Freden i Örebro
Wikipedia
Freden i Örebro slöts mellan Sverige och Storbritannien den 18 juli 1812 efter ett krig där inte ett enda skott hade avlossats.
I freden i Paris 1810 blev Sverige tvingat in i Napoleons handelsblockad mot Storbritannien. Eftersom Storbritannien var Sveriges största handelspartner blev den franska handelsblockaden ett stort ekonomiskt problem, som man löste genom en omfattande smyghandel. Napoleon tröttnade snart på det svenska dubbelspelet och överlämnade genom den franske ministern i Stockholm, baron d'Alquier, ett ultimatum till den svenska regeringen. Kravet bestod i att Sverige inom fem dagar skulle förklara Storbritannien krig och konfiskera alla brittiska fartyg i svenska hamnar. Efter ett par dagar föll den svenska regeringen till föga för de franska kraven och förklarade Storbritannien krig.
I januari 1812 besatte franska trupper utan föregående krigsförklaring de svenska besittningarna i Pommern och Rügen, vilket gjorde att Sverige definitivt ställde sig till Frankrikes motståndare. Det brittiska sändebudet Edward Thornton fick i uppgift att sluta ett fredsfördrag med Sverige, men förhandlingarna drog ut på tiden eftersom kronprins Karl Johan ville ha brittiskt stöd för en svensk erövring av Norge vilket Thornton inte hade mandat att ge. För att överhuvudtaget få till stånd en fred måste kronprins Karl Johan ge avkall på sina krav, vilket ledde till att en fred kunde undertecknas först den 18 juli, varefter alliansfördrag slöts den 3 mars 1813 i Stockholm (då även med Preussen och Spanien).
