Amelia Earhart

Wikipedia

Amelia Earhart
(1897-1937)

Amelia Earhart föddes 24 juli 1897 i Atchison, Kansas, USA. Hon var en världsberömd aviatris som genomförde flera djärva långflygningar och arbetade för kvinnors likaberättigande och möjligheter till flygutbildning. Hon försvann spårlöst över Stilla havet 2 juli 1937.

[redigera] Tidigare år

Vid tiden för dotterns födelse i morföräldrarnas hus i Atchison var fadern Edwin Earhart verksam som advokat i Kansas City.^[1] Amelia och den yngre systern Muriel uppfostrades hos morföräldrarna och återförenades inte förrän 1908 med föräldrarna. Då hade fadern tagit tjänst vid ett järnvägsföretag, vilken medförde att familjen ofta flyttade. När Earhart avslutade sina studier vid Hyde Park High School i Chicago hade hon bott och gått i skola i Kansas, Illinois, Iowa, Minnesota och Missouri. Hon fortsatte sin utbildning vid Ogontz School nära Philadelphia.

1917 gästade hon sin syster Muriel i Toronto. Där arbetade hon som frivillig hjälpsyster vid ett militärsjukhus. De sårade piloternas berättelser fick henne att intressera sig för flygning.

[redigera] Aviatrisen

Familjen flyttade 1920 till Los Angeles. Earhart började ta flyglektioner för den kvinnliga piloten Anita Snook, fick i oktober 1922 sitt flygcertifikat och köpte en Kinner Airster, som fick smeknamnet The Canary på grund av sin gula färg. ^[2] Med det deltog hon i uppvisningar och utställningar. I detta enmotoriga biplan med öppen cockpit satte hon ett höjdrekord för kvinnliga piloter på 4 200 m. När hon nått den höjden stannade motorn, men hon fick igång den och landade utan problem.

1924 sålde hon sin Kinner Canary och tog tjänst som socialarbetare i Boston. Flygningen förblev dock det stora intresset, som hon ägnade all sin lediga tid och de pengar hon kunde avvara. Hon investerade en mindre summa i byggandet av en flygplats utanför staden och åtog sig att marknadsföra Kinnerflygplanen.

Så fick hon en oväntad chans. Publicisten George Putnam ville 1928 arrangera en flygning över Atlanten med ett Fokkerplan, F VII Trimotor, som de kallade The Friendship (Vilket senare blev ett modellnamn hos Fokker) , fört av Wilmer Stultz, pilot, och Lou Gordon, copilot/mekaniker. Han ville ha en kvinnlig passagerare med på färden och vände sig till Earhart, som snabbt accepterade. Planet startade från Newfoundland, flögs på instrument genom tjock dimma och landade efter 20 timmar och 40 minuter, inte på Irland som det var tänkt, utan i Wales.

[redigera] Långflygningar

Earharts Lockheed Vega 5b står på museum.

Nu var Earhart en känd person, kunde säga upp sin tjänst och försörja sig på flygning. Hon blev kolumnist i lokalpressen, gjorde föredragsturneer och arbetade på olika sätt med att främja flygutbildning för kvinnor, bildade The Ninety-Nines år 1929, en intresseförening för 99 licencierade kvinnliga piloter. Samma år blev hon trea i All Women's Air Derby, en tävling som hon själv organiserat för att ge kvinnor chansen att visa att de var lika goda flygare som män. I ett par omgångar förbättrade hon sitt eget höjdrekord, en gång som första kvinna i en autogiro.

År 1931 gifte hon sig med George Putnam, som sedan alltid arrangerade hennes flygningar.

Charles Lindbergh hade 1927 gjort sin ensamflygning över Atlanten. Earhart ville bli den första kvinnan att göra detsamma. 20 maj 1932 startade hon från Harbor Grace, Newfoundland med en Lockheed Vega med avsikten att landa i Paris, liksom Lindbergh. Vindförhållandena var dock besvärliga och hon landade nästa dag i närheten av Londonderry på Irland. Där togs hon emot av jublande människoskaror.

Tillbaka i USA mottog hon utmärkelsen The U.S. Distingguished Flying Cross och fick The Harmon Trophy som världens mest framstående aviatris detta år. Den senare fick hon också 1934.

Nästa långflygning företog hon i januari 1935. Då flög hon över Stilla havet, startade i Honolulu på Hawaii och flög till Oakland i Kalifornien, en rutt som tidigare kostat tio piloter livet.

