Andra puniska kriget
Wikipedia
| Andra Puniska kriget | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
 Gränserna för Roms och Kartaghos inflytandezoner strax innan kriget |
|||||||
|
|||||||
| Stridande | |||||||
| Romerska republiken | Karthago | ||||||
| Befälhavare | |||||||
| Publius Cornelius Scipio†, Tiberius Sempronius Longus Publius Cornelius Scipio Africanus, Gaius Flaminius†, Quintus Fabius Maximus, Claudius Marcellus†, Lucius Aemilius Paullus†, Gaius Terentius Varro, Marcus Livius Salinator, Gaius Claudius Nero, Gnaeus Cornelius Scipio Calvus†, Masinissa, Minucius†, Geminus†, Regulus† |
Hannibal Barca, Hasdrubal Barca†, Mago Barca†, Hasdrubal Gisco†, Maharbal, Syfax, Hanno den äldre†, Massinisa, Hasdrubal |
||||||
| Puniska krigen |
|---|
| Första - Andra - Tredje |
Andra puniska kriget var ett av de puniska krigen som 218-202 f.Kr. utkämpades mellan Romerska republiken och Kartago.
[redigera] Före krigets utbrott
Efter det första puniska kriget, då Kartago förlorat sina kolonier på Sicilien, Korsika och Sardinien, bestämde sig den kartagiske härföraren Hamilkar Barkas för att upprätta ett kartagiskt rike i Spanien där Kartago sedan länge haft handelsstationer. Med dessa som bas utvidgade han därefter successivt Kartagos territorium. Spanien bestod vid den här tidpunkten av många trätande stammar vilket underlättade Kartagos expansion. När Hamilkar dog 229 efterträddes han av sin svärson Hasdrubal. Hasdrubal fortsatte att utvidga riket genom flera fälttåg samt med sitt diplomatiska skarpsinne. Rom oroades av Kartagos växande makt i Spanien och försökte skapa en egen maktsfär i norra Spanien. Rom slöt bland annat ett förbund med den grekiska kolonin Massilia (dagens Marseille) i södra Gallien. Massilia hade i sin tur starka kopplingar till staden Saguntum i norra Spanien vilket gjorde att Saguntum indirekt kom under romerskt beskydd. Ifall Kartago fortsatte att utvidga sitt område norrut skulle Saguntum och i längden också Massilia hotas. Man slöt därför ett avtal med Hasdrubal där man drog en gräns vid floden Ebro. Saguntum låg dock söder om floden Ebro och avtalet gällde i teorin därför inte Saguntum.
När Hasdrubal dog 221 tog Hamilkars son, Hannibal Barkas, kommandot över trupperna i Spanien. Han var redan vid den här tiden en erfaren soldat efter att ha tjänstgjort i armén under Hamilkar och Hasdrubal. Han hade av sin far uppfostrats till att "aldrig bli en vän av Rom" och bland det första han gjorde var att belägra Saguntum. Efter åtta månader, då Rom inte gjorde någonting för att rädda den, föll staden i Hannibals händer. Det sägs att invånarna i Saguntum gjorde ett stort bål med värdesaker och själva hoppade därpå hellre än att dödas av den kartagiska armen. Rom krävde därefter att Hannibal skulle utlämnas men det kartagiska rådet vägrade, vilket fick till följden att det andra puniska kriget bröt ut.
Hannibal insåg att han för att besegra Rom var tvungen att ta kriget till Rom, till Italien, dock var han dessförinnan tvungen att se till att Afrika och Spanien var säkra. Han gjorde det genom att skicka 15 000 iberier till Afrika, mestadels fotfolk. Han hämtade likaså soldater från Afrika, båda till Spaniens försvar och till sitt eget fälttåg. Hans bror, Hasdrubal (skall inte förväxlas med den andre Hasdrubal) fick till uppgift att leda försvaret av Spanien när Hannibal var borta.
