Fysikalisk kemi
Wikipedia
Fysikalisk kemi är en av kemins fem huvudgrenar, och använder fysik, framför allt termodynamik och kvantmekanik, för att förklara kemiska fenomen på molekylnivå. Förändringar i temperatur, tryck och volym hos ett system, samt det arbete och den värmeöverföring som utförs av eller på systemet är kopplade till växelverkan på atom- och molekylnivå. Josiah Willard Gibbs brukar kallas den fysikaliska kemins grundare, eftersom många viktiga fysikalkemiska koncept som fri energi, kemisk potential och Gibbs fasregel utvecklades i hans artikel On the Equilibrium of Heterogeneous Substances från 1876.
Modern fysikalisk kemi står på en stadig grund av fysik. Viktiga forskningsområden är bland annat kemisk termodynamik, reaktionskinetik, kvantkemi, elektrokemi, aggregationstillståndens kemi, ytkemi, kolloidkemi och spektroskopi. Fysikalisk kemi är också en av grundvalarna till materialvetenskap.
[redigera] Viktiga fysikalkemister
- Svante Arrhenius
- Richard Bernstein
- Edmund John Bowen
- Peter Debye
- Manfred Eigen
- Richard R. Ernst
- William Giauque
- Josiah Willard Gibbs
- Fritz Haber
- Dudley R. Herschbach
- Gerhard Herzberg
- Jaroslav Heyrovský
- Cyril Hinshelwood
- Jacobus Henricus van 't Hoff
- Roald Hoffmann
- Erich Hückel
- Friedrich Kohlrausch
- Irving Langmuir
- Yuan T. Lee
- Gilbert N. Lewis
- Frederick Lindemann
- Rudolph A. Marcus
- Robert Mulliken
- Walther Nernst
- Lars Onsager
- Wilhelm Ostwald
- Linus Pauling
- John Charles Polanyi
- Michael Polanyi
- Stuart A. Rice
- E. Bright Wilson
- Richard N. Zare
- Ahmed Zewail
