Hans Biskop

Wikipedia

	Denna artikel behöver wikiformateras.
	Hjälp gärna till med den här och andra artiklar som saknar wikiformatering.

Om Hans Biskop som person är inte mycket känt. Man vet att hans far var snickaren och byggmästaren Gabriel Hansson Biskop och att han var född i Kronoby socken i Österbotten i Finland omkring år 1684. Han flydde under ryssarna – som många andra finländare – till Sverige efter slaget vid Storkyro (Isokyrö) år 1714. Han arbetade i Sverige till 1753, då han återvände till Finland. Hans Biskop dog år 1760 i sin hemby. Hans namn anges ibland till Hans Gabrielsson Biskop eller Johannes Beskopp. Även en del andra snickare med släktnamnet Biskop är kända i Österbotten.

I 1954 års upplaga av Norrbottens läns hembyggdsförenings årsbok har dåvarande landsantikvarien i Norrbottens län, fil. Lic. Hans Beskow, skrivit en artikel om ”Hans Biskop och den polygonala kyrkotypen”. En del av uppgifterna i det följande är hämtade ur detta arbete.

Under 1700-talet skedde en kraftig uppgång av det offentliga byggandet i norra Sverige och Finland. Orsaken var främst den stora folkökningen men också behov av återställningsåtgärder efter ryssarnas härjningar 1720 och 1721 längs Bottenhavets och Bottenvikens stränder. För dessa arbeten anlitades i stor utsträckning finska arbetare och arbetsledare. Det är bevittnat att, särskilt inom Pedersöre och Kronoby socknar i Österbotten, fanns ”det handaslögligaste folket i hela orten”. Soldatroteringen i dessa socknar ersattes vid denna tid ofta med att männen sändes till örlogsstationen i Karlskrona för utbildning till träsnidare och timmermän. Det är möjligt att Hans Biskop var en av dessa män. En trumpetande ängel snidad i trå, tillhörande hans hemsockenkyrka i Kronoby, har stora likheter med dåtidens örlogsfartygs gallionsfigurer, vilket tyder på att konstnären haft erfarenhet av fatygens utsmyckning. Nu är det emellertid ej helt klarlagt att just denna predikstol utförts av Hans Biskop, men även utformningen av underredet till predikstolen i Högsjö kyrka, som med säkerhet gjorts av Hans Biskop, visar hans förtrogenhet med örlogsfartygens konstnärliga utsmycken.

Som kyrkobyggare är Hans Biskop känd för sina mångsidiga polygonala kyrkor av trä med höga, ofta valmade, takresningar. Hans avlångt åttakantiga kyrkor har också blivit stilbildande för 1700-talets brukskyrkor och fiskekapell, medan hans korskyrkor – ofta med avfasade hörn – är vanliga i Norr- och Västerbottens inland som sockenkyrkor.

Han har också blivit stilbildande i fråga om byggandet av klockstaplar där den så kallade bottniska typen tillskrivits honom.

Efter flykten från Finland bosatte Hans Biskop sig så småningom i Eds by i Ytterlännäs socken där han redan 1717-18 utförde snideriarbeten i socken kyrkan. Bland annat inredde han kyrkan med fasta bänkar, han byggde ut de nedre läktarnas flygelpartier och snidade predikstolens baldakin. Sedan ryska soldater delvis förstört kyrkan 1721 förestod han arbetet med återuppbyggnaden, som var klar redan efter ett par år. Sannolikt byggde han också en nu nedmonterad klockstapel, vars vindflöjel år uppsatt på kyrkans takryttare och bär årtalet 1730.

Ryssarna brände Sundsvalls stad den 25 maj 1721, men man sparade kyrkan som användes som manskapsförläggning och materialdepå. Kyrkan var stadens andra i ordningen och låg vid den dåtida Östra Tjärnen ungefär där nuvarande Vängåvan ligger. Eftersom marken runt kyrkan var vattensjuk försvårades gravläggningen av de döda och man hade redan tidigare haft tankar på att bygga ny kyrka på högre belägen mark. Ryssarnas demolering av kyrkan påskyndade beslut i frågan. Hans Biskop ritade redan 1722 ett förslag till ny kyrka, ”en korskyrka af vackert timmer med torn mitt uppå för tvenne klockor”. Efter långvariga diskussioner förkastades dock hans förslag till kyrka av trå och istället uppdrogs 1731 åt Anders Romberg från Leksand att bygga en kyrka av sten. Den placerades där nuvarande Gustav Adolfskyrkan är belägen. Rombergs arbeten fick emellertid avbrytas på grund av oskickligt utförande. De fullföljdes först 13 år senare av stiftsbyggmästare Daniel Hagman efteröverintendenten Carl Hårlemans ritningar. Denna kyrka brann ned vid den stora stadsbranden 1888.

