Bandspelare

Wikipedia

Bandspelare från Nordmende

Bandspelaren är en apparat som man kan spela in och återge ljud med. Som lagringsmedium används ett plastband (från början en pappersremsa) belagt med magnetiskt material, från början dijärntrioxid (Fe₂O₃ - vanlig rost), i senare generationers kassettbandspelare även kromdioxid (CrO₂) eller kemiskt rent järn (Fe).

[redigera] Teknisk beskrivning

Bandspelaren fungerar genom att bandet med konstant hastighet löper förbi ett tonhuvud (en elektromagnet med smal magnetspalt) som magnetiserar partiklarna på bandet efter signalen från mikrofonen. Vid uppspelning omvandlas de magnetiska variationer till elektrisk signal i tonhuvudet och kan efter förstärkning återges via högtalare eller hörlurar. För att få lågt brus förmagnetiseras bandet i ett raderhuvud, som också raderar rester av gammal magnetism när bandet återanvänds. I avancerade bandspelare är in- och avspelningshuvudena separerade, men i enklare apparatur sitter kombitonhuvud.

[redigera] Historia

Bandspelarens föregångare var trådspelaren som lagrade ljudet i en järntråd som med hög hastighet fördes förbi tonhuvudet. En svensk trådspelarkonstruktion salufördes under namnet Magnefon.

Med ett band istället för tråd minskade slitaget på tonhuvudet samtidigt som den magnetiska upplösningen blev bättre – det vill säga större frekvensområde. Tyvärr förlorades lite i lagringstid – ett band bevarar sin magnetism utan hörbar kvalitetsförsämring i cirka 50 år mot trådspelarens 80-90 år.

Tidiga bandspelare arbetade med breda band och hög hastighet. Någon standard fanns inte utan alla fabrikat hade sin egen version. Småningom standardiserades ett tumsystem där bandbredden blev 1” (2,54 cm) eller 2” (5,08 cm) i professionella utrustningar för studioinspelning och 1/4” (6,35 cm) i amatörmodeller, bandhastigheten blev 19-39 cm/s i studioutrustning och 9,5 eller 19 cm/s för amatörer och banden levererades på 10" eller 6" spolar och för studioanvändning på så kallade bandkakor.

Under ett antal år kunde man köpa inspelad musik på rullband, som ett högkvalitetsalternativ till LP-skivor.

Det av Philips patenterade (1965) kassettbandet (i konkurrens med en något större kassett med högra kvalitet från BASF ) sänkte ribban avsevärt – banden blev tunnare, bandbredden minskades till 3,17 cm och hastigheten till 4,75 cm/s – med sämre frekvensgång och dynamik och mer brus som följd. Samtidigt minskade den kvalitativa lagringstiden till 10-15 år på grund av bl a överhörning i de tunna banden. För att i någon mån kompensera för bristerna lanserades nya bandtyper: kromband (så kallade typ II-band) och kemiskt rent järn (typ III-band) med bättre egenskaper – samtidigt som diverse elektroniska brusreduceringssystem introducerades (till exempel Dolby och dbx). Och visst ökade den mätbara ljudkvaliteten något men till priset av komplikation, förvirring och högre priser – och när inspelningsbara cd dök upp försvann kassetten snabbt, saknad av mycket få.

I USA fanns samtidigt en stor 8-spårskassett med oändlig slinga, avsedd främst för bilstereoljud. Den försvann också när cd-skivan lanserades. Under kassettbandens "guldålder" på 1970-talet och 1980-talet fanns i praktiken all inspelad musik att köpa parallellt på kassettband och grammofonskivor. Ännu i början av 1990-talet fanns den mesta inspelad musiken att köpa parallellt på och cd.

I början av 2000-talet lever både rullband och kassetter vidare lite mer i skymundan och med nya uppgifter - nu som digitala lagringsmedia vid ljudinspelningar och för säkerhetslagring i datorsystem och övervakningsutrustningar. En och annan gammal pålitlig rullbandare snurrar också fortfarande som inspelningsmaskin för högkvalitativa analoga inspelningar - av samma skäl som att en del musiker och musiklyssnare föredrar gamla rörförstärkare framför digitalljud, transistorer och ic-kretsar.