Sven-Eric Johanson

Wikipedia

Sven-Eric Emanuel Johanson, född 10 december 1919 i Västervik, död 29 september 1997 i Göteborg, svensk tonsättare.

Johanson växte upp i en frikyrklig familj som flyttade runt till många olika delar av Sverige. I tonåren var han bosatt i Forshaga, där han som självlärd ung tonsättare fick en symfoni framförd. Han studerade först ett år, 1938/39, på Folkliga musikskolan, Ingesund, varefter han fortsatte studierna på musikkonservatoriet i Stockholm (som nu heter Kungliga musikhögskolan), där han tog musiklärarexamen 1943 och organistexamen 1946.

Vid konservatoriet i Stockholm undervisades Johanson i komposition av Melcher Melchers. Han studerade också i liten omfattning för Hilding Rosenberg (1944), Fartein Valen (1951) och Luigi Dallapiccola (1957). Han komponerade ofta i tolvton, influerad av den s k Andra Wienskolan, även om han inte helt underkastade sig de dogmer som utvecklats där.

Under början av 1940-talet var Sven-Eric Johanson en av medlemmarna i Måndagsgruppen. 1944-52 var han organist i Missionskyrkan i Uppsala, varefter han bosatte han sig i Göteborg, där han var organist i Hagens kapell, sedermera Älvsborgs kyrka, 1952-77. Därefter levde han som fri konstnär.

Johanson gjorde sig känd som något av en musikalisk mångsysslare. Förutom en mycket stor produktion av renodlad klassisk musik låg han också bakom experiment och musikhappenings. Han hade ett brett musikaliskt register där både modernt och mer traditionellt tonspråk ingick. Bland Johansons verk finns många operor och tolv symfonier, av vilka två är körverk och en är för kammarensemble. Därtill ett antal solokonserter, bland annat för i sammanhanget så udda instrument som balalajka och nyckelharpa. Han är också en omtyckt körtonsättare. En av Johansons största framgångar var den tionde symfonin, Symphonie Chez nous (1990). Denna symfoni innehåller en melodi som också utgavs separat med titeln Mitt hjärtas melodi. Han utgav 1986 en skiva med elektroakustisk musik, betitlad Rotas Tenet.

Han finns representerad i den svenska psalmboken med en tonsättning till psalm nr 214a, Lär mig att bedja av hjärtat, tonsatt 1976.

[redigera] Orkesterverk i urval

Sinfonia ostinata, symfoni nr 1, 1949/54
Symfoni nr 3, 1956
Konsert för balalajka och stråkorkester, 1961
Variationer över en värmländsk orrlåt, 1963
Elementsymfonin (Etemenanki), symfoni nr 5, 1965-68; består av orkesterstyckena Vagues (vågor), Fotia (eld), Vienti (vindar) och Terra (jord) som även kan spelas separat
Concerto Gotenburghese, pianokonsert, 1970
Konsert för nyckelharpa och stråkorkester, 1971
Sinfonietta pastorella, symfoni nr 6, 1972
Spelmanssymfoni för stråkorkester, symfoni nr 7, 1974
En Frödingsymfoni för solister, kör och orkester, symfoni nr 8, 1983-84
Sinfonia d'estate, symfoni nr 9, 1987
Symphonie Chez nous, symfoni nr 10, 1990
Sinfonia d'autunno, symfoni nr 11, 1991

[redigera] Musikdramatiska verk i urval

Petronella, "opera bluffa", 1942
Tjuvens pekfinger, opera buffa, 1966
Rivalerna, kammaropera, 1967
Sagan om ringen, opera, 1972, ej framförd
Reliken, opera, 1975
Skandal, Ers majestät, opera, 1978
Dinize, opera, 1993-94, ej framförd

[redigera] Körverk i urval

Psaltare och lyra (text Karlfeldt), 1953 (=Snabbt jagar stormen våra år)
Symfoni nr 2 (Duinoelegi nr 7, text Rilke), 1954
Fyra visor om årstiderna; Sommar-ro (Hedvig Charlotta Nordenflycht), Hösten (Jacob Wallenberg), Vintervisa (Anna Maria Lenngren), Vårvisa (Olof von Dalin), 1957
Sånger i förvandlingens natt, symfoni nr 4 (text Sjöstrand), 1958
Fancies (text Shakespeare) för blandad kör och piano, 1974