Den 29 maj 1721 lade ryssarna hela Härnösand i aska. Av kyrkan återstod endast kala, delvis raserade stenväggar. Återuppbyggnaden av kyrkan igångsattes omedelbart under ledning av Hans Biskop. Arbetena forcerades så att kyrkan kunde återinvigas redan kommande vinter – låt vara med provisorisk inredning. Han uppförde också en provisorisk klockstapel, som 1736 ersattes med en ny, uppförd av Jonas Granlund från Hudiksvall, men förmodligen ritad av Hans Biskop. Stapeln hade nämligen typisk bottnisk form (ej den i Hälsingland dominerande).

År 1727 var Hans Biskop återigen verksam i Härnösand. Han uppförde då klocktornet till stadens nya rådhus. Tornet finns fortfarande bevarat, men sedan 1920 flyttat till museet på Murberget. Han utförde då också en hel del inredningsarbeten i kyrkan. Han snidade korskrank och pyramider och fick i uppgift att bygga den nya predikstolen som ritats av bildhuggaren Johan Vaupell i Stockholm. När arbetena avsynades på våren 1729 betecknades de som ”beskedliga”, vilket med den tidens språkbruk var ett mycket gott betyg. Delar av Hans Biskops inredningar finns bevarade på Murberget. Det gäller bl.a. en dörr till predikstolens trappa. Enligt vad Gösta Bucht uppger i ”Härnösands historia del II” kröntes dörren av två svävande änglar som tillsammans bar upp en krona. Dessa änglar är enligt Buchts förmenande samma änglar som inmonterades i nuvarande domkyrkas altaruppsättning vid renoveringen av kyrkan 1934-35. De sväva nu bland molnen ovanför den vid samma tillfälle återinsatta altartavlan från 1700-talet av David von Cöln. (Det gäller egentligen bara för den ena ängeln. Den andra var förkommen fick ersättas av en nytillverkad.) Även den lilla nedsvävande ängeln närmast under altaruppsättningens sol tillhör sannolikt detaljerna i Hans Biskops gamla predikstol. Bucht menar också att det snidade lövverk som omger den nuvarande altartavlan tagit sin form från Biskops snidade dörr till predikstolen.

Det är känt att Hans Biskop anlitades för återställandet, efter ryssarnas härjningar, av ett antal övriga kyrkor i Ångermanland. Däribland Säbrå, Högsjö, Bjärtrå, Gudmundrå och Ullångers kyrkor.

I Högsjö gamla kyrka slogs nya valv och takstolar uppsattes, fönstren förstorades och en ny predikstol uppsattes. Ett par år senare levererade han också en ny altaruppsats.

Han utförde också ritningar till en ny klockstapel vid kyrkan, den uppfördes av hans medarbetare Joseph Schytt, även han från Österbotten. Stapeln är nu flyttad till Viksjö.

Sedan ny kyrka uppförts i Högsjö (av Simon Geting, år 1789) överflyttades Biskops predikstol och altaruppsättning till denna kyrka, och den gamla kyrkan fick förfalla. På initiativ av dåvarande kyrkoherden Arvid Salvén renoverades emellertid gamla kyrkan 1904.08, och Biskops predikstol återinsattes på sin gamla plats. Sedan kyrkan ytterligare renoverats 1934-36, efter ett förslag av härnösandsarkitekten David Frykholm, kan gamla kyrkan nu användas för gudstjänst under sommartid.

I Bjärtrå gamla kyrka (nu ruin) tillverkade han 1729-30 en altaruppsättning, nytt korskrank med pyramider och en ny kordörr. Delar av hans arbeten finns bevarade på Murberget.

I Ullångers kyrkas informationshäfte anges att predikstolen utförts av Hans Biskop. Man säger också att den målades av Lars Målare år1703. Uppgifterna kan ej vara riktiga eftersom Hans Biskop ej kommit till Sverige vid denna tidpunkt. Ingrid Telhammer anser att stolen är svår att attribuera till någon särskild träsnidare- möjligen kan baldakinens utformning tyda på att stolens mästare är Måns Gran från Härnösand. Det finns dock drag i predikstolens utformning som påminner om Biskop stolar i kyrkorna i Tornedalen.

