Stridshammare

Wikipedia

Stridshammare är ett av de äldsta vapnen i Europa och började begagnas på 1300-talet. En hammare försågs baktill med en spets och var ett vapen för både fotfolk och ryttare, i senare fallet med kortare handtag. Under 1400-talet benämndes stridshammaren ”luzernhammare” därför att den först infördes och brukades av trupper från Luzern i Schweiz. Skaftet var långt och den fördes med båda händerna. De äldre luzernhamrarna var mycket tunga och inget harnesk höll mot en sådan.

Vid mitten av 1400-talet började riddare och ryttare använda kortskaftade hammare med skaft av järn och handtag av läderöverdraget trä. Vapnets huvud hade på ena sidan en hammare och på den andra en lång skarp pik. I Sverige kallades ett sådant vapen för ”fusthammare”. Olaus Magnus beskriver hur hammare används: ”Äfven bruka de järnhammare med krökt spets, hvarmed de säkrare genomtränga och krossa hjälmar än med något annat stridsverktyg. Ja, med slika hammare kunna de ock rycka ned ryttaren från hästen eller slå in hjärnan på denne, så att han afkastar sin ryttare.”

Ryttarhammaren användes vid kavalleriet fram till slutet av 1500-talet då den efter hand övergick till att bli ett befälsvapen och under trettioåriga kriget var den ett officersvapen i den svenska hären. Ännu under 1700-talets första hälft var det ungerska infanteriet utrustade med stridshammare.

Förnäma personer bar under 1500- och en del av 1600-talet som en sorts käpp en stav i vars övre ända en liten stridshammare var fastgjord. Gustav Vasa hade för vana att bära en sådan käpp.

Källor
Blanka vapen och skyddsvapen, J.Alm (1932)
Historia om de nordiska folken VIII:23, Olaus Magnus