Dalmål

Wikipedia

Det har föreslagits att informationen i artikeln De egentliga dalmålen bör infogas i denna artikel eller detta stycke. (Diskussion)

Artikeln anses behöva kvalitetskontrolleras, eftersom den kan innehålla felaktigheter.
Diskutera frågan på diskussionssidan och förbättra gärna artikeln.

Artikelns språkbruk behöver moderniseras. Hjälp gärna till!
Se Diskussion:Dalmål för detaljer. Se även fler artiklar med brister

Dalmål är benämningen på de i Dalarna förekommande lokalmålen.

Dalmål (Dalmål)
Talas i:	Sverige
Region:	Dalarna
Antal talare:
Rankning:
Klassificering:	indoeuropeiskt germanskt svenska dalmål
Officiell status
Officiellt språk i:
Språkmyndighet:
Språkkoder
ISO 639-1
ISO 639-2
SIL

I landskapets nordligaste hörn, de ursprungligen norska socknarna Särna och Idre, talas en karakteristisk dialekt som påminner om norska. I övrigt kan de olika dalmålen betraktas som svenska folkmål och ansluter sig närmast till den uppsvenska dialektgruppen (i Gästrikland, Uppland, norra och östra Västmanland). Men de visar även en del likheter med målen i övriga landskap som gränsar till Dalarna. Mycket egendomligt och självständigt är språket i den gamla äkta dalabygden omkring sjön Siljan, de egentliga dalmålen (i synnerhet i Älvdalen, Mora och Orsa, i viss grad även i Ore, Rättvik och Leksand). Älvdalskan är det av dalmålen som bäst bevarat sina ålderdomliga drag. Detta språk ådrog sig redan tidigt forskningens uppmärksamhet, då det på ett mycket markant sätt aviker från normal svenska. I många hänseenden är det mycket ålderdomligt. Det är säkerligen en av de äldsta skandinaviska dialekterna. I andra hänseenden har det skilt sig från fornspråket och utvecklat egendomliga drag, som i andra mål är sällsynta. Karakteristiskt för "dalmålet" är en uttalad splittring i en mängd snävt begränsade och lätt urskiljbara lokalmål som ofta omfattar endast en enda by eller till och med del av en by.

För främlingar är "dalmålet" så gott som obegripligt utan särskilda förstudier. Detta gäller dock inte i samma grad om Rättviks- och Leksandsdialekterna. De är mera lättförståeliga och kan anses bilda övergång från det egentliga "dalmålet" till övriga daldialekter. Sådana övergångsmål är också målen i Ål, Bjursås och Gagnef, som dock skiljer sig mer och som därför inte längre kan räknas som "dalmål" i den inskränkta meningen. Gagnefsspråket närmar sig Västerdalsdialekterna, vilka också i viss mån kan anses som "övergångsmål", men som i många hänseenden intar en mera självständig ställning, i synnerhet i de övre socknarna. De visar möjligen likheter med angränsande norska mål.

Från Gagnef är språnget rätt stort över till Stora Tuna-målet, som hör till Dalarnas bergslagsmål, ett relativt enhetligt och ganska normalt uppsvenskt dialektkomplex som omfattar hela södra Dalarna (Falu, Hedemora och Västerbergslagen. Mest avikande inom detta komplex är Svärdsjö- och Västerbergslagsmålen, som närmar sig hälsingska och Västerdalsspråk (över Grangärde och Floda). Bergslagsmålet överensstämmer ganska nära med angränsande uppsvenska mål, kanske mest med östra Västmanlands dialekter.

I vardagligt tal avser många med dalmål ofta även regionalt färgat riksspråk från Dalarna, dvs. en lexikalt och morfologiskt "riksspråklig" svenska med en för Dalarna karakteristisk intonation och prosodi. Inom lingvistiken skiljer man mellan regionalt färgat riksspråk och genuina dialekter och dalmål används uteslutande om dialekter i den senare bemärkelsen.

[redigera] Dalmålets fonetik

I likhet med de flesta mål i norra och mellersta Sverige har dalmålen supradentalt tungspets-r och kakuminalt(med tungspetsen mot gomtaket) tjockt l. Supradentalernas förekommer dock mera begränsad än vanligt, exempelvis blir rs ofta ss (till exempel koss kors), rn i södra Dalarna blir r (till exempel bar barn, björ björn, upp t. o. m. Rättvik, Leksand och Västerdalarna), i egentligt dalmål är ofta nn, och rt, rd bevarade utan assimilation (från och med Gagnef norrut); l är vanl. inte kakuminalt efter i och e utom i egentligt dalmål, vilket i fråga om l har gått sina egna vägar och till och med delvis kan använda kakuminalt l i början av ord, till exempel låta. Dalmålen har på vanligt sätt förlorat -n och i regel -f i obetonade ändelser, till exempel sola el. sole solen, gata gatan, biti bitit. Liksom andra uppsvenska mål har de ofta i i ändelser för riksspråkets e, till exempel funnin funnen, muli mulet, härvil härvel (att nysta garn på), har g-ljud, ej j, i rg och lg, till exempel varg, lång vokal framför m i många ord, där riksspråket har kort, till exempel tima timme, töm tom; j har ej spårlöst försvunnit efter k, g i ord som äntja änka, bryddja, brygga. Som i de nordligare uppsvenska och i de norrländska målen ha g, k även i inljud uppmjukats till tj, (d)j, till exempel sättjin el. sättjen säcken, botja el. botje boken, nyttjil nyckel. Dessa drag utmärker alla dalmål.

