Tage Erlander

Wikipedia

**Tage Erlander**

Ämbetsperiod:	11 oktober 1946 – 14 oktober 1969
Företrädare:	Per Albin Hansson
Efterträdare:	Olof Palme
Födelsedatum:	13 juni 1901
Födelseplats:	Ransäter, Värmlands län
Dödsdatum:	21 juni 1985
Dödsplats:	Stockholm, Stockholms län
Maka:	Aina Erlander
Politiskt parti:	Socialdemokraterna
Ministärer:	Regeringen Erlander I Regeringen Erlander II Regeringen Erlander III

Tage Fritiof Erlander, född 13 juni 1901, död 21 juni 1985. Var Sveriges statsminister och partiledare för Socialdemokraterna 1946-1969. Erlander var riksdagsman 1932-1973 (andra kammaren). Han gifte sig år 1930 med Aina Andersson, med vilken han hade två barn.

[redigera] Biografi

Tage Erlander föddes i Ransäter i Värmlands län, som son till folkskolläraren Erik Gustaf Erlander (1859-1936) och Alma Nilsson (1869-1961). Han var det tredje barnet av fyra; hans syskon var Janne (1893-1912), Anna (1894-1972) och Dagmar (1904-1988). Efter fil. kand-examen vid Lunds universitet blev han 1928 anställd vid Svensk Uppslagsbok i Malmö. Efter att ha varit mycket aktiv i studentpolitiken, bland annat som ordförande i den kulturradikala studentföreningen De Yngre Gubbarna (D.Y.G.), invaldes han 1930 i Lunds stadsfullmäktige, och 1932 i Sveriges riksdag som representant för fyrstadskretsen. 1937 blev han sakkunnig i Socialdepartementet och 1938 utsågs han till statssekreterare.

År 1944 utsågs Erlander till konsultativt statsråd i samlingsregeringen under ledning av Per Albin Hansson, och året därpå blev han ecklesiastikminister. Efter Hanssons plötsliga bortgång i oktober 1946 valdes han, till egen och många andras stora överraskning, till ny partiledare och statsminister. Vid utnämnandet var Erlander nästan totalt okänd hos allmänheten. Kung Gustaf V kallade honom vid något tillfälle "den där Erlandsson". Han ansågs som en effektiv representant för socialdemokratins tredje generation, reforminriktad, samarbetskapabel och ideologiskt lagd. Många trodde att han skulle avgå efter andrakammarvalet 1948 eftersom han var allmänt okänd och att det skulle bli svårt för honom att axla Per Albin Hanssons mantel. Men det skulle dröja hela 23 år, fram till oktober 1969, förblev han både partiledare och statsminister och då visste alla vem han var. Det är rekord för regeringschefer i demokratier av västerländsk typ.

Som partiledare kombinerade Erlander utåtriktad agitatorisk kraft med stor lyhördhet inför stämningar inom socialdemokratin. Valrörelsen 1948, föregången av en hård debatt om vanstyre i landet, blev hans elddop. Folkpartiet under Bertil Ohlin gjorde visserligen ett sensationellt gott val, men valet framstod ändå som en åtminstone halv seger för Erlander, som kunde sitta kvar. I början av sin långa partiledartid hade han ofta varit föremål för frän kritik från politiska motståndare och i någon mån också i mycket hans egen läromästare i politiken. Vid hans sista val som partiledare, andrakammarvalet 1968, var situationen en annan och Socialdemokraterna fick över 50% av rösterna.

Den koalitionsregering mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet som verkade under åren 1951–1957 och som var baserad på ett klart flertal i riksdagen, hade Erlander aktivt arbetat för. Samarbetet mellan honom och Gunnar Hedlund var påfallande gott.

Han myntade på 1960-talet uttrycket "det starka samhället" och såg det som något värdefullt och i sig nödvändigt att den offentliga sektorn successivt expanderade. I takt med att människor får det bättre ökar också, inskärpte han, deras krav på insatser från samhället. Något direkt förstatligande av näringslivet förordades inte. Han var en skicklig polemiker samtidigt som han hade stor humor och också förmåga att samarbeta med motståndare.

Han var okonventionell och påfallande anspråkslös i sitt uppträdande, samtidigt som han var mycket mån både om det egna partiets och den egna regeringens maktställning. Efter sin avgång som statsminister bodde han med frun i ett hus i Bommersvik som partiet låtit uppföra som en hedersbostad åt paret.Huset kallas än idag för "Erlandervillan". Där levde han och hans fru Aina fram till hans död 1985.Under åren 1972–1982 publicerade han sina minnen i sex volymer samt ytterligare några skrifter. Han avled den 21 juni 1985 på Huddinge sjukhus där han hade vårdats i nära två veckor, och begravningen fick stor uppmärksamhet i landet. Han är begraven på Ransäters kyrkogård, vid familjegraven.

Erlandergården i Ransäter är ett museum över Tage Erlander.

[redigera] Kuriosa

Erlander är världsunik med sina 23 år i sträck som regeringschef. Han kallades därför träffande för "Sveriges längste statsminister" (både till kropp och ämbete).

Tage Erlanders son Sven Erlander har inlett publiceringen av sin fars dagböcker. Dagböckerna var inte avsedda för publicering när de skrevs och i dem har Erlander skrivit ned sina innersta tankar: ständigt orolig för sin hälsa och sina sömnbesvär, tvivlande på att duga som statsminister och kritisk till människor i sin omgivning. Preliminärt kommer alla dagböcker 1945 - 1969 att publiceras.

Tage Erlander blev 1923 ordförande i det då nystartade Lunds matematiska sällskap. ([1])

[redigera] Litteratur

A. Alsterdal, Tage Erlander (1968)
P. Meurling, Tage Erlander (1953)
S.U. Palme, Vår längste statsminister: En bok om Tage Erlander (1963)
Olof Ruin, I välfärdsstatens tjänst: Tage Erlander 1946–1969 (1986)
I. Öhman (utg.), Tage Erlander i närbilder (1986)

[redigera] Se även

Företrädare: Georg Andrén	Sveriges ecklesiastikminister 1945–1946	Efterträdare: Josef Weijne
Företrädare: Per Albin Hansson	Socialdemokraternas partiledare 1946–1969	Efterträdare: Olof Palme
Företrädare: Per Albin Hansson Östen Undén (tf)	Sveriges statsminister 1946–1969	Efterträdare: Olof Palme