Histoire de la Suède : l'ère de liberté
Un article de Wikipédia, l'encyclopédie libre.
 |
Un éditeur est en ce moment même en train de travailler en profondeur sur cet article. Merci de ne pas le modifier pour limiter les risques de conflit de versions jusqu'à disparition de cet avertissement.
Enlevez ce modèle dès que la refonte est finie ; si la refonte doit être continuée, utilisez {{Pas fini}}. |
Cet article traite de l'Histoire de la Suède au cours de l'ère de liberté, de 1718 à 1772. La période débute avec la mort de Charles XII à Fredrikshald en 1718 et l'annéantissement de la Suède en tant que grande puissance. Elle se termine par l'arrivée sur le trône de Gustave III de Suède en 1772 et son coup d'État qui lui donne plus de pouvoir.
Sommaire |
[modifier] Le roi perd le pouvoir au profit de la diète
Le maintient de la monarchie absolue par Charles XII au moyen de la force avait fait de nombreuses victimes. Un mécontentement général se fit jour contre ce mode de gouvernement, en particulier de la part des fonctionnaires, qui étaient devenus la classe la plus influente de la société suédoise de l'époque, en raison de la chute de l'aristocratie et par l'apparition de l'administration. Ce qui les préoccupait en particulier était le fait que l'ordre avait était rompu par l'absolutisme du roi et de son premier ministre Georg Heinrich von Görtz, qui requérait des sacrifices importants.
La mort de Charles XII et le droit controversé au trône d'Ulrika Eleonora (1718-1720) donnèrent à la diète, acquise aux intérêts des fonctionnaires, les mains libres pour mettre fin à l'absolutisme par les constitutions de 1719 et 1720. La notion d'État moniste, dont l'absolutisme était une expression, était maintenue, mais au profit de la diète. Il lui fut reconnu un pouvoir législatif illimité. La monarchie fut conservée, mais uniquement comme décor. Il faut ajouter qu'y contribuèrent des représentants faibles comme Frédéric Ier (1720-1751) et Adolphe Frédéric (1751-1771).
L'organe réel de gouvernement était le conseil privé (riksrådet) qui pouvait désavouer le roi par vote. Mais à partir de 1738, la diète s'occtroya également le droit de mettre fin aux fonctions des conseillers qui ne lui étaient pas favorables. Les conseillers du conseil privé devinrent les exécutants des États. L'absolutime royal, ou souveraineté, fut remplacé par le pouvoir des États, ou souveraineté de la diète. La souveraineté de la diète (comme celle du roi) marquait une différence avec la coopération et le contrôle des différents pouvoirs entre eux qui avait fini par caractériser le mode de gouvernement suédois. Elle résultait toutefois d'une conception de l'État qui avait pour base l'expérience historique nationale, mais aussi les théories de la souveraineté populaire.
Le pouvoir royal n'inspirait plus la confiance comme avant, du fait des événements de l'époque de Charles XII. En réponse à cela l'aristocratie inspira une organisation bureaucratique de l'administration, selon le canevas de la Constitution de 1634, sous les ordres d'un Conseil privé (riksråd) indépendant. Cette idée fut mise en œuvre par le fait que le document constitutionnel de base fut appelé "Forme de gouvernement" (Regeringsform) et que l'organisation des différentes administrations était inscrite dans la constitution pour être protégée. Mais le gouvernement de régence de Charles XI avait également fait du tort à la confiance que peut inspirer un conseil privé indépendant. Ce qui annéantit la réalisation effective du programme aristrocratique. A l'époque, on n'avait pas l'expérience d'abus de pouvoir ou d'erreurs de la diète. C'est pour cette raison que cette dernière s'érigea en gardien infaillible du droit suédois immémorial et fut incluse dans le dispositif de décisions. Il en résulte que l'ensemble du pouvoir échut à la diète, au détriment du roi et du conseil privé.
[modifier] Les effets positifs de l'ordre nouveau
Genom den nya ordningen fick också nationella krafter ett större spelrum än någonsin förut, och goda verkningar av detta uteblev inte. Den nya friheten - efter vilken perioden fått sitt namn - blev föremål för hänförd beundran, och under inflytande av denna entusiastiska stämning utvecklades på olika områden – näringslivets, vetenskapens och litteraturens - en i enlighet med den rådande tidsriktningen på nyttan inriktad patriotisk verksamhet som läkte många av de gångna olyckstidens sår och i mycket blev grundläggande för den följande tidens kulturarbete.
Även inom statslivet åstadkom frihetstiden erkännansvärda resultat. Formerna för riksdagens verksamhet, särskilt utskottsväsendet, utvecklade genom grundlag (1723 års riksdagsordning) och praxis. Dessutom grundlagsfästes riksdagens befogenhet att ensam ge rättsligt uttryck åt folkviljan samt att sammanträda på viss tid - vart tredje år. Bestämd skillnad gjordes först nu mellan grundlagsstiftning och vanlig lagstiftning, och på det senare området fullbordades ett under föregående period förberett storverk: 1734 års lag.
