Patrice Mac-Mahon

Wikipedia

Marie Edme Patrice Maurice Mac-Mahon, född 13 juni 1808 på slottet Sully i dep. Saône-et-Loire, död 1893 på La Forest vid Montargis, fransk militär; hertig av Magenta, marskalk av Frankrike 1859, president 1873-1879.

Mac-Mahon tillhörde en irländsk familj, som mot slutet av 1600-talet slog sig ned i Frankrike. Mac-Mahon, vars far var pär av Frankrike och kung Karl X:s personlige vän, genomgick krigsskolan i S:t Cyr och utnämndes 1830 till officer vid 4:e husarregementet. Efter att ha deltagit i expeditionen till Algeriet samma år bevistade han som general Achards adjutant Antwerpens belägring och befordrades 1833 till kapten. År 1835 återvände han till Algeriet, där han vid Constantines belägring 1837 visade lysande tapperhet och svårt sårades. Hans bedrifter förde honom raskt framåt, så att han redan 1845 blev överste, 1848 brigadgeneral och 1852 divisionsgeneral. I spetsen för 1:a infanteridivisionen av 2:a armékåren (marskalk Bosquets kår) avgick han 1855 till Krim och satte där genom stormningen av Malakov (8 september 1855), nyckeln till Sevastopol, kronan på sina bedrifter. "Jag är där, jag blir där" (J’y suis, j’y reste) uppges han från det stormade Malakovtornet ha svarat, då överbefälhavaren lät meddela, att ryssarna gjort förberedelser att spränga det i luften. Själv bestred han emellertid senare sannolikheten av, att han skulle ha fällt dessa sedan bevingade ord. Hans bedrift belönades med bl.a. senatorsvärdighet (1856).

År 1857 deltog han under marskalk Randon i det svåra fälttåget mot kabylerna och blev 1858 befälhavare för hela den i Algeriet förlagda krigsstyrkan både till lands och till sjöss. År 1859 togs hans verksamhet i anspråk i Italien. I spetsen för 2:a armékåren gick han 2 juni vid Turbigo över Ticino och anföll 4 juni österrikarna norrifrån, medan återstoden av armén ryckte fram från väster längs stora vägen mot Magenta. Ställningen var farlig, men Mac-Mahon samlade sina krafter, under det att österrikarna splittrade sina, och avgjorde slaget genom anfallet mot själva staden Magenta. På slagfältet utnämndes han till marskalk och hertig. I drabbningen vid Solferino, 24 juni samma år, hade han sin plats i centern och stormade med sin kår byn Cavriana.

År 1861 representerade den nye hertigen kejsar Napoleon III vid preussiske kungen Vilhelms kröning, varvid han utvecklade en utomordentlig ståt. Han utnämndes 1862 till befälhavare för 3:e armékåren (i Lille) och flyttades 1864 som generalguvernör till Algeriet. Vid utbrottet av kriget med Tyskland, 1870, ställdes Mac-Mahon i spetsen för 1:a armékåren, som samlades i Strassburg, och fick även 5:e och 7:e kårerna under sitt befäl. Utan kännedom om fienden och underskattande dennes egenskaper, utsatte Mac-Mahon sin svaga styrka för att vid Wörth bli fullständigt slagen 6 augusti, varpå följde ett brådstörtat återtåg till Châlons. Där organiserades en ny armé, som fick Mac-Mahon till högste befälhavare. Han ville med denna armé dra sig tillbaka mot Paris för att med stöd av denna starka fästning återuppta striden, men av politiska skäl yrkade kejsarinnan och regeringen enträget på, att Mac-Mahon skulle marschera norrut till den i Metz inneslutne Bazaines understöd. Den tappre, ridderlige och sin härskare tillgivne generalen saknade tillräcklig fasthet för att motsätta sig en plan, vars stora vådor han mer än väl insåg. Rörelsen var illa förberedd och utfördes med långsamhet. Fransmännen trängdes alltmera åt norr, tills de slutligen blev instängda vid Sedan. Där upptogs striden 1 september mot den överlägsne fienden, utan någon närmare bestämd plan. Mac-Mahon sårades genast i drabbningens början i låret av en granatskärva, så att han måste lämna befälet. Då fransmännen ej lyckades slå sig igenom, nödgades de ingå en kapitulation, enligt vilken hela Mac-Mahons armé och kejsaren, som vistades vid densamma, gav sig fångna. Mac-Mahon följde sin armé i fångenskapen och ställdes efter sitt frigivande (i mars 1871) i spetsen för den s.k. Versaillesarmén med uppgift att kuva kommunupproret i Paris, vilket även skedde, sedan han 28 maj intagit staden.