Våren 218 f.Kr. samlade Hannibal en arme som möjligtvis kan ha uppgått till 60 000-70 000 man i Kartago Nova (Nya Kartago). Armen bestod mestadels av legosoldater från olika delar av det Kartagiska riket, övervägande keltiberer och afrikaner. I armén fanns 37 elefanter, ridna av mahouter, belägringsmaskiner och de ökända numidiska ryttarna ledda av rytteriofficeren Maharbal. De flesta av Hannibals elefanter var sannolikt av den (utrotade) nordliga underarten av afrikansk elefant vilka var mindre än dagens elefanter. Hannibals favorit var en asiatisk elefant som kallades "Surus" (Syriern). Soldaterna i armén hade inte mycket gemensamt, allra minst språket, vilket försvårade kontrollen över armen eftersom man tvingades använda tolkar för att ge ut order.
[redigera] Hannibals marsch till Italien 218 f.Kr
Efter att ha samlat trupperna i Kartago Nova marscherade Hannibal norrut genom östra Spanien. Efter att ha gått över Ebro bekrigade han flera självständiga stammar vilket vållade honom stora förluster samtidigt som många keltiberiska soldater deserterade. Hannibal lämnade kvar generalen Hanno i norra Spanien tillsammans med cirka 10 000 man för att övervaka den grekiska kolonin Emporion och de lokala stammarna.
Hannibal marscherade därefter över Pyreneerna och genom södra Gallien fram till Rhône. För att korsa Rhône byggdes och köptes båtar och ganska snart kunde man påbörja överfarten. Dock hade en stor mängd volker, ett galliskt folkslag, samlats på den motstående stranden, redo för strid. Hannibal löste detta genom att skicka över de numidiska ryttarna en bit uppför floden. När de första kartagiska fotsoldaterna sedan skulle gå iland anföll numidierna volkerna i flanken. Under oordningen som följde gick de kartagiska fotsoldaterna iland och drev bort gallerna. Till elefanternas överfart byggde man stora flottar täckta med jord så att de inte skulle känna att de inte var på fast mark. Det utbröt dock ett tumult under överfarten och flera elefanter åkte överbord. De lyckades simmandes ta sig över till andra sidan men flera mahouter omkom.
Marschen mot Alperna hindras igen när 300 romerska ryttare dök upp. De slogs dock tillbaka av de numidiska ryttarna och flydde tillbaka till Massilia där den romerske generalen Publius Cornelius Scipio befann sig med en armé. Scipio marscherade sedan norrut för att möta Hannibal men Hannibal valde att undvika honom och fortsatte marschen mot Italien.
Under övergången av Alperna drabbades de kartagiska styrkorna av stora förluster. Dels beroende på attacker från lokala stammar men mestadels beroende på klimatet och de farliga vägarna. Man vet inte varför han gick över Alperna genom ett av de svåraste passen när det fanns mindre farliga pass, en teori är att han blev lurad av sina galliska vägvisare.
[redigera] Trebia och Trasimennus 218 f.Kr-217 f.Kr.
Fem månader efter avmarschen från Kartago Nova anlände Hannibal i Italien med en kraftigt försvagad arme på uppemot 25 000 man. Större delen av armen var illa åtgången efter de hårda strapatserna och många av männen var antingen skadade eller helt utmattade. Hannibal försökte så fort som möjligt vinna över de i Po boende gallerna på sin sida. Han sade att han hade kommit för att lyfta Roms ok från deras axlar och för att visa sin makt hjälpte han vissa stammar i deras trätan om makten.
Samtidigt återvände Publius Cornelius Scipio från Marseille. Han gick iland vid Pisa och ryckte fram över Poslätten. Hannibals snabba ankomst till Italien skapade stor uppståndelse i Rom och man skickade bud efter den andre konsuln, Tiberius Sempronius, som befann på Sicilien. Han marscherade med sin arme genom Italien ändra fram till Ariminium på 40 dagar. Innan de båda konsulerna hunnit förena sina styrkor drabbade, av en händelse, Scipio samman med Hannibal på Pos norra strand. Scipio skadades allvarligt i slaget och romarna tvingades retirera österut över bifloden Ticinus. Efter att ha förstört bron som de använde, drog de sig sedan tillbaka till Placentia. Denna skärmytsling kallas ibland slaget vid Ticinus.
