Norges järnvägsnät

Wikipedia

Litt. El13 nr. 2125 på Ofotbanen

Norges järnvägsnät består av drygt 4 000 km normalspår (1 435 mm) av vilka ca 2 500 km är elektrifierat och 201 km är dubbelspår. Där finns 696 tunnlar och 2 760 broar.

Nätet drivs och underhålls av Jernbaneverket (motsvarande svenska Banverket), medan andra företag driver själva tågtrafiken. Bland dessa företag kan nämnas NSB, CargoNet och Ofotbanen.

Det har funnits privata järnvägar i Norge men dessa har antingen lagts ned eller tagits över av NSB/Jernbaneverket.

Tidigare gick världens nordligaste järnväg mellan Kirkenes och Bjørnevatn i Nordnorge, men denna bana lades ned 1997. Fortfarande finns en av de nordligaste järnvägarna i Norge; Ofotbanen, som går mellan Kiruna och Narvik. I Narvik finns ingen förbindelse med det norska järnvägsnätet, men i Kiruna däremot finns anslutning till det svenska nätet som i sin tur har anslutning till norges järnväg, vid Charlottenberg i Värmland och via banan mellan Östersund och Trondheim.

I Norge finns flera museijärnvägar, bl.a. Krøderbanen, Setesdalsbanen, Urskog-Hølandsbanen, Thamshavnbanen, Rjukanbanen, Valdresbanen, Nesttun-Osbanen och Gamle Vossebanen. Norges järnvägsmuseum ligger i Hamar och där finns en stor samling av tåg, fotografier, dokument och andra järnvägsrelaterade objekt.

[redigera] Utveckling

Järnvägsbyggandet var tidigt ute i Norge. Norge var i samma union som Sverige ( se även Sverige-Norge) men styrde i fallet med järnvägsbyggandet som med så mycket annat över sig själva. Järnvägen mellan Oslo och Eidsvoll (dåvarande Kristiania) invigdes 1854, före Sveriges första bana.

Järnvägsutbyggnaden pågick det följande århundrandet, men det var ett väldigt trögt arbete. Norges geografi med berg och dalar och långa avstånd mellan städerna gjorde varje byggnadsföretag till en dyr och kostsam historia. Omkring 1880 var järnvägen mellan Oslo och Trondheim liksom Oslo till Stockholm och Göteborg via Kongsvinger och Kornsjø färdig. Järnvägsutbyggnaden utgick från Oslo, och det har alltid varit den norska järnvägstrafikens stora knutpunkt.

Järnvägsutbyggnaden fortsatte med Oslo som utgångspunkt norr om Trondheim och mot de större städerna Stavanger (färdigt 1944) och Bergen (färdigt 1908) i väst under 1900-talet. Ett annat omfattande arbete var att bygga om de existerande smalspårsbanorna till normalspår. Självständigheten 1905 betydde för den norska järnvägstrafiken att den planlagda Västkustbanan ( på svensk sida nuv. Bohusbanan) aldrig blev av, liksom att man fick det svårare att finansiera byggandet av vissa banor när svenskt kapital drog sig undan. I detta sammanhang kan Malmbanan nämnas, då Narvik anslöts till järnvägsnätet genom Sverige och blev en viktig och strategisk hamn vilket skulle visa sig under Andra världskriget.

Efterkrigstiden betydde att järnvägsutbyggnaden åt norr fortsatte, tills man nådde Bodø 1962. Järnvägstrafiken var under 1950-talet mer prioriterat av den norska regeringen än utbyggnaden av vägnätet. Ursprungligen var tanken med kustbanan att förlänga denna hela vägen till Kirkenes. Även om det projektet inte tycks kunna bli av, diskuteras en förlängning norrut mot Narvik eller till och med till Tromsø, Nord-Norgebanen. Sedan 1960-talet har de främsta järnvägsutbyggnaderna skett i Oslo med omnejd. Prioritet för 2005-2015 är att få ner restiderna, i första hand i Oslo med omnejd, genom nya banor.