Baltutlämningen

Wikipedia

Baltiska och tyska soldater på flykt utlämnas till Sovjetunionen i januari 1946. Sovjetunionen krävde att samtliga skulle utlämnas, även balter som varit i tysk tjänst. Trots stark kritik och intern oenighet böjde sig den svenska regeringen för de sovjetiska kraven. Bilden visar den svenska polis- och militärbevakningen vid Ränneslätt utanför Eksjö i samband med utlämningen.

Baltutlämningen kallas den episod som inträffade efter andra världskrigets slut 1945 då internerade soldater från östfronten utlämnades till Sovjetunionen.

Vid slutet av andra världskriget flydde en del soldater som stred för Nazityskland på östfronten till Sverige. I Sverige hamnade dessa i något av fyra interneringläger: Ränneslätt utanför Eksjö, Backamo och Grunnebo nära Uddevalla och i lägret Lagerlingen i Havdhem på Gotland. Lägret i Havdhem stängdes i oktober 1945 och de internerade hamnade i ett läger i Rinkaby utanför Kristianstad. Nära Rinkaby öppnade också ett femte läger, Gälltofta. I slutet av maj fanns det 3 200 internerade i lägren.

Den 2 juni överlämnade Sovjetunionen en not till den svenska samlingsregeringen att militär och liknande personal från östfronten som internerats i Sverige skulle återbördas till Sovjetunionen enligt de tyska kapitulationsvillkoren. Den 16 juni svarade den svenska regeringen att man inte hade för avsikt att bereda en fristad för tysk och tyskenrollerad militär och militär personal.

Regeringens svar hölls hemligt fram till november 1945. Den 15 november sammankallade regeringen en presskonferens där statsminister Hansson och utrikesminister Undén bad pressen att hålla tyst tills man hunnit ordna bättre bevakning av lägren. Nyheten avslöjades dock två dagar senare av två tidningar som inte medverkat vid presskonferensen, Dagsposten och Vestmanlands Läns Tidning.

Nyheten väckte stor uppmärksamhet då det innebar att ungefär 160 baltiska medborgarna skulle skickas till Sovjetunionen och, antogs det, straffas som landsförrädare. Situationen för de tyska internerna, 2 370 stycken, uppmärksammades inte på samma sätt eftersom dessa, antogs det, endast skulle behandlas som krigsfångar.

Den 22 november inledde balterna hungerstrejk. Dagen efter hölls en interpellationsdebatt i riksdagen men förutom enskilda riksdagsmän stod partierna från samlingsregeringnen fast vid beslutet. SKP ville gå längre och även skicka tillbaka de 30 000 civila flyktingarna från Baltikum.

Den 24 november inledde tyskarna hungerstrejk. Den 27 november lades de baltiska hungerstrejkande in på sjukhus och dagen efter beslöt den svenska regeringen att utlämningen av dem skulle skjutas upp tills vidare. Tyskarna behandlades annorlunda och för deras del inleddes utlämningen den 30 november med det sovjetiska fartyget Kuban. Den 14 och 16 december fortsatte utlämningen till ett sovjetiskt lasarettsfartyg.

Den 8 januari fanns det kvar 300 interner i lägren Rinkaby och Gälltofta Den 25 januari verkställdes den sista utlämningen till Sovjetunionen när cirka 150 balter och 230 tyskar utlämnades till det sovjetiska fartyg Beloostrov i Trelleborg.

Sammanlagt utlämnades 2 518 personer till Sovjetunionen, därav 146 balter. 310 tyskar och 54 polacker återvände till sina hemländer. 104 personer blev kvar i Sverige. Åtminstone sju av internerna begick självmord under händelsernas gång.

Ämnet har skildrats av Per Olov Enquist i en kritikerrosad dokumentärroman, Legionärerna (1968). Johan Bergenstråhle använde romanen som förlaga till filmen Baltutlämningen (1970). 2004 producerade Regionmuseet Kristianstad under ledning av intendenterna Lars Buhrgard och Peter Rosengren vandringsutställningen "Baltutlämningen - ett svenskt trauma i andra världskrigets skugga".

[redigera] Källa

• Per-Olof Forslund, Anders Bojs och Leif Mårtensson (red.) I baltutlämningens skugga (2004) Kristianstad: Föreningen Gamla Christianstad. sid. 16-50.