Tryckfrihetsförordningen
Wikipedia
Tryckfrihetsförordningen (SFS 1949:105) är en av Sveriges grundlagar och antogs 1949. Den berör frågor gällande tryckfrihet, dess definition och restriktioner. Att grundlagen bär namnet förordning kan vara missvisande då det normalt sett används för regeringens styrmedel (se mer om historiken bakom det i artikeln om förordning). Den första tryckfrihetsförordningen antogs år 1766 med regler om offentliga handlingar och med förbud mot censur infördes.
Förutom regler om tryckfrihet innehåller Tryckfrihetsförordningen även regler om meddelarskydd och om offentliga handlingar. Sverige är ensamt om att ha dessa principer så detaljerat reglerade i grundlag. I till exempel USA:s konstitutions första tillägg från 1791 (Amendment I) är tryck- och yttrandefrihet reglerad genom endast en mening. Sverige var länge också ensamt om att ha offentlighetsprincip, särskilt att ha den reglerad i grundlag.
Under frihetstiden bidrog bland annat Anders Chydenius till att riksdagen år 1766 antog en tryckfrihetsförordning som stoppade censur och införde offentlighetsprincipen i svenska myndigheter. Den avskaffades av Gustav III, men efter att denne mördats 1792 infördes en ny tryckfrihetsförordning som moderniserats i flera steg först genom 1809 års regeringsform (86 §). Den är främst skriven av Carl Gustaf af Leopold.
Den nu gällande tryckfrihetsförordningen inleds med en definition av tryckfrihet enligt följande.
1 kap. Om tryckfrihet 1 § Med tryckfrihet förstås varje svensk medborgares rätt att, utan några av myndighet eller annat allmänt organ i förväg lagda hinder, utgiva skrifter, att sedermera endast inför laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll, och att icke i annat fall kunna straffas därför, än om detta innehåll strider mot tydlig lag, given att bevara allmänt lugn, utan att återhålla allmän upplysning.
[redigera] Se även
[redigera] Externa länkar
Wikisource har originalverk relaterade till Tryckfrihetsförordningen
- Tryckfrihetsförordningen, från Rixlex
