Claes Josef Breitholtz
Wikipedia
Claes Josef von Breitholtz, född 1788 i Lovisa, Finland, död 1834 i Stockholm, artilleriofficer och militär.
Breitholtz gjorde insatser i Finska kriget 1808-1809, i synnerhet i striderna vid Lappo, Alavo och Oravais, omnämndes av general Adlercreutz och hedrades med guldmedalj för tapperhet i fält. Efter krigsslutet transporterades Breitholtz till Vendes artilleriregemenet i Kristianstad 1811. I Napoleonkrigen deltog Breitholtz med det s.k. ridande artilleriet till Berlins försvar i slagen vid Gross-Beeren, Dennewitz och Leipzig, då Napoleons framgångar bröts.
Under kampanjen mot Norge 1814 deltog Breitholtz som generaladjutant [1], blev generalstabsofficer 1816 och var befälhavare 1818-1829 för Sveriges första militärhögskola, Högre artilleriläroverket å Marieberg. Breitholtz var 1829-1834 ledamot av Krigskollegium och verkade då som generalfälttygmästare och chef för artilleriet. Han dog till följd av en skjutolycka vid en ceremoni för Karl XIV Johan.
Breitholtz var en av förgrundsgestalterna under general Carl von Cardells ledning i nydaningen av det svenska artilleriet under Karl XIV Johans tid. Han var en av de skickliga och nitiska militärerna, som osjälviskt satte statens intressen i främsta rummet. - Gift 1825 med Emilia Hästesko-Fortuna (1803-1894).