Karakteristiskt för vokalsystemet i speciellt övre Dalarna, med undantag för egentligt dalmål är bruket av öppet och slutet a, som användas på helt olika sätt mot i riksspråket: det öppna kan förekomma som långt och det slutna som kort, till exempel hara hare med öppet a i första, slutet i andra stavelsen, katt, bakka, vagn med slutet, skabb, kalv med öppet a; öppet å-ljud (o) ersätts ofta av ett ljud mellan å och ö; u-ljudet har en klang, som liknar det norska u; ä och e är väl skilda; den svagtoniga vokalen har ofta en klang av ä. Till det egentliga "dalmålets" (i Älvdalen, Mora och Orsa) intressantaste drag hör, att det ännu i stor utsträckning bevarar de nasala vokalljud, som tidigare fanns i alla nordiska dialekter; vidare märks, att de långa i, y, u diftongerats, vanligen till ai, åy, au, till exempel ais is, knåyta knyta, aute ute; v uttalas som eng. w; l utelämnas vanligen framför g, k, p, v, till exempel kåv kalf, fok o. d. folk; h utelämnas, till exempel and hand (i eg. dalmålet samt i Rättvik och delar av Leksand).

[redigera] Dalmålets morfologi

I dalspråkets (utom "eg. dalmål") formlära märks svaga fem. på -u: vikku vecka, flugu fluga, ladu e1. lädu lada (däremot bryddja, om stammen har ett långt ljud), svaga mask. på -a: hara, staka, bakka. Bestämda former är mask. båtn båten, ryddjin (södra Dalarna till Gagnef) el. ryddjen ryggen, fem. sola, botja (södra Dalarna till och med delar av Leksand och Västerdalarna), sole, botje ("dalmål"), mask. haran el. harn haren, fem. vikku veckan, neutr. huse huset, tatji (södra Dalarna till Gagnef) el tatje taket; obest. plur. mask. och stark fem. -är, till exempel hestär hästar (mindre ofta hestar), sokknär socknar, prästär (el. prästar) präster, svag fem. -ur (mest södra Dalarna), till exempel flikkur flickor, neutr. tak tak, ditja diken (d:o). Best. plur. hestan(ä), prästan(ä) (södra Dalarna upp emot Tuna och Falun) el. hestan (norr om Falun), sokknan(ä) el. sokknan, flikkun(ä) (södra D.), flikkun el. flikkon (norrut). I övre D. har deklinationen fått en säregen utveckling, i synnerhet genom sammanfall av olika deklinationstyper; i delar av Gagnef har till exempel nästan alla substantiv fått samma böjning i plur.: karör karlar, flikkör flickor, barör barn, äpplör äpplen; best. f. karan, flikkan, baran, äpplan. I stället har åtminstone "dalmålet" (t. o. m. delar av Leksand samt Djura) och västerdalsmålen bevarat den gamla kasusböjningen, i synnerhet dativformerna, till exempel i bu(d)om o. d. i fäbodarna. (Också i övrigt visar dessa många ålderdomliga drag i fråga om ordböjningen - liksom i ljudsystemet - men för dessa redogörs ej här).

I adjektivböjningen märks plur. utan ändelse, till exempel all händär alla händer, mång gångur många gånger, adj. på -in: rolin rolig, på u(g): toku(g) tokig. Mig, dig, sig heter vanligen mäg, däg, säg, våråm, andråm (södra Dalarna) är fem. av vår, annan. Verb förlorar ofta -a i inf., till exempel spring kapp, tjör hästar. Kasta och liknande verb har i pres. kastär liksom mötär möter. Imperfektum heter oftast kasta. Det heter vari, väri el. vuri varit, havi el. hävi haft, vart, vurti blev, blivit. I övre Dalarna är verbböjningen egendomligt utvecklad, i det egentliga dalmålet är den i vissa hänseenden mycket ålderdomlig. Beträffande ordförrådet märkes en stor mängd egendomliga och annars sällsynta ord, i synnerhet i de övre socknarna. I södra Dalarna är det mera normalt. Månen heter överallt tunglet och våren heter lådingen, ord, som bl. a. använts av Dalarnas skald, E. A. Karlfeldt. Itji el. tji kan användas i st. f. inte. Adv. på -e slutar vanl. på -a: inna, nera, uppa liksom i Västmanland och Gästrikland. Mil är neutr. och vagn fem. Namnskicket är karakteristiskt, de gamla gårdsnamnen brukas som släktnamn och sätts före dopnamnet, till exempel Back Pär Erssa.

Litteratur: A Noreen "Inledning till dalmålet och ordlista över dalmålet" ur Svenska landsmålen IV Lars Levander Dalmålet I-II 1925-28 C Säve "Dalmålet" 1903