I Nordmalings kyrka uppsatte Hans Biskop 1733 ett stjärnvalv av trä över kyrkans tre travéer- en mycket ovanlig och svårutförd byggnadskonstruktion. Kyrkan hade tidigare haft tegelvalv som raserades vid en brand, troligen 1658.

Från Kronoby i Finland kom - liksom Hans Biskop - järnbruksfamiljen Krapp. Vid Lögdö bruk i Medelpad lät Mattias Krapp d.ä. år 1717 uppföra ett kapell i trä. Kapellets första präst- mag. Cajanus- var också österbottning och följde med från Kronoby i samma flyktingvåg som Hans Biskop. Vid stångjärnsbruket i Lagfors två mil norr om Lögdö lät Mattias Krapp d.y. uppföra ett kapell 1772, och Västanå bruk ombesörjde genom Daniel Krapp att byggmästaren Pär Zachrisson från Kubbe uppförde ett kapell år 1771. Kapellet flyttades till Viksjö redan 1794 och blev sockenkyrka. Det brann ner 1927, men har senare ersatts av ett nytt i likartad stil. Vid Graninge och Gålsjö bruk uppfördes kapell 1759 respektive 1776 (nedbrunnet 1971).

Alla här uppräknade brukskapellen har avlång, åttakantig form och hög takresning. De har alla stor likhet med den från Österbotten genom Hans Biskop till oss införda kyrkobyggnadsstilen. Det faktum att Hans Biskop måste ha varit bekant med bruksägarfamiljerna tyder på att han själv haft med formgivningen av kapellen att göra. Han har också (som nedan visas) samarbetat med nämnda Pär Zachrisson.

Till den avlångt åttakantiga stilen kan några av fiskekapellen längst Bottenvikens kuster räknas; till exempel Holmö kapell, (numera vid länsmuseet i Umeå) och Malörens kapell, högst uppe i Bottenviken.

Många av träkyrkorna i Norrlands inland är också uppförda i denna stil. Här kan nämnas Junsele 1763, Lycksele 1734, Skorped 1775, Jokkmokk 1755, Hietaniemi 1746 med flera. I flera fall finns belagt att Biskop på ett eller annat sätt medverkat i deras tillkomst.

Den andra gruppen av Hans Biskops kyrkor är den verkligt polygonala gruppen som har utgångsläge i korskyrkans planform. Kyrkorna är också mera att betrakta som stadskyrkor och kan här representeras med Umeå stads gamla kyrka.

Från omkring 1730 flyttade Biskop sin verksamhet längre norrut, han bosatte sig först i Umeå och fick omedelbart i uppgift att leda renoveringen av stadens kyrka, som nedbränts av ryssarna 1720. Till staden kom 1733 också Västerbottens nya landshövding; Gabriel Gyllengrip. Han kom att nyttja Hans Biskops stora sakkunskap för kontroll och uppförandet av det offentliga byggandet i sitt stora län. Det gällde framförallt kyrkobyggandet, som han ofta i strid med domkapitlet åtog sig att själv leda. Stadens gamla kyrka var av trä med korsformig plan med de inre vinklarna avsneddade. Innertaket bestod av fem valv, varav det mittersta vilande på pelare ställda innanför de avsneddade hörnen. Kyrkan hade ett torn i korsets mitt. Konstruktionen var tydligen densamma som Biskop föreslagit för Sundsvalls kyrka. Kyrkan om- och tillbyggdes flera gånger. Den brann slutligen ner julaftonen 1887 och på dess plats uppfördes den nuvarande tegelkyrkan i nygotisk stil. Några år efter den gamla kyrkans invigning snidade Hans Biskop en predikstol till kyrkan samtidigt som landshövdingen Gyllengrip skänkte en altartavla till densamma.

