Storkyrkan

Wikipedia

Storkyrkan, 2005.

Sankt Göran och draken

"Trofeer från slaget vid Svensksund bäres in i Storkyrkan", målning av Pehr Hilleström

Storkyrkan, eller Sankt Nicolai kyrka, är domkyrka i Stockholms stift och tillhör Stockholms domkyrkoförsamling. Kyrkan ligger mellan Slottet och Börshuset i Gamla stan, på den gamla stadsholmens högsta platå. Den är Stockholms äldsta församlingskyrka och kan räkna sin historia till Birger Jarls tid. På planen söder om kyrkan, mot Börshuset, byggdes 1767 begravningskapell och vagnbod, arkitekt Erik Palmstedt.

Storkyrkan är en femskeppig hallkyrka uppförd av tegel, något oregelbunden rektangulär plan med fullbrett rakslutet kor. Västtornet flankeras av två utbyggnader, ett trapphus är tillfogat till det södra. Fasadernas barockutformning bryter mot interiörens gotiska formspråk. Strävpelarna har utformats som lisener med bandrustik, horisontallinjen förstärks genom den kraftiga taklisten och tornet livas upp av hörnkedjor, frontoner och en utsirad lanternin.

Storkyrkan har byggts om och utvidgats åtskilliga gånger. Rester av den första 1200-talskyrkan finns i tornets norra mur. Brandspår tyder på att denna kyrka eldhärjats, en treskeppig kyrka invigdes 1306. Rester av denna finns i de nuvarande fyra västligaste travéerna. Omkring 1340 uppfördes, genom om- och tillbyggnad, ett kvadratiskt kapell på kyrkans södra sida. Det täcktes av fyra kryssvalv kring en mittpelare och var tillägnat Vår fru. Senare under 1300-talet tillfogades två helgonkapell på nordsidan, vid andra och tredje travéen västerifrån, snart därefter ännu ett väster om dessa. Den stora utbyggnaden skedde i början av 1400-talet. Kyrkan utvidgades med fem travéer österut, den östligaste, koret, med polygonal avslutning, samt åtta sidokapell, fyra i norr och fyra i söder. Sannolikt byggdes även under denna period en förhall väster om Vårfrukoret. Omkring 1420 om- och påbyggdes västtornet, och därefter uppfördes det södra tornkapellet, dessutom tillkom koret i långhusets sydvästra hörn. Under slutet av 1400-talet, Sten Sture d.ä.:s tid, var nästa större omgestaltning. Sidokapellens mellanväggar slogs ut, några undantogs, kyrkan höjdes, den fick större fönster och sin femskeppiga hallkyrkoform som den sedan dess bevarat. Tornet höjdes, och på dess norra sida tillkom en kapellanläggning liknande den som tidigare uppförts i söder. Vid denna tid tillkom Bernt Notkes Sankt Görans-monument.

Kristian II kröntes i Storkyrkan, och under hans regeringstid, närmare år 1521, förstärktes pelarna i den sydöstra delen och vinden inreddes för försvarsändamål. Gustav Vasa lät riva det polygonala koret, av försvarstekniska skäl. Han lät även avlägsna Vårfrukorets mellanväggar. Predikstolen och två kungsstolar från 1680-talet är skulpterade av Burchardt Precht, efter Nicodemus Tessin d.y.s anvisningar. Under Johan III:s tid försvann de kvarvarande innerväggarna och sakristior inreddes i tornkapellen. Kyrkans yttermurar sänktes och sträv pelarna tillkom. 1736-1742, under stadsarkitekt Johan Eberhard Carlbergs ledning, förändrades exteriören från medeltid till barock för att harmoniera med slottet. Under slutet av 1700-talet sökte man, genom diverse tillbyggnader, ansluta kyrkans arkitektur till Börshusets. Konsistorii trapphus, ritat av Erik Palmstedt 1778, tillkom bl.a. Vid en restaurering av kyrkorummet 1903-1908, under ledning av Ernst Stenhammar, blottades valvbågarnas röda tegelytor med syfte att återställa ett, som man trodde, medeltida utseende. Vid samma restaurering framtogs Vårfrukorets 1300-talsmålningar.

Tornet är 66 meter högt.

Kyrkan har traditionellt fungerat som plats för kröning av Sveriges regenter. Magnus Eriksson och Blanka av Namur var de första som kröntes där 1336, men på grund av att kyrkan och dennes kröning där sågs som olycksbringande, skedde nästa kröning där först med kung Hans. Från och med drottning Kristina blev traditionen befäst. Gustaf IV Adolf kröntes dock inte i denna kyrka, men därefter samtliga regenter, tills 1907 då Gustaf V beslutade att han inte skulle låta sig krönas. Den sista kröningen i kyrkan ägde rum 12 maj 1873, då Oscar II och drottning Sofia kröntes.^[1]