Aursunds-aster

Wikipedia

	Denna artikel innehåller ifrågasatta faktauppgifter.
	Se diskussionssidan, eller historiken, för mer information. Rätta gärna felaktigheter.

Aursunds-aster (Aster subintegerrimus) är en av Skandinaviens sällsyntaste växter, endast känd från trakten av Röros i östra Norge. Dess historia på norsk mark är helt kort. Den upptäcktes 1897 vid sjön Aursunden strax nordost om Röros av den norska botanisten fru Thekla Resvoll. Professor Axel Blytt i Oslo bestämde växten till Aster sibiricus L., och i norska floror har den därför fått namnet "sibirisk blåstjerne". År 1915 hittades samma växt på några andra ställen vid samma sjö. Den väckte igen stort intresse och undersöktes närmare av fru Resvoll och professor C. H. Ostenfeld i Köpenhamn. Den förra har beskrivit växlokalerna och växsättet, den senare har undersökt artkaraktärerna och funnit, att växtens rätta namn bör, åtminstone tills vidare, fastställas till Aster subintegerrimus. Den var först beskriven under detta namn av Trautwetter, men inte som art, utan som variant under Aster sibiricus.

Den lilla prydnad för norska floran, som vi efter dess fyndort kalla Aurusunds-aster, förekommer utmed själva sjöstranden på löst grus, rikt på större och mindre stenar, och går så långt ned mot vattnet, att den vid "flom" (högvatten) kan översvämmas, likväl utan att taga skada därav. Däremot förekommer den inte gärna högre uppe bland de viden och andra buskar, som växer ovanför högsta vattenmärket. Växten är helt låg ovan jord, i allmänhet endast 8 till 12 cm., men de underjordiska delarna är mycket vidlyftiga och kan följas i grusmarken ända till 1 m långt. De platser, där den växer, ligger nära 700 möh. och ungefär vid 62° 40' n. br., varför vi kan räkna den till våra subarktiska, måhända till våra arktiska arter. Sädesodling förekommer inte vid gårdarna i trakten.

Dess egendomliga växsät med starkt förlängda och vittgående utlöpare i marken beror delvis på jordmånen. Denna består, såsom redan omtalats, av stenblandat grus, vari jordstamsgrenarna måste söka sin näring vida omkring och därjämte utefter hela sin längd utsända fina och ymniga trådrötter (sandrötter). Det magra kosthållet visar sig i örtståndens litenhet hos exemplaren på de norska lokalerna och det strödda, glesa växsättet. Även som en följd av den nordliga och högbelägna ståndorten är denna växt en av dvärgarna inom Aster-släktet. Till sin habitus och blomkorgens byggnad är den dock en äkta Aster, och långt mera än vår nordiska strandaster eller strandkilen står den nära de många nordamerikanska och nordasiatiska arter, som utgöra släktets huvudmassa. Likaså står den mycket nära de välbekanta A. amellus från mellersta Europa och A. alpinus från Alperna, ej sällan planterade i våra trädgårdar.

Från den egentliga Aster sibiricus (i trängre mening) är denna norska art skild genom nästan helbräddade blad (ibland kan man dock iaktta en eller ett par svaga tänder på vardera sidan, medan A. sibiricus kan hav ända till 15 spetsiga sågtänder på varje sida) och dessutom genom holkfjällens form, som är avlångt äggrund eller omvänt äggrund, medan A. sibiricus däremot har dem smalt avlånga eller jämnbreda. Härtill kan läggas, att den norska arten så gott som alltid är enblomstrig, medan A. sibiricus däremot har 3 till 8 korgar i kvast. Till artens beskrivning kan ytterligare läggas, att mittblommornas kronor gärna övergå från gult till rött, och att den gulaktiga färg, som svävhåren hos asteroideerna vanligen äga, här är mörkare och ofta stegras till gråbrun eller violettbrun.

Huruvida denna växt råkat i senare tider bliva överförd från den avlägsna östern till sitt nuvarande hemvist vid den norska fjällsjön, eller är av samma ålder och ursprung som den övriga växtligheten på Aursunds-sjöns stränder, kan för närvarande ej med visshet avgöras. Det senare alternativet är dock mycket möjligt, ja våra växtgeografer anse det till och med troligt, att Aursunds-astern är så gammal i Skandinavien, att den åtminstone erövrade sitt medborgarskap i Norges flora under interglacialtiden, den blidare period, som följde på istiden och som själv efterföljdes av en kallare tid. Under denna förutsättning bör astern under interglacialtiden hava haft att genomgå subarktiska naturförhållanden; under den sedermera inträffande sista istiden bergade den sig jämte andra arter på vissa, jämförelsevis isfria fjällpartier, liksom än i dag växter leva på de s.k. nunatakerna inom Grönlands inlandsis, och fick då föra en arktisk tillvaro.

Aursunds-asterns närmaste växplatser österut ligga så långt avlägsna som vid sjön Paanajärvi i nordöstra Finland och vid Ponoj i ryska lappmarken. I Sibirien är den iakttagen till floden Lena. (Aster sibiricus är en ännu östligare art, som går ända till Amur-området.)