Den 31 juli 1752 passerade konung Adolf Fredrik och drottning Louvisa Ulrika Umeå på hemväg från Finland över Torneå. Till deras ära uppförde Umeå stad två stora timrade pyramider på Rådhustorget. Initiativet härtill togs av landshövding Gyllengrip, som uppdrog åt Hans Biskop att svara för uppförandet av pyramiderna. Till sin hjälp hade han en snickarmästare och sex slöjdkunniga soldater från orten samt två konstmålare från Stockholm. På kungens pyramid textades bl.a. följande underdåniga skrift (på latin): ”Åt den höst lysande och mäktige fursten och herren Adolf Fredrik, Götes och Vendes konung, furste till Norge, arvsfurste till Schleswig- Holstein, den fromme härskaren och konungen, färdeneslandets fader, som nu genomreser sina nordliga provinser, har Umeå samhälle med djupaste hängivenhet upprest denna pyramid år 1752 av den kristna tidens räkning.” Äreminnet kunde av kostnadsskäl uppföras först sedan man från Torneå stad erhållit löfte om ett stort ekonomiskt bidrag.

Ett annat exempel på samarbetet mellan Gyllengrip och Biskop finner vi i byggandet av Lycksele gamla kyrka. På en ännu bevarad fasadritning över kyrkan är antecknat: ”Denna ritning är af mig förfärdigad uti Umeå den 20 januarii Ao 1734. Hans Biskop.” Högst upp på samma ritning står: ”Nedanstående ritningar öfwer kyrkobyggnaden i Lyckselse d. 30 januarii 1734 precenterad och approberad worden i Umeå Lands Canacellie ut supra G. Gyllengrip”. Landshövdingen har sålunda här åtagit sig en uppgift som egentligen åvilat domkapitlet eller riksantikvarieämbetet. Kyrkan var en typisk Hans Biskop-kyrka av trä, avlångt åttakantig med hög takresning. Den förföll så småningom och revs år 1800 sedan en ny träkyrka byggts året före. Emellertid uppfördes en rekonstruktion av Biskops kyrka år 1973 under ledning av bland andra Bengt Lindström VAB i Umeå. Även en rekonstruerad klockstapel uppfördes i dess närhet.

I Vindeln sju mil närmare kusten än Lycksele uppfördes år 1770 en kyrka i Biskops stil. Denna kyrka stod fram till 1904, då en stor tegelkyrka i nygotisk stil uppfördes. Men även här byggde man senare en rekonstruktion av den gamla kyrkan i närheten av kyrkans gamla klockstapel från 1769. Kyrkan fick namnet St Mikael.

Måhända det vackraste exemplet på Hans Biskops polygonala kyrkobyggnadstil utgör den ännu bevarade Övertorneå kyrka. Den uppfördes under åren 1735-37 som en utvidgning i korsform av en tidigare enkel träkyrka. Första kyrkan i församlingen var emellertid ett litet kapell i Särkilax beläget ca. tre km norr om nuvarande kyrka. Kyrkan omnämns första gången i det förlängningsbrev som ärkebiskop Jakob Ulfsson Örnklo erhöll 1482. förlängningen omfattade en stor del av norra Sverige och Finland. Kapellet utgjorde under en lån tid kristenhetens nordligaste utpost och blev därför föremål för särskild uppmärksamhet från såväl påven i Rom som ärkebiskopen i Uppsala. Bl.a. smyckades kapellet med osedvanligt många vackra medeltida träskulpturer , däribland en s.k. Mantelmadonna eller Skrinmadonna av sydfranskt ursprung från 1300-talet. Av sådana madonnor, med öppningsbar mantel, finns endast en till bevarad i Sverige, nämligen i Misterhult i Småland.

Islossningen i Torneälven var våren 1615 mycket häftig och Särkilax kapell spolades bort av is- och vattenmassorna. En del av inredningen kunde senare under sommaren tillvaratas, däribland några statyer och Mantelmadonnan. De finns nu uppställda i kyrkan i Övertorneå.

Orgeln i Övertorneå är byggd 1608-09 av Paulus Müller från Spandau och har tidigare tillhört Tyska kyrkan i Stockholm. Orgeln inköptes för Övertorneå kyrkas räkning i mitten av 1700-talet. Den var emellertid för stor att rymmas i kyrkan, varför den delades så att ryggpositivet placerades i Hietaniemi kyrka. Orgelns fasad från tidigt 1600-tal är kvar i original. Den har utförts av dåtidens främsta bildhuggare i Sverige, Mårten Redtmer, som även gjorde utsmyckningen av regalskeppet Vasa. Orgeln är landets äldsta i drift varande kyrkorgel.