Sempronius anlände så småningom med sin armé. Eftersom Scipio var svårt skadad fick han i stort sätt ensam kontroll över hela armen. Arméerna, vardera på cirka 40 0000 man, möttes vid floden Trebia. Den romerska armén besegrades grundligt efter att ha lurats in i striden direkt på morgonen innan de ens hunnit äta frukost.
Hannibal misslyckades därefter med att korsa Apenninerna under vintern och fick stanna kvar i Podalen resten av säsongen. I Rom valdes två nya konsuler, Servilius Geminius och Flaminius. Det var Flaminius andra gång som konsul. Under sitt första konsulämbete besegrade han gallerna i Podalen. De båda fick till uppgift att hindra Hannibal från att marschera söderut, över Appenninerna. I detta syfte skrevs fyra nya legioner ut. Hannibal valde dock en annan väg än den romarna hade tänkt sig och lyckades undgå de två konsul-armeerna. Han lät sig inte inlåtas i strid mot Flaminius som väntade i Ariminium utan skövlade landet obehindrat. Till slut valde Flaminius att gå till anfall, trots att hans rådgivare rådde honom att vänta på Servilius arme. Hannibal gillrade en fälla vid sjön Trasimennus och lyckades döda ungefär 15 000 romare, däribland Flaminius själv. Senare dödas också 2000 av Servilius ryttare som skickats i förväg när han fick höra om invasionen av Etrurien.
I Spanien hade Gnaeus Cornelius Scipio, bror till Publius Cornerlius Scipio, landstigit i Emporion. Han erövrade flera städer och besegrade Hanno vid Cissa. Hanno tillfångatogs och stammarna norr om Ebro gick över till romarna. Hasdrubal svarade med att attackera den romerska flottans besättningar som fanns iland. Efter att ha gjort detta återvände han till Kartago Nova.
[redigera] Fabius "Sölaren" 217f.Kr.
För att kunna stoppa Hannibal valdes i Rom Quintus Fabius Maximus till diktator. Den kartagiska flottan hade också blivit mer aktiv och Cornelius Servilius gick till sjöss med de skepp som fanns i Ostia. Nya legioner sattes upp men Fabius taktik var inte att besegra Hannibal i något regelrätt fältslag. Han förföljde istället Hannibal genom landet i ett försök att trötta ut hans trupper och skrämma bundsförvanterna från att avfalla från Roms sida. Fabius taktik att undvika fältslag ogillades av folket eftersom Hannibal nu fick plundra och bränna den italienska landsbygden utan något motsånd alls. Han fick därför smeknamnet "Sölaren" av folket.
Hannibal anföll staden Spoletium men slogs tillbaka och fortsatte att plunda sin väg genom södra Italien. Han försökte förmå apulierna och samniterna att gå med honom men de tordes inte göra så eftersom Fabius arme hela tiden fanns i närheten. Hannibal försökte hela tiden locka Fabius till strid men till ingen nytta eftersom Fabius lugnt avvaktade. Lika lugna var dock inte hans soldater, speciellt inte rytteriofficeren Marcus Municius som hela tiden villa anfalla kartagerna.
När Fabius återvände till Rom fick Municius kontroll över armen. Hannibal låg då i läger i Geronium och hade skickat iväg 2/3 av sina styrkor på furagering. Municius anföll furageringstrupperna och även själva lägret en gång. Han skickade sedan bud om hans framgångar till Rom och med stöd av bland annat stöd av C. Terentius Varro, fick han samma rang som Fabius. Armen delades då i två delar. Hannibal lurade Municius i en fälla liknande den vid Trebia men han lyckades inte vinna samma seger här, då Fabius arme grep in. Innan vintern nedlade Fabius och Municius sina ämbeten och efterträddes av konsulerna Gnaeus Servilius och M. Atilius Regulus. De hade kontroll över armen under vintern.
[redigera] Cannae 216 f.Kr.
