdemokratin utgått ifrån.^[27] Med denna reform sänktes marginalskatten till 50 procent, med förevändningen att lönerna därmed skulle hållas nere, men Sverige hade ändå västvärldens högsta skatter.^[28]

Med anledning av politikens orientering mot marknadsekonomi, kom Feldt och hans medarbetare Erik Åsbrink att kallas ”kanslihushögern”. Hans tid som finansminister kom att utmärkas av konfrontationer vad beträffar avvägningen av de politiska målen mot den ekonomiska realiteten.^[29]

[redigera] Bibliografi

• 1991 - Alla dessa dagar... - I regeringen 1982-1990
• 1994 - Rädda välfärdsstaten
• 2002 - Det blev ingen storväst - Min barndom och uppväxt
• 2003 - I cancerns skugga. Ett år av förtvivlan och hopp (med Birgitta von Otter)
• 2005 - Min väg till politiken

[redigera] Externa länkar

Företrädare: Gunnar Lange	Sveriges handelsminister 1971–1975	Efterträdare: Carl Lidbom
Företrädare: Bertil Löfberg	Sveriges bitr. finansminister löneminister 1975–1976	Efterträdare: Ingemar Mundebo
Företrädare: Rolf Wirtén	Sveriges ekonomi- och budgetminister 1982-1983	Efterträdare: sig själv som finansminister
Företrädare: sig själv som ekonomi- och budgetminister	Sveriges finansminister 1983-1990	Efterträdare: Allan Larsson
Företrädare: Svante Lundkvist	Sveriges vice statsminister 1986-1990	Efterträdare: Odd Engström

[redigera] Källor

• Adelsohn, Ulf, Partiledare : Dagbok 1981-1986, Stockholm : Gedins förlag, 1987
• Adler-Karlsson, Gunnar, Lärobok för 90-talet : Om vår överlevnads villkor, Stockholm : Prisma, 1990
• Ahlqvist, Berndt & Engqvist, Lars, Samtal med Feldt, Stockholm : Tidens förlag, 1984
• Borgström, Henrik & Haag, Martin, Gyllenhammar, Stockholm : Bonniers, 1988
• Carlsson, Ingvar, Så tänkte jag : Politik och dramatik, Stockholm, Hjalmarsson & Högberg bokförlag, 2003
• Ehrenkrona, Olof, Nicolin : En svensk historia, Stockholm : Timbro, 1991
• Elmbrant, Björn,
  • Palme, Stockholm : Författarförlaget Fischer & Rye, 1989
  • Så föll den svenska modellen, Stockholm : Bokförlaget T. Fischer & Co, 1993
  • Hyperkapitalismen, Stockholm : Atlas, 2000
• Feldt, Kjell-Olof, Alla dessa dagar... I regeringen 1982-1990, Stockholm : Norstedts förlag, 1991
• Hadenius, Stig, Modern svensk politisk historia : Konflikt och samförstånd, 6:e upplagan, Stockholm : Hjalmarsson & Högberg bokförlag, 2003 (särskilt sidorna 176-185, 192f)
• Hägg, Göran, Välfärdsåren : Svensk historia 1945-1986, Stockholm : Månpocket Fakta, 2005
• Mishkin, Frederic S., The Economics of Money, Banking and Financial Markets, 6th ed., Addison-Wesley Series in Economics, 2003
• När Var Hur 1972, red. Lars Chroel Sandström, Stockholm : Bokförlaget Forum, 1971
• När Var Hur 1990, red. Bernt Himmelstedt, Stockholm : Bokförlaget Forum, 1989
• När Var Hur 1991, red. Bernt Himmelstedt, Stockholm : Bokförlaget Forum, 1990

[redigera] Noter

1. ^ Elmbrant (1989), s.111, 127, 175
2. ^ Alla dessa dagar, s.55
3. ^ Elmbrant (1989),s.102
4. ^ Carlsson, s.161-166
5. ^ Borgström & Haag, s.50
6. ^ Hägg, s. 346f
7. ^ Elmbrant (1993), s.84
8. ^ Alla dessa dagar, s.107ff
9. ^ Alla desa dagar, s.281f
10. ^ Carlsson, s. 213-218
11. ^ Elmbrant (1993), s.136f
12. ^ Gunnar Wetterberg, ”Riskkapitalet gav USA ett försprång”, SvD Under Strecket 5 mars 2007 [1]
13. ^ Mishkin, s.306-311
14. ^ Lars Jonung, ”Kronfallet som skakade Sverige”, DN Ledare 19 november 2002 [2]
15. ^ Carlsson, s.197, 229
16. ^ Carlsson, s.236
17. ^ Alla dessa dagar, s.300
18. ^ Alla dessa dagar, s.304
19. ^ Alla dessa dagar, s.323
20. ^ När Var Hur 1991, s.168ff
21. ^ Adelsohn, s.117
22. ^ Carlsson, s.200
23. ^ Sten Andersson, I de lugnaste vatten… (1993) Stockholm: Tiden. sid. 354-355. ISBN 9155039979.
24. ^ Medaljförläningar, Kungliga hovstaternas hemsida
25. ^ Elmbrant (2000), s.166
26. ^ Ahlqvist etc., s.14f
27. ^ Adler-Karlsson, s.170
28. ^ När Var Hur 1990, s.196
29. ^ Ehrenkrona, s.316