Inredningen av Övertorneå kyrka utfördes 1734 av Hans Biskop. Den är till övervägande del fortfarande bevarad. Bl.a. gäller detta den vackra predikstolen med baldakinen, som i sin provinsiella barockstil bär tydligt inflytande från Burchardt Prechs predikstol i Uppsala domkyrka. Även Hans Biskops korskrank och pyramider är bevarade.

Kyrkan i Övertorneå är ett en av vårt lands märkligaste träkyrkor och har tillsammans med sex andra kyrkor fått representera kyrkobyggnadskonsten i Sverige på det frimärke Post-verket gav ut år 1997.

Första kyrkan i Arjeplog byggdes 1641. Den tillkom för att möjliggöra exploateringen av silverfyndigheterna vid Nasafjäll och för att kristna samerna. Kyrkan var vid mitten av 1700- talet i mycket dåligt skick och kyrkoherden Johan Leastadius (en av många prästmän på orten med det efternamnet och med anor från Lästa i Ytterlännäs) ivrade för att bygga en ny kyrka. Han kan möjligen, genom kontakter med sin hembygd, ha erhållit synpunkter på kyrkobygget givna av Hans Biskop, som då bodde i Ytterlännäs. Byggandet av kyrkan påbörjades dock först 1760 och då hade Hans Biskop redan flyttat hem till Finland. Till byggmästare valdes Lars Ersson Sundbohm från Måttsund i Nederluleå. Han avlöstes på grund av sjukdom efter några år av byggmästaren Pär Zachrisson från Kubbe, som tidigare samarbetat med Hans Biskop. Kyrkan byggdes av timrat trä i korsform med hög ivalmad takresning och invändiga stjärnvalv av trä i Hans Biskops stil. Den har om- och tillbyggts i flera omgångar, bl.a. tillkom torn i öster 1899.

Heitaniemi kyrka är en avlångt åttakantigt kyrka. Den uppfördes av Hans Biskop 1746 och inreddes av honom året därpå med en vacker predikstol och korskrank med pyramider. Som tidigare nämnts, placerades ryggpositivet till 1600-tals orgeln från Tyska kyrkan i denna kyrka.

Kyrkan är i sällskap med närbelägna Övertorneå kyrka de vackraste exemplen på kyrkors träbyggnadsarkitektur i övre Norrland. Till skönhetsintrycken bidrar i båda fallen de vackra klockstaplarna som byggts i Hans Biskops stil i Övertorneå 1763 och i Heitaniemi 1773.

Carl Gustaf I (Adolf Fredriks kapell) i Karungi byggdes 1744-45, förmodligen av Hans Biskop. Det var en avlångt åttakantig kyrka som revs redan 1795, och ersattes med en korskyrka av trä, Carl Gustaf II. Den till Adolf Fredriks kapell hörande vackra klockstapeln från 1745 uppfördes även av Hans Biskop. Den finns fortfarandekvar och underhålles av församlingen med omsorg.

Jokkmokk hade kyrka redan i början av 1600-talet. Under 1700-talet blev den för liten och en ny kyrka uppfördes 1752-53. Den kyrkan anslöt väl till den typ som betecknas som Hans Biskops avlångt åttakantiga kyrkor. Det är belagt att man vid uppförandet följde Hans Biskops ritningar till Lycksele gamla kyrka från 1734. Kyrkan övergavs emellertid 1889 då en ny kyrka byggdes, även den i trä. Den gamla kyrkan utnyttjades därefter ett tag som föreningslokal, men återinvigdes 1976 som gudstjänstlokal. Kyrkan brann ner den 8 april 1972 men återuppbyggdes 1976 i samma stil som den gamla 1700-tals kyrkan.

Fram till1720 hade kyrkornas fristående klockstaplar i norra Sverige i allmänhet utformats med öppna huvar över klockorna. Huvarna bars upp av varierande antal stolpar, som i allmänhet var fristående (t.ex. Härnösand, Bjärtrå och Styrnäs) eller också inklädda med bräder (som Boteå, Själevad, Piteåstad m.fl.). Huvarna täcktes ofta korsande sadeltak som i korsmitten och på gavelspetsarna pryddes med smäckra spiror. Byggnadssättet gav en ålderdomlig prägel påminnande om norska stavkyrkor.

