Skånska

Wikipedia

Skånska är ett samlingsbegrepp som syftar dels på de nutida sydsvenska dialekterna i Skåne och dels på de äldre sydskandinaviska dialekterna som talades i Skåneland före försvenskningsprocessens införande på sent 1600-tal. En utbredd uppfattning är att skånskan - tillsammans med svenskan och danskan - har sitt ursprung i fornnordiskan och att de tre varianterna därefter var samma dialekt, fornöstnordiska, upp till 1100-talet. En stor del av skånskans unika ordförråd har försvunnit eller försvenskats sedan Sverige erövrade Skåneland från Danmark 1658, men prosodin skiljer sig forfarande från rikssvenskan. Skånskan har också genomgått senare förändringar som inte är relaterade till varken svensk och dansk språkutveckling, såsom de skånska diftongerna.

Smålänningen Alf Henriksson, en populärvetenskaplig författare, skriver 1963 i sin bok "Sveriges Historia del II, sid. 600": "Även det folkrika Skåne, nyss en av det danska rikets kärnprovinser vars tungomål snarast får sägas vara dansk dialekt än idag, bytte sitt skriftspråk och sin lag anmärkningsvärt lätt". Kapitlet, som behandlar 1600-talets andra hälft, är kallat "Försvenskningen i söder". Meningarna är dock delade när det gäller svårighetsgraden och det allmänna motståndet mot det nya språket i Skåne, ett motstånd som även manifesterade sig i kyrkorna.^[1] Andra dialekter i Sydsverige, blekingska och halländska, är besläktade med dialekterna i Skåne.

[redigera] Historia

Många etymologiska ordböcker och de flesta moderna språkforskare skiljer på fornsvenska, forndanska och fornskånska. Fonemutvecklingen från fornskånska till 1960-talets skånska har bland annat beskrivits i Lunda-avhandlingen Fonematiska studier i skånska dialekter (1969) av Åke Hansson, förre arkivchefen vid Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå (DAUM).

De äldsta bevarade fornskånska manuskripten, såsom Cod.Holm.B74 och Cod.Holm.B76 är från mitten av 1200-talet respektive tidigt 1300-tal och finns bevarade på Kungliga Biblioteket i Stockholm. Många av manuskripten på Kungliga Biblioteket fördes dit som krigsbyten, men krigsbytesdebatten i Sveriges riksdag har hitintills inte berört de danska och skånska urkunderna.^[2] Ett av de skånska manuskripten i Stockholm, Mariaklagan, är skrivet med runskrift och tros vara författat av en skånsk skrivare på Herrevadskloster.^[3] Eftersom så få svenska manuskript existerar från denna tidiga period blev de skånska manuskriptens språk först klassificerat som tidig fornsvenska av Sveriges första språkvetare, rudbeckianerna, ansedda som göticismens grundare.^[3]^[4] Först på 1900-talet blev de skånska manuskriptens språk identifierat som fornskånska och de har sedan dess följaktligen omklassificerats; manuskripten anses idag av danska språkvetare som en central del i det danska språkets utveckling.^[3] Detta och andra liknande fenomen har lett vissa språkvetare, inklusive Stig Örjan Ohlsson, till att dra slutsatsen att kampen om skånskan är långt från över.

Ordet svenska finns inte nämnt i skrift förrän på 1300-talet, även om texter nu betraktade som svenska redan hade börjat författas.^[5] Varken Sverige eller Danmark hade standardiserade språk före 1500, även om det anses troligt enligt vissa språkforskare att det fanns tendenser mot ett mer formellt höviskt talspråk bland aristokratin på ett tidigt skede.^[6] De mål som talas i Skåne betecknas ofta som "östdanska mål med sydsvenska inslag". Skånskan har gemensamma drag med både svenskan och danskan i uttal och ordförråd.

Gemensamt med danskan har skånskan till exempel förmjukningen av fornnordiskans p, t och k efter långa vokaler. Svenskans k motsvaras av g i ord som skriga (danska: skrige) och kaga (danska: kage), b används istället för p i ord som gaba (danska: gabe) och piba (danska: pibe), och t blir d i ord som vid (svenska: vit, danska: hvid) och mad (svenska: mat, danska: mad). Detta skånska uttal håller dock på att försvinna bland yngre generationer som anammat rikssvenska varianter.

Vissa ord som delas med danskan förekommer fortfarande i skånskan, till exempel albu (svenska: armbåge, danska albue), "där henne" (svenska: där borta, danska: derhen). Diftongerna i skånskan anses generellt ha uppkommit efter den danska tiden och bidrar till att danskar kan ha svårare att förstå skånska än rikssvenska som ligger närmare skriftspråket.

Skånskans satsmelodi identifieras som typisk sydsvensk, men den är också specifikt skånsk och skiljer sig från melodin i övriga svenska och danska dialekter. Enligt språkforskare såsom Patrik Bye, aktiv på Universitetet i Tromsö, och Gösta Bruce, aktiv på Lunds universitet, är de västnorska målen i Bergen med omnejd de enda bland de skandinaviska målen som har en melodi som är lik den skånska.^[7]^[8] Bruce skriver att den fonetiska likheten mellan skånska och bergensiska "sannolikt är ett minne från den hanseatiska tiden".^[7] Liksom bergensiska har skånskan skorrande bakre r-ljud, ett r-ljud som under lång tid hade social prestige på grund av sitt franska ursprung. Det användes i vissa högreståndskretsar så långt norrut som i Stockholmsområdet (där benämnt Djursholms-r eller greve-r), speciellt sedan Kung Gustav V anammat uttalet. Den naturliga geografiska r-gränsen i norr på trettio- till sjuttiotalet låg dock mellan Falkenberg och Mönsterås, via Jönköping.^[7]

[redigera] Status

Skånska anses vara ett separat språk ur ett historiskt, kulturellt och/eller etniskt perspektiv. Majoriteten av svenskarna anser inte skånskan vara ett eget språk ^[9], men genom instiftandet av Skånska Akademin och med bevaringsprogram från svenska regeringen, har det uppstått ett nytt intresse för skånskan som en kulturell markering ^[10]. Precis som för många andra dialekter har dagens skånska dialekter alltmer blivit regionaliserad och det återstår få genuina lokala dialekter. Många skånska debattörer ser skånskan som ett undertryckt minoritetsspråk och kräver att skånskan tillerkänns officiell ställning som minoritetsspråk^[11].