I de nya konsulvalen valdes plebejen C. Terentius Varro och patriciern Aemilius Paullus till konsuler. Varro hade nästan ingen militär erfarenhet under tiden som Paullus var en erfaren general. Nya trupper skrevs ut och när alla trupper samlades i juni var det 8 legioner plus bundsförvanter, en styrka på ungefär 85 000 man. Hannibal hade under tiden intagit den romerska armens sädesupplag i Cannae. Romarna ville nu få till en drabbning och de fann honom på vänstra stranden av floden Audifus. Paullus ansåg att det öppna landskapet var en fördelaktig träng för Hannibals starka kavalleri och att man skulle försöka få till ett slag någon annanstans men Varro vägrade lyssna. När det var Varros tur att ha kommandot (konsulerna turades om att ha kontrollen över armen) marscherade han mot floden Aufidus. Man slog upp två läger, ett på vardera sidan av floden. Hannibal försökte provocera fram ett slag men eftersom det den dagen var Paullus tur att ha kommandot så blev det inget slag.
När det dagen efter blev Varros tur att ha kommandot blev det äntligen dags för strid. Den romerska armen med över 80 000 soldater gick ut i strid. Armén besegrades dock grundligt efter att Hannibals kavalleri utfört en dubbel omfattning. Endast 8000 romare överlevde slaget och bland de de döda fanns konsuln Paullus själv, M.Atilius Regulus, Minucius Servilius samt senatorer och krigstribuner. Efter slaget valde Hannibal att inte tåga mot Rom. Maharbal sägs då ha yttrat "Du förstår att segra, Hannibal, men du förstår inte att använda dig av segern"
[redigera] Efter Cannae 216-213 f.Kr.
Efter förlusten vid Cannae var sorgen och skräcken stor i Rom. Man vägrade dock att inleda förhandlingar om fred och i stället rekryterade man många slavar och livegna för att fylla luckorna i armén. Marcus Junius slog läger i Teanum med 25 000 man och M. Marcellus slog läger i Suessuia med ännu en arme. Efter Cannae gick flera syditalienska städer över till Hannibal, bland annat Capua. År 216 f.Kr slutade med att Hannibal låg kvar i Capua, efter att ha skaffat sig bundsförvanter i Campanien, Samnium, Lucanien och i Apulien. Marcellus flyttade sina soldater till Nola under tiden som Junius låg kvar i Teanum.
215 f.Kr. ersatte Fabius "Sölaren" M. Junius och förlade armén i Cales nära Capua. Marcellus låg kvar i Nola med två nya legioner samtidigt som hans två gamla skickats till Sicilien. Det förlades ännu en armé vid Sinuessa. Romarna försökte hindra Hannibal från att skaffa tillräckligt med spannmål för att försörja sin armé men Hannibal lyckades inta Casilinum. Fabius flyttade då även han sin armé till Suessala. Det anlände också förstärkningar från Kartago, mestadels elefanter och kavalleri. Med de här styrkorna försökte han inte Nola men misslyckades. När vintern kom begav han sig till Apulien med en romersk arme efter sig. Detta år förklarade Syrakusa, där romarvänlige tyrannen Hieron II just dött, krig mot Rom.
214 f.Kr. förklarade även Makedonien krig mot Rom. Rom tvingades då utrusta en stor flotta för att hålla de kartagiska och makedonska skeppen borta från Italien. Roms ekonomi var mycket ansträngd den här tiden på grund av de 18 legionerna som hölls i Italien, Spanien, Sicilien och Sardinien.
Efter ännu ett misslyckat försök att inte Nola marscherade Hannibal söderut, mot Tarentum. Han hade fått bud om att invånarna där var villiga att överlämna staden men när han kom fram dit var portarna stängda. Samtidigt lyckades romarna inte Casilinium. De gensköt även en arme med förstärkningar skickade från Kartago, nästan hela armén dödades eller fångades. Flera sabinska städer intogs också av Fabius. Hannibal lyckades dock till slut inta Tarentum genom föräderi.
[redigera] Capua 212 f.Kr.- 211 f.Kr.
