Bo Kalling
Wikipedia
Bo Michael Sture Kalling, född 4 augusti 1892 i Hedvig Eleonora församling i Stockholm, död 17 februari 1975 i Danderyds församling, Stockholms län, greve, metallurg och professor.
Kalling utexaminerades 1915 som bergsingenjör från Kungliga tekniska högskolan i Stockholm och anställdes på dess materialprovningslaboratorium. 1916 blev han driftsingenjör vid Domnarvets Jernverk och anställdes vid AB Ferrolegeringar i Trollhättan. 1924-31 var Bo Kalling knuten till Avesta Jernverks AB, där han utvecklade metoder för tillverkning av rostfria och syrabeständiga stål och vidare uppfann en järnsvampsprocess.
1931 kallades han till professuren i järnets metallurgi vid Tekniska högskolan, där han nydanade undervisningen i metallurgi genom att införa de termodynamiska betraktelsesätten. Han utförde en rad viktiga forskningsarbeten beträffande olika stålprocessers metallurgi, gaser i stål m.m. Vidare utvecklade han tillsammans med ingenjören Ivar Rennerfelt en metod för torrfärskning av granulerat tackjärn (RK-processen). 1940 lämnade Kalling professuren och blev teknisk chef vid Bolidens Gruv AB, där han bl.a. ledde utarbetandet av nya metoder för framställning av nickel, bly m.fl. metaller.
1945 blev Bo Kalling tekniskt-vetenskaplig direktör vid Stora Kopparbergs Bergslags AB, en tjänst som han kom att inneha fram till 1959. Han blev även samtidigt (1945) chef för den nyinrättade forskningenscentralen i Domnarvet. I slutet av 1940-talet utvecklade Kalling Kaldo-processen vid Domnarvets Jernverk (därav namnet Kaldo efter Kalling och Domnarvet).
Bo Kalling belönades 1936 med Vetenskapsakademins Arnbergska pris och 1938 med Jernkontorets Rinmansmedalj. 1934 blev han medlem av Ingeniörsvetensakapsakademin och 1944 av Vetenskapsakademin. Han kom även att vara ledamot av Statens naturvetenskapliga forskningsråd och Atomkommisionen.
