Solinstrålning
Wikipedia
Solinstrålning är ett mått på effekt per areaenhet av solens strålning. Den består av direkt och diffus instrålning. I rymden utanför jordatmosfären är den omkring 1 300 watt per kvadratmeter. Vid jordytan beror den på vinkeln mellan solstrålningen och jordytan, och på hur mycket atmosfären hindrar strålningen. Då solen står i zenit är vinkeln 90 grader och den direkta instrålningen är maximal. Den direkta instrålningen minskas av stoft, dimma och moln, vilka i stället i viss grad alstrar diffus instrålning. Är himlen helt molntäckt är all instrålning diffus.
I Sverige är solinstrålningen lägre eftersom den maximala instrålningsvinkeln bara är 58 grader längst i söder. Exempelvis varierar solinstrålningen i Göteborg mellan 1 100 och 150 W/m². Den maximala instrålningen är högre på sommaren än på vintern eftersom instrålningsvinkeln då är högre.
Den uppmätta solinstrålningen har ökat i Sverige med åren, vilket anses bero på minskad mängd av stoft i atmosfären, ett resultat av minskade utsläpp och bättre rening.
Solinstrålningen kan minska tillfälligt till exempel efter vulkanutbrott och meteoritnedslag, som kan fylla atmosfären i omgivningen med stora mängder stoft. Ett exempel på det är Krakataus utbrott 1883.
[redigera] Extern länk
Miljöförvaltningen i Göteborg, realtidsdata för solinstrålningen