[redigera] Jorden runt

Earharts Electra. Lägg märke till radiopejlens ramantenn på cockpiten.

Planerna för en jordenruntflygning började ta form.^[3] Den skulle gå från öster till väster så nära ekvatorn som möjligt. Efter omsorgsfulla förberedelser startade hon i Oakland den 17 mars 1937 i en Lockheed Electra med två navigatörer, Fred Noonan och Harry Manning, och en tekniker, Paul Mantz som skulle av i Honolulu. Dit anlände planet efter sexton timmars flygning. Vid ett startförsök därifrån tre dagar senare kraschade planet i en ground-loop, som enligt Earhart orsakades av en däcksexplosion. Det fick stora skador och måste med båt föras till Los Angeles för reparation.

Under reparationstiden ändrades planerna. Färden skulle gå österut, från Kalifornien tvärs över den nordamerikanska kontinenten, över till Sydamerika, så till Afrika, Asien, Indonesien, Nya Guinea och avslutningsvis över Söderhavet till Honolulu på Hawaii. Där skulle hon landa efter tjugoåtta av Putnam schemalagda mellanlandningar för bränslepåfyllning och 43 400 kilometers flygning.

Det stod klart att det sista steget från Lae på östra udden av Nya Guinea till Honolulu skulle bli det mest problematiska. Planet hade extratankar för bränsle mellan cockpiten där Earhart satt och kabinen där hennes navigatör höll till, men det skulle trots detta bli nödvändigt att tanka på vägen. Detta skulle ske på den lilla obebodda ön Howland som var 2,4 km lång, 800 meter bred och belägen 4 225 km nordväst om Lae. En kutter, Itasca, från USA:s kustbevakning stationerades vid Howland med uppgiften att agera radiofyr. Den skulle lotsa Earhart till ön med hjälp av upprepade radiosignaler på en viss given våglängd.

Earhart och hennes navigatör Fred Noonan startade 20 maj 1937 från Oakland i en tvåmotorig, rödvingad Lockheed Electra och flög till Miami, Florida. Vissa fel upptäcktes under vägen och de stannade för service och justeringar i Miami till den 1 juni. För att så kort tid som möjligt befinna sig över öppet hav flög de från Miami till Natal i Brasilien och tog därifrån språnget över Atlanten. De landade i St. Louis i Senegal efter drygt tretton timmar. I Afrika gjorde de sju mellanlandningar, den sista i Assab, Etiopien, och så företog de historiens första non stop flygning från Afrika till Asien. Den förde dem till Karachi i Pakistan och vidare till Calcutta i Indien. De gick ner i Rangoon, Burma, i Bangkok, Thailand, i Bandung, Indonesien. I Bandung tvingades de stanna flera dagar, dels för reparationer och dels för att Earhart blev sjuk i dysenteri. Så snart hon var på benen flög de vidare. Tidsschemat måste hållas. Vid varje mellanlandning och vid slutmålet i Honolulu på Hawaii väntade mottagningskommittéer, entusiastiska människoskaror och ett uppbåd av pressfolk. Nyheter från färden var förstasidesstoff i tidningarna världen över.

Den 29 juni landade de i Lae på Nya Guinea. Så långt hade Earhart inte använt sig av moderniteten radiopejling, men sådan var nödvändig för den vidare färden. I Lae genomgick Lockheeden en grundlig undersökning, tankarna fylldes och så bar det av klockan 12.30 den 2 juli. En kort film från denna take off finns på TIGHAR.org.^[4]

[redigera] Försvinnandet

Electrans troliga flygrutt över Stillahavet (röd) och kursen hon antagligen styrde mot sydost (grön) som skulle ha fört dem mellan Nikumaroro och McKean Island

Electran var tungt lastad trots att allt som inte var absolut nödvändigt hade plockats ut, bland annat fallskärmarna som var meningslösa över havet.

Färden från Lae till Howland beräknades till 18 timmar. Efter sju timmar och tjugo minuter mottog flygplatsen i Lae ett sista radiomeddelande från planet. Lite senare uppfångade flygledningen på ön Nauru ett meddelande i vilket Earhart rapporterade att de låg exakt på kursen och att hon såg ett skepp nedanför på havet.

