Emund den gamle
Wikipedia
Emund den gamle (namnet kommer av att han efterträdde sin yngre men legitime bror Anund Jakob på tronen), i Västgötalagens kungalängd kallad Emund Slemme, död cirka 1060, var svensk kung från cirka 1050. Han var son till Olof Skötkonung och halvbror till sin företrädare på tronen, Anund Jakob. Emund är främst känd genom uppgifter från Adam av Bremen. Emund var döpt men enligt Adam var Emunds kristendom inte riktigt seriös. Adams dåliga omdöme beror på att Emund aktivt stödde den engelska missionsverksamheten på bekostnad av ärkestiftet Hamburg-Bremen. Enligt Adam lät Emund den kristna missionen drivas av den självutnämnde ärkebiskopen Osmundus och kungen avvisade Hamburgstiftets försök att ersätta denne med sin egen biskop.
Emund anses tillsammans med den danske kungen Sven Estridsson ha ansvarat för den första formaliserade gränsläggningen mellan Sverige och Danmark. Han påstås också ha sänt sin son Anund till kvänernas land, där denne blev förgiftad. Då Emund saknade barn efterträddes han av en storman från Västergötland som bar namnet Stenkil.
| Företrädare: Anund Jakob |
Sveriges regent ca. 1050–1060 |
Efterträdare: Stenkil |