Efter Ofredens år 1720-1721 gavs staplarna på många håll en helt annan utformning. En form som tidigare förekommit i Österbotten, men som nu introducerades hos oss av Hans Biskop - den Bottniska Stapel. Den består i princip av tre kuber i fallande storlek placerade över varandra och åtskilda med karniss- eller tälttak mellan kuberna och med lökkupol eller spira överst. Den nedersta kuben utgör kammare eller förrådsutrymme, den mellersta är klockrum med öppningsbara ljudklockor och med den översta är en lanternin med ljusinsläpp (den botfäller ibland eller ges annan utformning, t.ex. åttakantig).

Manne Horfén har i ”Nordsvenska studier”, 1962, ett kapitel om nordsvenska stapelbyggare under 1700-talet. Däri hävdar han att staplarna i Härnösand och Högsjö skulle vara utgångspunkten för spridningen norrut på svenska sidan av den bottniska stapeltypen. Han framhåller att det ej är ovanligt att en stiftstad med dess domkyrka (den gamla kyrkan i Härnösand benämdes dock aldrig domkyrka) erbjuder förebild vid byggandet i övrigt i stiftet. Det är dock klart att spridningen av denna stapeltyp tidsmässigt och lokalt följer spridningen av Hans Biskops polygonala kyrkor i norra Sverige.

I många fall torde Biskop endast ha formgivit staplarna och låtit andra mästare utföra dem. Detta tycks gälla stapeln vid Nordmalings kyrka, där församlingen avsatte medel för dess byggande redan 1733-34, Vid denna tid arbetade Biskop med insättandet av kyrkans stjärnvalv av trä. Det vore underligt om man då inte nyttjade hans redan välkända kunskaper i stapelutformning. Av ekonomiska skäl dröjde utförandet av arbetet.

I samband att ny klocka anskaffades 1738 reparerades den gamla stapeln av byggmästaren Nils Thomasson i Mo. Arbetet med uppförandet av den nuvarande stapeln påbörjade först ca. 30 år därefter. Hans Biskop var då död. Enligt sockenstämmans protokoll skulle en ”erfaren mästare” anlitas för stapelns uppförande. Man valde därför Pär Zachrisson som utförde arbetet helt i Hans Biskops anda. Zachrisson hade då redan utfört ett antal staplar , av vilka nu endast två är bevarade, nämligen stapeln i hemsocknen Anundsjö och Nordmalingsstapeln. De två staplarna är nästan identiska och utgöra Ångermanlands vackraste exemplar av den bottniska stapeltypen.

Även i Tornedalen finns några vackra exemplar bevarade av den bottniska stapeln. Här kan nämnas Övertorneå 1763, Hietaniemi 1773 och Karungi (Carl Gustaf) 1745. I dessa fall har också kyrkorna uppförts av Hans Biskop (1735, 1746 resp. 1745). I Övertorneå stapel finns vackra ut- och invändiga dekorationsmålningar. Sådana målningar är ovanliga i Sverige. Målningar av klockstaplar är enligt uppgift en finsk tradition, som hör samman med att de döda förs in till kyrkogården genom klockstapeln vid bisättningen.

Genom kunglig förordning 1759 uppmanades biskopar och landshövdingar att ej längre bygga klockstaplar av trä. Detta för att minska brandrisken och för att spara skogens vedtillgångar. Trots detta fortsatte byggandet av trästaplar en bra bit in på 1800-talet.

Konstruktions. Och byggnadsritningar i vår tids mening existerade ej under 1700-talet. Knappast heller arkitektritningar. Konstruktör, arkitekt och byggmästare var i allmänhet samman person. Hans Biskop kunde det praktiska arbetet, men med hans förmåga att på papper nedteckna idéer var det sämre ställt.

Hans Biskop kom från Finland och återvände dit 1753, efter 36 års arbete i Sverige. Under nära halva den tiden arbetade han i våra trakter och resterande tid huvudsakligen i Norrbotten. Hans idéer med polygonala planformer för kyrkor var ej helt nya för oss. Både den avlångt åttakantiga kyrkan och korskyrkan hade förkommit tidigare i vårt område. Den senare typen dock huvudsakligen som stenkyrkor. Något säreget gör emellertid att vi känner igen Hans Biskops kyrkor – Kanske den höga takresningen? Hans idéer levde kvar i vår byggnadskonst långt efter det att han återvänt till Finland. När han efter sin hemkomst utförde en predikstol i sin hemtrakt, ansågs han enligt handlingarna vara ”från Sverige”