Arbetsavtal

Wikipedia

Arbetsavtal, i allmänhet varje mellan arbetsgivare och arbetstagare gjord överenskommelse rörande arbetet; särskilt sådan överenskommelse rörande kroppsarbete inom den egentliga produktionen och främst inom industrien.

Arbetsavtalet torde böra skiljas från det s. k. arbetsbetinget, som är ett avtal om en viss arbetsprodukt och således ej om själva arbetet. Genom den äldre näringslagstiftningens avskaffande uppstod i alla länder mot slutet af 18:e och under loppet af 19:e årh. (i Sverige 1846 och 1864) det s. k. fria arbetsavtalet, som i motsats till den äldre personliga samhörigheten mellan olika deltagare i produktionen gjorde arbetsförhållandet till ett vanligt civilrättsligt avtal mellan två juridiskt fullt likställda, fria och inbördes oberoende parter, arbetsgivaren och arbetaren.

Men den rättsliga likställigheten uteslöt inte, att den enskilde arbetaren ekonomiskt blev så maktlös emot arbetsgivaren, att han i en mängd fall saknade varje inflytande på avtalsvillkoren. Många omständigheter bidrog härtill. I industrien är arbetsvillkoren alldeles övervägande gemensamma för alla arbetare i samma företag och därför omöjliga att rubba av en enskild bland dem; även saknar den enskilde arbetaren den andra partens överblick av ställningen och vet därför ej vilka anspråk han kan få uppfyllda; och slutligen kan han ej hålla inne sitt utbud av varan arbetskraft, ty han har då ingenting att leva av.

Nästan alla länders arbetare strävar därför efter att ersätta detta s. k. fria aftal med det kollektiva arbetsavtalet, som ställer alla ett yrkes arbetare såsom den ena parten mot arbetsgivaren såsom den andra; det avskaffar emellertid ej de enskilda avtalen mellan den senare och varje enskild arbetare, utan fastslår endast vissa gemensamma bestämmelser för alla avtalen. I sin ordning har kollektivavtalet för arbetarnas räkning framkallat motsvarande sammanslutningar på arbetsgivarnas sida och slutligen ansatser (särskilt i England) att göra fackföreningarna i stället för de enskilde medlemmarna ansvariga för arbetsavtalets fullgörande.

Utom i de australiska kolonierna har lagstiftningen hittills stått nästan alldeles främmande för denna utveckling. Dess roll på arbetsavtalets område har framför allt bestått i allmänna föreskrifter om arbetarskydd, men dessa föreskrifter ha stundom förbundits med allmänna regler för arbetsavtalets innehåll; och flera länder (särskilt Tyskland, Österrike, Belgien, Norge och Finland) ha utförliga bestämmelser om avtalets varaktighet och uppsägningstid, straff för avtalsbrott m. m., dels ovillkorligt, dels under förutsättning av att de särskilda avtalen ej annorlunda bestämma.

Frånsett sjöfarten, som överallt är underkastad sin egen lagstiftning, gäller för arbetsavtalet i Sverige endast ett fåtal, numera dessutom ganska betydelselösa bestämmelser (i förordn. ang. utvidgad näringsfrihet af 18 juni 1864). Dock föreligger f. n. ett kommittéförslag (af 19 okt. 1901) till lag om arbetsaftal i jordbruk, handel och annat näringsyrke, hvilket förslag går ut på en fullständig reglering af rättsförhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare, men har till hufvuduppgift att förekomma avtalsbrott, egentligen från arbetarnas sida, och lämnar i detta syfte arbetsgivaren rätt att innehålla en viss del av avlöningen samt föreskrifver kriminellt ansvar, om skadestånd för brottet ej erlägges.

Se vidare Fackförening, Kollektivavtal.