Torp
Wikipedia
Torp betydde ursprungligen under medeltiden en avskilt belägen gård i motsats till gårdar i en by (dvs gårdar som ligger samlat), ofta ett nybygge på allmän mark (jfr tyskans Dorf och holländskans dorp som dock båda idag översätts med by).
Otaliga ortnamn innehåller än idag ordet torp och kan då ofta härledas tillbaka till en nyodling under medeltiden eller vikingatiden. Slutleden -rup, -orp och -arp är omvandlingar av -torp.
När Gustaf Vasa på 1500-talet införde skattskyldighet för alla jordegendomar skapades olika "skatteklasser" efter markens storlek, räknat i mantal. Gårdar som var mindre än lägsta mantalsklassen, men inte var så små att de blev helt skattefria, klassades då som torp och fick betala 1/4 av full skatt. I början av 1600-talet förekom det att vanliga soldater som utmärkt sig i krig fick ett litet hemman på skogen med äganderätt som pension. Historien om dessa hemman blev senare omtvistad då näraliggande bruk hävdade att de var de rätta ägarna till marken och att ättlingarna till den fd soldaten var torpare dvs. inte hemmansägare.
Under 1600-talet kom beteckningen torp alltmer att användas om små jordbruk som ingick i en större egendom (större gårdar, herrgård eller statsägd mark (kronans mark) men som brukades av annan än markägaren. Brukaren, kallad torpare, betalade då "hyra" till ägaren i form av dagsverken. I Bergslagen var torpare skyldiga att leverera träkol till det bruk som ägde torpet. Mot slutet av 1800-talet minskade antalet torp drastiskt1 och betalning genom dagsverken ersattes med kontant betalning (arrende). Genom lagar 1907-9 likställdes dagsverkesbetalning med kontant arrende och torparens ställning stärktes därigenom. Många torp köptes fria av sina torpare och blev då egna fastigheter.
Genom en lag 1943 förbjöds dagsverksarbeten. Ordet torp mister därmed sin betydelse som arrendeform och används idag ofta om en liten, äldre stuga på landsbygden, ofta använd som sommarstuga.
1 minskar från ca 100 000 år 1850 till drygt hälften år 1910.