Kuttern Itasca sände väderrapporter och radiosignaler varje halvtimma, men fick inga svar. Första gången kutterns operatörer hörde av Earhart var med ett mycket otydligt meddelande klockan 2.45. En timma senare kom ett tydligare där hon bad om vägledande radiosignaler. Uppenbarligen hörde hon inte signalerna från Itasca, vilket var katastrofalt. Frederick J. Hooven ger i en not skriven i juni 1982 följande förklaring: Earhart lät, troligen i Miami, ta bort den moderna radiokompass, uppfunnen av honom, som i monterats i Electran, en tung apparat som delvis skymde sikten för piloten. Detta gjordes utan att hon var medveten om att hennes gamla radioutrustning inte kunde ta emot så högfrekventa signaler som Itasca på hennes egen begäran använde.^[5]

När Earhart och Noonan varit i luften i nära tjugo timmar, mot beräknade arton, och besättningen på Itasca börjat tro att de störtat, kom ett nytt meddelande från Earhart. Hon sa att de nu måste vara rakt ovanför kuttern och ön men att hon inte kunde se dem. Och att hon inte hade mycket bränsle kvar. Itasca svarade genast, och denna enda gång hörde hon och måste alltså ha varit alldeles nära skeppet. Hon meddelade att hon visserligen fått in signalen men inte lyckats att med hjälp av den få in bäringen till skeppet.

En timme senare, kl 8.42 gav kaptenen på Itasca order om att meddelandet att Earhart störtat i havet skulle sändas till kustbevakningens högkvarter i San Francisco. Då hörde ett par män på däck ett sista meddelande från Earhart. Det uppfattades som en anvisning om var besättningen skulle söka efter vraket:

We are on the line of position 157-337. We are running north and south.

Sökandet började. Itasca lättade ankar och styrde mot det område där de trodde att Electran störtat. President Roosevelt gav personligen order om massiva insatser till sjöss och från luften. Med start 3 juli genomsöktes området av nio skepp ur U.S.Navy och Coast Guard och sextiosex flygplan men inga spår av de försvunna hittades. Den 18 juli avblåstes de officiella eftersökningarna.

[redigera] Teorier

Under årens lopp har ett stort antal utredningar, rapporter, avhandlingar och böcker skrivits om försvinnandet. The International Group for Historic Aircraft Recovery, TIGHAR ^[6] har ett särskilt Amelia Earhartprojekt där teorier redovisas, myter avlivas och en sammanfattning av det mest troliga scenariet ges.

De flesta teorierna om vad som hänt bygger på föreställningen att planet störtat någonstans i havet. En mera fantasifull teori, återuppväckt 1966 av Fred Goerner i boken The search for Amelia Earhart är att Earhart skulle haft i uppdrag att för USA:s räkning fotografera japanska militäranläggningar och att hon och Noonan tagits till fånga och avrättats av japanerna. Detta tillbakavisades redan 1949 av såväl U.S.Army Intelligence som United Press.

En annan av TIGHAR avlivad myt är att Earhart när hon gav sitt sista meddelande skulle varit i panik, vilse och ha mycket lite bränsle kvar. I själva verket agerade hon mycket professionellt och hade bränsle för fyra timmars flygning.

En tredje är att navigatören Noonan skulle ha varit alkoholist. Det finns det inga belägg för. Han var känd som en av de allra bästa i sitt yrke.

The Earhart project ser som det mest troliga scenariet att Earhart och Noonan använde det återstående bränslet för att ta sig till närmaste fastland, det vill säga den lilla obebodda atollen Nikumaroro (Tidigare Gardner Island) i ögruppen Phoenix Islands, som ligger på linjen 157-337, och att de landat på revet som vid ebb är ovanför vattnet. Flygplansvraket har sedan vid högvatten sköljts ner från revet och därför inte upptäckts från luften. Det finns inga säkra bevis för detta men indicierna är många.

