Balkteori
Wikipedia
Balkteori är en gren av hållfasthetsläran som behandlar sambandet mellan mekanisk spänning och deformation i en balk under böjning.
Den tidigaste och enklaste balkteorin togs fram av Bernoulli och Euler. Denna bygger på superposition, det vil säga att spänningar och deformationer från ett sammansatt lastfall (vilket skulle kunna bestå av t ex balkens egentyngd + en person som sitter mitt på spännvidden) är lika med summan av deformation och spänning från respektive del-last. Superpositionsmöjligheten i kombination med enkelhet gör den tacksam att arbeta med för enklare fall. Eftersom Bernoulli-Eulers balkteori bygger på en rad ingenjörsmässiga förenklingar blir den otillräcklig när deformationerna inte är att betrakta som "små" och därmed börjar påverka varandra. Dessutom fungerar den inte för balkar där spännvidden är liten i förhållande till balkens höjd, till exempel prefabricerade betongväggar.
För denna typ av balkar kan Timoshenkos balkteori användas. Denna är dock mer komplicerad att jobba med, varför man idag framför allt använder Finita Element-metoden, som ger en numerisk approximation av belastningarna i utvalda punkter i balken/ramverket. FE-modellering har definitivt tillräckligt god precision för att användas i hållfasthetsberäkningar.
Balkteorin är essentiell inom bland annat bygg- och maskinteknik.