År 212 f.Kr. belägrade Rom Capua. Hanno (inte Hanno som besegrats i Spanien) försökte hjälpa de belägrade genom att tillföra de belägrade proviant men företaget misslyckades efter att romarna fått nys om det. Hannibal skickade då 2000 numidiska ryttare till stadens hjälp. De lyckades ta sig förbi de romerska styrkorna och anlände säkra innanför portarna. De skapade sedan stor förödelse hos romarna när de vid ett gynnsamt tillfälle gjorde ett utfall ur staden. När Hannibal själv sedan anlände vågade romarna inte göra annat än att dra sig tillbaka.
När Hannibal tvingat bort romarna från staden återvände han till Apulien. Romarna återupptar då belägringen och när Hannibal återvänder till Capua har de förskansat sig så starkt att han inte lyckas driva bort dem. Han marscherar då mot Rom i hopp om att de ska följa efter honom för att försvara huvudstaden.
När Hannibal dök upp utanför Rom skapade han stor skräck bland invånare. Dock han hade inga belägringensvapen och efter att ha bränt omdrådet runt staden tågade han tillbaka söderut, mot Capua. Efter sig hade han en mindre romersk arme. När han anlände till Capua såg han att staden fortfarande var under belägring. Han besegrade armen som följde efter honom och satte av österut, mot Adriatiska havet där han ville förstärka sin position. År 211 föll sedan båda Capua och Syrakusa som hade belägrats av romerska styrkor en längre tid.
[redigera] Romerska framgångar i Spanien 210-207 f.Kr.
År 210 f.Kr. valdes Publius Cornelius Scipio den yngre till befälhavare över styrkorna som skulle skickas till Spanien. Genom en ilmarsch från Tarraco till Kartago Nova lyckades han ta staden med en överraskingsattack både från sjö och landsidan. Efter att Scipio erövrat Kartago Nova gick flera iberiska stammar över på romarnas sida. Hasdrubal gick då till anfall men besegrades av Scipio vid Baecula och drabbades av svåra förluster.
I Italien krävde det fortsatta kriget krävde hela tiden pengar och senaten var hela tiden tvungna att höja skattarna, till slut kunde en del kolonier inte betala mer och vägrade betala skatt. År 209 f.Kr. blev Marcellus omvald som konsul och mötte Hannibal i två slag vilket resulterade i att han tvingades dra sig tillbaka till Venusia efter stora förluster. Samtidigt lyckades Fabius återta Tarentum genom föräderi.
De båda konsulerna var vid den här tiden Marcellus och en annan man vid namn T. Quinctus Crispius. Crispius försökte erövra den grekiska kolonin Lokri i södra Italien men tvingades retirera då Hannibal dök upp med sin här. De båda konsulerna sammanstrålade med sina armèer vid Venusia. De vågade dock inte gå till anfall mot Hannibal trots att deras arméer var större än hans. Olyckligtvis för romarna dödades båda konsulerna när de rekogniserade trängen och överfölls av numidiska ryttare. Två nya konsuler valdes, Marcus Livius och C. Claudius Nero. Nero skulle hålla Hannibal stången i södra Italien samtidigt som Livius skulle stoppa den nya faran i norr, Hasdrubal.
[redigera] Hasdrubal går över Alperna 208-207 f.Kr.
Efter förlusten vid Baecula bestämde sig Hasdrubal för att överge Spanien och istället marschera mot Italien. Han marscherade år 208 f.Kr., över västra Pyrenéerna, genom Gallien och över ett av de lättare Alppassen innan han våren 207 f.Kr. dök upp i Podalen. Han värvade galler och ligurier till sin arme innan han tågade söderut mot Ariminium. Romarna drog sig till att börja med tillbaka eftersom de inte hade tillräckliga styrkor för att stoppa honom. Hasdrubal skickade sedan ett meddelande till Hannibal med 6 ryttare som skulle rida genom hela Italien för att nå honom. De lyckades undvika romerska trupper ända tills de fångades av en romersk styrka nära Tarentum. Romarna fick på så sätt reda på Hasdrubals planer. Nero och Livius förenade då sina styrkor mot Hasdrubal. Hasdrubal försökte dra sig tillbaka över floden Metaurus men misslyckades med det och tvingades till strid(därav namnet slaget vid Metaurus). Han förlorade slaget och dödades själv i slagets slutskede. När en romersk ryttare en tid senare kastade Hasdrubals huvud in i Kartagernas läger väntade Hannibal fortfarande på hans meddelande.