Teater Vanessas manusskrivare Lise Drougge har efter studier i mängden av material sett denna teori som den bäst underbyggda och lagt fram den i pjäsen Pionjärerna. Denna skrevs 2002 och har underrubriken: Till minne av Harriet Quimby, Bessie Coleman, Ruth Nichols, Beryl Markham, Jacqueline Cochran, Anita Snook, Amelia Earhart. Dessa kvinnliga piloter var alla pionjärer i flygets historia.^[7]

Av Hoovenrapporten framgår att den antagligen främsta orsaken till olyckan var bristande koordinering och planering av etapperna, och delvis, därmed sammanhängande, att Earhart inte var helt på det klara med egenskaperna hos hennes radioutrustning. Med tanke på att hon skulle flyga över mer än 4 000 km öppet hav och hitta en ö som var 2 km lång, så var felmarginalen mindre än 0,6°. Bara en sådan detalj som att befälhavaren på Itasca och Earhart inte hade koordinerat enligt vilken tidszon de skulle kontakta per radio, var tillräckligt för att orsaka förvirring, än mindre var det klart överenskommet vilka frekvenser som skulle användas, och till sist var den antenn som fanns kvar på Electran inte lämplig för vare sig pejling eller kommunikation på frekvenser över 1 500 kHz, vilket var vad Itasca använde.

[redigera] Citat

Please know I am quite aware of the hazards. I want to do it because I want to do it. Women must try to do things as men have tried. When they fail, their failure must be but a challenge to others. (Amelia Earhart, 1937)

[redigera] Bibliografi

Amelia Earhart skrev regelbundet essäer och reportage om flygning för tidningen Cosmopolitan, och gav dessutom ut böckerna:

• 20 Hrs., 40 Min 1928, hennes beskrivning av den första atlantflygningen
• The Fun of It 1932, hennes memoarer om flygarkarriären

Postumt utkom Last flight 1937 med en del av hennes anteckningar inför jordenruntflygningen, tillsammans med material som tillskrevs Amelia Earhart, men inte torde ha varit skrivet av henne.

[redigera] Utmärkelser och milstolpar

Staty av Amelia Earhart i Atchison

[redigera] Utmärkelser i urval

• Hedersmedlem av Escadrille La Fayette, Paris, 1932
• Distinguished Flying Cross, Los Angeles, 18 juli, 1932
• National Geographic Society's guldmedalj, 21 juni, 1932
• Riddare av kung Leopolds orden, av kung Albert. Belgien 13 juni 1932
• the Harmon Trophy as America’s Outstanding Airwoman två gånger
• Korset för Riddare av Hederslegionen, av Frankrikes regering
• Hedersmedlem i National Aeronautic Association (där hon varit styrelsemedlem i flera år)
• Hedersmedlem i the British Guild of Airpilots and Navigators

[redigera] Milstolpar

Amelia Earhart var sedan barnsben mån om att göra saker lika väl som någon man, och ägnade en stor del av sitt liv till att uppmuntra kvinnor att ta chansen. Åtskilligt var hon första kvinna att uppnå:

1. Första kvinnan som varit med och flugit över Atlanten
2. Första kvinnan som flugit över Atlanten vid spakarna, två gånger dessutom, den första solo
3. Första kvinnan som flugit en autogiro
4. Första kvinnan som flugit tvärs över Nordamerika med en autogiro
5. Första kvinnan som tilldelats the Distinguished Flying Cross
6. Första kvinnan som flugit nonstop tvärs över Nordamerika
7. Första kvinnan som flugit från Hawaii till USA

Dessutom ett flertal rekord för tiden, bland annat flera höjdrekord för kvinnor och fartrekord, bland annat snabbaste tiden från Los Angeles till Newark.

[redigera] Earhart inom populärkultur

• I Star Trek: Voyager-avsnittet The 37's förekommer Earhart och navigatören Fred Noonan som några av de människor som förts från jorden 1937 till andra sidan galaxen. I avsnittet spelas Earhart av Sharon Lawrence och Noonan av David Graf.

[redigera] Fotnoter

1. ^ The Early Years
2. ^ Om Earharts första plan
3. ^ Denna sektion och nästa bygger på TIGHAR:s Earhartprojekt
4. ^ TIGHAR video.
5. ^ Se Hoovens "Personal note" i The Hooven report: "Before Miss Earhart took off on her Round-the-World flight she removed from her plane a modern radio compass that had been installed and replaced it with an older, lighter-weight model of much less capability. I am the engineer who had invented and developed the radio compass that was removed, and I discussed its features with Miss Earhart before the installation was made. I have reason to believe that it was the failure of her radio direction-finder to do what the more modern model could have done that caused her to be lost."
6. ^ Teorier
7. ^ Margo McLoone:Women Explorers of the Air, 2000

[redigera] Externa länkar

• Explorers, Record Setters and Daredevils
• George Putnams samling av fotografier och dokument
• TIGHAR's ruttbeskrivning med karta