Mac-Mahons anseende var vid denna tid utomordentligt, och han drogs mot sin vilja in i det politiska livet. Flera departement erbjöd honom, ehuru förgäves, kandidatur vid fyllnadsvalen till nationalförsamlingen i juli 1871 och januari 1872, och utan eget åtgörande, eller snarare mot sin önskan, valdes han 24 maj 1873 till chef för verkställande makten efter Thiers, som samma dag störtats av den klerikal-monarkistiska majoriteten i nationalförsamlingen. Vänstern deltog ej i valet, och Mac-Mahon valdes med 390 röster vid ett sammanträde, vari 721 nationalförsamlingsmedlemmar var närvarande. Han förklarade genast, att han skulle med kraft och beslutsamhet upprätthålla den då bestående ordningen, tills nationen bestämt sig för en statsform. Och ehuru i botten monarkiskt sinnad, stod han utanför de legitimistiska underhandlingar, som hösten 1873 tycktes leda till ett kungadöme under greven av Chambord. Han avböjde sålunda ett av greven, som i hemlighet kommit till Versailles, begärt samtal (10 november), och man har lagt i hans mun de orden, att chassepotgevären skulle brunnit av utav sig själva och att han ej längre kunde svara för ordningen på gatorna och för disciplinen inom armén, om den vita fanan vecklats ut bredvid trikoloren.

Den 19 november 1873 gavs med 383 röster mot 317 den verkställande makten åt Mac-Mahon på sju år (det s.k. septennatet). Ännu hade ej någon definitiv statsform blivit antagen. Mac-Mahon betonade återigen vid flera tillfällen, att han skulle försvara "de bestående institutionerna", vilket ej uppskattades av den yttersta högern, som önskade att han skulle medverka till en monarkisk restauration. Trots detta var han i själva verket mest benägen för en högerpolitik, att han ville stödja sig på "moderata av alla partier", såsom han själv sade. Hans kabinett utgjordes en tid därefter av monarkiskt sinnade män (ministärerna Broglie, Cissey och Buffet), som höll strängt efter republikanerna, även sedan den republikanska statsformen definitivt antagits genom nationalförsamlingens beslut av 30 januari och 25 februari 1875.

Först i Dufaures kabinett (februari 1876) fick det republikanska elementet en representant, och i december 1876 såg Mac-Mahon sig tvungen att utse den utpräglade republikanen Jules Simon till konseljpresident. Men då denne inte gjorde någon insaga mot deputeradekammarens skarpa protester och anmärkningar med anledning av de klerikalas bearbetningar inom landet, gav Mac-Mahon honom i sin bekanta skrivelse av 16 maj 1877 en vink att avgå, tog en klerikal-monarkistisk ministär (Broglie, Fourtou m.fl.) och fick senatens tillstånd att upplösa deputeradekammaren. Under den stormiga valstrid, som följde under sommaren och i vilken Mac-Mahon personligen deltog på högersidan, riktade Gambetta till honom sin beryktade uppmaning att "avgå eller underkasta sig" (se démettre ou se soumettre). Men i ett manifest till nationen av 19 september förklarade Mac-Mahon, "att han skulle stanna kvar på sin post för att med senatens hjälp försvara de konservativa intressena".

Valen 14 oktober gav emellertid oppositionen seger (335 republikaner; 198 antirepublikaner, splittrade i fyra grupper). Mac-Mahon måste avskeda ministären av 16 maj och tog sig nya rådgivare - utom kammaren (expeditionsministären Rochebouet). Då kammaren förklarade sig icke kunna träda i något slags förbindelse med detta kabinett, blev krisen allvarsam. Mac-Mahon ämnade avgå, men lät sig övertalas att stanna och uppdrog 13 december 1877 åt Dufaure att bilda ett kabinett av majoritetsmedlemmar. Mac-Mahon förklarade visserligen dagen därefter för nationalförsamlingen, att "valen av 14 oktober ånyo bekräftat landets förtroende till den republikanska statsformen" och att han "ställde sig landets svar till efterrättelse"; men situationen var honom plågsam, och 30 januari 1879, sedan vänsterpartiet vid de partiella valen till senaten fått tillväxt även i denna församling, nedlade han sitt ämbete, begagnande som förevändning en konflikt med ministären angående det högre militärbefälet. Samma dag valdes Grévy till hans efterträdare.

Åtnjutande alla partiers aktning, drog Mac-Mahon sig tillbaka ur det politiska livet, i vilket han sedan dess ej tog någon del. Mac-Mahon, som en gång av greven av Chambord kallades "våra tiders Bayard", var en tapper krigare, varmt fosterlandsälskande och alltid strävande att lojalt fylla sin plikt mot nationen; i politiken kunde hans av alla erkända välmening emellertid ej ersätta frånvaron av den statsmannabegåvning, som hade krävts för en självständig personlig insats i de kritiska förhållandena under hans presidentskap. Bildstoder av honom har rests i Paris och på Magentas slagfält (1895).