[modifier] La bureaucratie de la diète et les abus de pouvoir
Men om frihetstiden sålunda vittnade om fördelarna av ett fritt statsskick, så gav den å andra sidan påtagliga bevis på att den politiska maktens fullständiga samling på ett enda håll är ägnad att verka skadligt, även om det sker i frihetens namn. Den oinskränkta riksdagsmakten kom att innebära en oinskränkt och okontrollerad makt för det tillfälliga majoritetspartiet inom riksdagen och utnyttjades av detta på det hänsynslösaste, stundom på ett riksfördärvligt sätt. Därigenom möjliggjordes hattpartiets äventyrliga utrikes- och näringspolitik. Utrikespolitiken blev bara en karikatyr av stormaktstidens krigiska statskonst, då förutsättningarna för denna nu saknades, och det som kom att kalla "hattarnas krig" mot Ryssland 1741-1743 kostade genom freden i Åbo i juni 1743 riket en del av Finland. Näringspolitiken å sin sida, ett överdrivet merkantilistiskt understöds- och skyddssystem (se Merkantilsystemet), var väl också till sitt syfte patriotisk och hade en inte försumbar andel i periodens ekonomiska livsaktighet, men den användes till att gynna enskilda intressen på det allmännas bekostnad och medförde i förening med den dyrbara krigspolitiken att statsverket hamnade i fullständig förvirring. Å andra sidan använde det 1765 segrande mösspartiet förfoganderätten över riksdagens envåldsmakt till ett ekonomiskt strypsystem som ytterligare ökade förvirringen i penningväsendet. Inte ens den personliga rättssäkerheten respekterades av dem som behärskade riksdagsmaskineriet. Riksdagen hade också tagit domsrätten i sin hand och ansågs vid dess utöfning inte vara bunden av lagen, för man menade att lagstiftaren står över denna. Till detta var bägge partierna medskyldiga.
Men inte nog med att riksdagsenväldet brukades illa eller missbrukades till rättskränkningar och förtryck, det verkade också upprivande på själva statsmyndigheten. Riksdagen intog nu till förvaltningsorganisationen samma överhöghetsställning som förut kungen. Möjlighet till yttre kontroll saknades således inte, men innehavarna av riksdagens kontrollmakt, de egentligen maktegande stånden: adel, präster och borgare, och det enbart av medlemmar från dem bestående allsmäktiga sekreta utskottet utgjordes självt till största delen av ämbetsmän, och därför blev den skenbart utifrån verkande kontrollen i verkligheten bara byråkratisk självkontroll. Hos de yngre mössorna framträdde visserligen antibyråkratiska tendenser och en yttring av detta var att tryckfriheten infördes och grundlagsfästes 1766 genom Tryckfrihetsförordningen, men den praktiska verkan av deras makttillträde var bara att riksdagskontrollen övergick från riddarhusbyråkratin till prost- och borgmästarbyråkratin. Det som skilde frihetstidens byråkratiska självkontroll från vad som på högadligt håll åsyftats under 1600-talet och 1719 var sålunda att den inte handhades av den högsta förvaltningsmyndigheten rådet, utan av underordnade ämbetsmän i kraft av riksdagssuveräniteten. Härmed sammanhängde karaktären av den parlamentarism vari frihetstidens riksdagsenvälde från 1738 tog sig uttryck. Denna kom inte som den engelska att resultera i en stark kabinettsregering utan i ett direkt riksdagsregemente.
En överordnad ställning i förhållande till alla förvaltningens utgreningar tillkom dock historiskt och rättsligt det svenska riksrådet och hade detta liksom det engelska kabinettet verkligen fått regera skulle dess chefsställning i någon mån ha kunnat bli ett band på riksdagsbyråkratins benägenhet att till privat fördel utnyttja ständersuveräniteten. Men nu inte bara bands rådet genom instruktioner från riksdagen utan denna drog också in verkliga regeringsärenden till direkt handläggning av sig själv eller sina deputationer (utskott). Att denna parlamentarism inet slog ännu sämre ut än den gjorde berodde på den administrativa rutin varmed riksdagen just till följd av sin byråkratiska sammansättning satt inne, men då den åstadkom en sådan upp- och nedvändning av förvaltningsorganisationen att de som bort kontrolleras kontrollerade eller sköt undan dem som förmanskap och kontroll rättsligen tillhörde, och så fick det byråkratiska självsvåldet därigenom fritt spelrum.
[modifier] Les raisons du coup d'État de Gustave III
Aldrig har ämbetsmannagodtycke och ämbetsmannakorruption så frodats i Sverige som under denna "frihetstid", och inom hela förvaltningen uppstod en oreda, som t.o.m. överträffade den under Karl XI :s förmyndartid. Men även rikets självständighet råkade i fara. Då den direkta riksdagsregeringen utsträcktes även till den yttre politiken försökte främmande makter vinna den oansvariga riksdagsmajoriteten för sina syften, och därvid kom utländskt guld att spela en skamlig roll. Den franskvänliga hattpolitiken hade gett uppslaget härtill, men Frankrike önskade dock, om än i egoistiska syften, ett starkt Sverige. Ryssland åter, vars ärenden mössorna gick, åsyftade dess försvagande - en politik vars följder Polens öde skulle göra uppenbara. Därför blev omstörtandet av frihetstidens statsskick en nödvändighet, även om det varit möjligt att på annat sätt råda bot på dess skadliga inrikespolitiska verkningar. Det bar också inom sig självt ett frö till upplösning, nämligen de stridiga ståndsintressen, som söndrade de maktägande, och det var denna söndring, som beredde vägen till den revolution varigenom Gustav III (1771-1792) den 19 augusti 1772 berövade ständerna deras envåldsmakt.
