Engelska inbördeskriget

Wikipedia

Engelska inbördeskriget var en serie militära konflikter mellan det engelska parlamentet och kung Karl I som pågick mellan 1642 och 1651 och som slutade med parlamentets seger. Konflikten bottnade i den absolut monarki som Karl och hans far Jakob I (som båda var av Huset Stuart, i motsats till det tidigare Huset Tudor, som upphört i och med Elisabet I:s barnlösa död 1603) utövade, enligt parlamentet utan respekt för Magna Carta.

Det så kallade "korta parlamentet" (13 april-5 maj 1640) upplöstes, eftersom det krävde förlikning med skottarna som villkor för penninganslag. Skottarna företog därpå ett infall i England, och Karl blev tvungen att sammankalla ett nytt parlament, det så kallade "långa parlamentet", som öppnades 3 november samma år. Detta gick djärvt till räfst med envåldspolitikens verktyg, av vilka Karl offrade Strafford och Laud, som avrättades; inskränkningar i kungamakten beslöts, och Karls vacklande politik endast påskyndade konfliktens mognande till ett inbördeskrig. Karl lät resa sitt standar i Nottingham (22 augusti 1642), intog en fast ställning kring Oxford och vann till en början flera framgångar mot parlamentets oövade trupper. De kungliga truppernas nederlag vid Marston moor (2 juli 1644) och Newbury (27 oktober samma år) följdes av resultatlösa förhandlingar i Uxbridge (januari till februari 1645), samtidigt varmed Karl utan framgång sökte från flera håll skaffa sig utländsk hjälp.

Parlamentshärens nyorganisation genom Oliver Cromwell och dennes seger vid Naseby (14 juni 1645) avgjorde striden. Karl nödgades ta sin tillflykt till den i England inryckta skotska hären (vid Newark, 5 maj 1646), intrigerade där utan framgång med presbyterianerna och utlämnades vid skottarnas hemfärd (januari 1647) till parlamentets ombud, men bortfördes i juni samma år av kornett Joyce från Holmby house för att stärka independenterna i hären under deras konflikt med parlamentet. Förgäves sökte han genom löften om personliga fördelar vinna härens ledare för sin sak, och genom hemliga förhandlingar med skottarna framkallade han det så kallade "andra inbördeskriget" (maj-augusti 1648). Karl hade i november 1647 flytt till ön Wight och hölls där i förvar på Carisbrook castle, varifrån han - sedan härens ledare, trötta på hans intrigspel, beslutat att ställa honom till räkenskap för inbördeskrigets olyckor och utdrivit rojalisterna ur parlamentet - flyttades först till Hurst castle och sedan till Windsor (december 1648).

År 1649 dömdes Karl I till döden och avrättades. En republik under puritanen Oliver Cromwells ledning utropades därpå (efter Cromwells död 1658 varade republiken dock endast i två år innan monarkin återinsattes och Karl II blev kung).