[redigera] Början till slutet 206-203 f.Kr.
Kriget i Spanien gick hela tiden Scipios väg och 206 f.Kr. besegrade han Hasdrubal Gisgo vid Ilipa, senare samma år var i stort sätt hela kartagiska Spanien romerskt. Han planerade att invadera Afrika och för att underlätta detta slöt han en allians med massylierkungen Syfax. År 205 f.Kr., samma år som Makedonien slöt fred med Rom, lyckades Scipio bli vald till konsul men han motarbetades starkt av äldre senatorer såsom Cato och Fabius "Sölaren". När han blev konsul fick han Sicilien som provins och där skapade han en egen arme. Han rekryterade bland annat 7000 frivilliga och eftersom han saknade en flotta så byggde han sin egen.
År 204 f.Kr. seglade Scipio från Lilybaeum med en arme under 20 000 man. Innan han seglade fick han reda på att Syfax, som gift sig med Hasdrubals dotter, Sofonisba, inte vidhöll sin allians med Scipio. Istället fick Scipio förlita sig på hjälp från numidier-fursten Masinissa. Kampanjen i Afrika började med ett försök att inta Utica. Han misslyckades med det men lyckades döda en stor del av garnisonen. Sedan förintade han Syfax och Hasdrubal Gisgos styrkor genom att tända eld på deras läger och sedan gå till anfall mitt i paniken. Han lyckades fånga Syfax och insätta Masinissa som kung över numidierna. Masinissa blev dock förälskad i Sofonisba och Scipio oroades över att hon skulle övertala Masinissa att gå över till Kartagos sida. Sofonisba tvingades därför att begå självmord genom att tömma en giftbägare.
[redigera] Zama 203-202 f.Kr.
Läget i Kartago var så allvarligt att man kallade hem Mago och Hannibal från Italien. Efter 16 år i Italien tvingades Hannibal nu återvända till Afrika och föra krig där. I Kartago hade man under tiden ingått ett vapenstillestånd med romarna. Dett bröts dock av Hasdrubal Gisgo som anföll en konvoj med romerska skepp lastade med spannmål. När Hannibal landsteg i Afrika drog sig Scipio bort från hans större armé, han väntade på förstärkningar från Masinissa som trott att kriget var över. Efter att Masinnas förstärkningar anlänt möttes Hannibals och Scipios arméer vid Zama. Hannibal besegrades och det andra puniska kriget hade äntligen kommit till ända. Kartago tvingades överlämna nästan hela flottan samt betala ett stort skadestånd. Kartago fick inte heller expandera utanför Afrikas gränser.
[redigera] Källor
- Second Punic War i engelska Wikipedia april 2006
- Leonard Cottrel: Fiende till Rom : en bok om Hannibals fälttåg, till svenska av Lars Bjurman; översättning sakgranskad av Arvid Anden. Stockholm: Natur och kultur, 1961.
- Barry Cunliffe: Det romerska riket, svensk översättning: Sune Karlsson. ISBN 91-7640-101-4
- Rudi Thomsen: Bra böckers världshistoria. Band 2, Högkulturerna tar form: 1200-200 f. Kr.. översättning: Ingrid och Tryggve Emond. Höganäs : Bra böcker, 1995. ISBN 91-7119-884-9
[redigera] Litteratur
- Goldsworthy, Adrian. Puniska krigen. (2003)
- Lamb, Harold. Hannibal. One man against Rome. (1959)
- De Beer G. Hannibal: Challenging Rome's Supremacy.
- Cottrell L. Hannibal: Enemy of Rome.
- Rom og Hannibal. Livius romerske Historie. (Bok 21-26 Köpenhamn 1944-48)
- Fra byens grundlæggelse. Titus Livius. (Bok XXII om slaget vid Cannae)
- Hannibal Crosses the Alps, The Invasion of Italy and the Second Punic War, av Prevas, John, ISBN: 0306810700