Skånes befolkning omfattar drygt 13% av Sveriges befolkning, och skånskan är en av svenskans mest distinktiva dialekter som är lätt att urskilja från andra mål. I en undersökning utförd av Aftonbladet med 30000 svarande, hamnade skånskan på en andraplats (12,5%) som den vackraste dialekten; men dialekten ansågs även av en stor grupp svaranden vara den fulaste dialekten i svenskan (39,4%).^[12]

[redigera] Lokala dialektskillnader

I Skåne finns förhållandevis stora dialektskillnader. Stora likheter finns i dialekterna på slätten, dvs allt söder om en linje mellan ett par mil norr om Malmö ända ut till Simrishamn. Här är dialekterna väldigt lika, dock med lite bredare uttal på landsbygden. Speciellt för Malmödialekten är kraftiga diftonger. Ibland kan det därför vara svårt att skilja på ord som du och dö, vilka båda uttalas ungefär döu. Diftongerna kan vara så kraftiga att de ibland nästan blir triftonger i till exempel ordet miour (svenska: mor). Malmödialekten utmärker sig vidare med uttal av o i stället för u i ord som Hond (Hund) och boss (buss), ett fenomen som man i viss utsträckning finner även i Trelleborg. I Trelleborg är dialekten för övrigt ganska lik Malmödialekten, men har bredare uttal och en viss lantlig prägel med fler skånska slanguttryck.

Längre norrut mot Helsingborg förändras uttalet kraftigt. I Helsingborg går Malmös hond över mer till huynd dvs. med svag diftong där det för en utomstående mer låter som ett y än ett u. Ö uttalas i Helsingborg mycket längre fram i munnen jämfört med Malmös diftong "aö".

I nordöstra Skåne är ei-diftongerna borta. I södra Skåne låter ordet heta som heita medan det i nordöstra Skåne är mer likt rikssvenska, dock fortfarande med diftong men kanske snarare hieta än heita.

Den stora invandringen till de större städerna och framförallt Malmö har fått till följd att nya, mycket lokala dialekter av skånskan har framträtt, exempelvis en skånsk variant av förortssvenskan. I Malmö kan man till exempel finna skillnader mellan de olika stadsdelarna och också mellan de olika socialgrupperna.

Lund har intagit en särställning. På grund av den stora inflyttningen från hela Sverige är det numera sällsynt med genuint lundensisk dialekt även om den finns där.

Det finns också en så kallad P1-skånska, som talas av personer uppvuxna i Skåne som arbetar i massmedia eller andra branscher med förväntning att tala rikssvenska. Denna variant av skånska saknar skorranden och har utslätade diftonger.

[redigera] Referenser

^ Alenäs, Stig (2003). Lojaliteten, prostarna, språket. Studier i den kyrkliga "försvenskningen" i Lunds stift under 1680-talet. Doktorsavhandling 2003, Lunds Universitet.
^ Munkhammar, Lars. "Byte är byte och kommer aldrig mer igen". Svenska Dagbladet, 20 juli 2002.
^ [a b c] Frederiksen, Britta Olrik (2003). "The history of Old Nordic manuscripts IV: Old Danish". The Nordic Languages: An International Handbook of the History of the North Germanic Languages. Volume 1, Eds. Oskar Bandle et al., sid. 823.
^ Legnér, Mattias. "Forntiden är inte vad den har varit". Svenska Dagbladet, 13 februari 2003.
^ Ottosson, Kjartan (2003). "Old Nordic: A definition and delimitation of the period". The Nordic Languages: An International Handbook of the History of the North Germanic Languages. Volume 1. Eds. Oskar Bandle et al., sid. 798.
^ Bandle, Oscar. "Diachrony and synchrony in Nordic language history". The Nordic Languages: An International Handbook of the History of the North Germanic Languages. Volume 1. Eds. Oskar Bandle et al., Walter De Gruyter: 2003. ISBN 3110148765, sid. 30.
^ [a b c] Bruce, Gösta (2000). Skånska fonetiska genvägar. I P. Meurling (red.) Från fästig till bredband. Malmö: Skånska Akademien och Akademiförlaget Corona, 140–146.
^ Bye, Patrik (2004). Evolutionary typology and Scandinavian pitch accent. University of Tromsø/CASTL (8 juli 2004), Kluwer Academic Publishers.
^ Göran Hallbergs artikel "Kampen om skånskan", publicerat i tidningen Språkvård (3/2003)
^ Skånsk Ordlista, av studenten Björn Grön vid Lunds universitet. Precis som under skandinavismens tid(reference: Øresundstid ) under mitten av 1800-talet, upplever många i dagens Skåne kulturella identiteter som inte har att göra med politiska gränsförhållanden
^ "Comments from Scanian Regional Institute on the Swedish Report to the Council of Europe on the Framework Convention for the Protection of National Minorities" från the Scania Institute
^ Internetundersökning utförd av Aftonbladet