Hegemoni
Wikipedia
Hegemoni, från grekiskan. Var i det forna Grekland en officiellt erkänd ledarställning som tillkom en mäktigare stat i förhållande till andra förbundna stater.
I modern betydelse används ordet som synonym till "ledarskap" eller "ledande ställning", ofta med underbetydelsen att hegemonin framför allt är intresserad av att bevara status quo och sin egen ledarställning.
Ordet används också som en benämning på ett samhällsteoretiskt begrepp myntat av den italienska kommunisten Antonio Gramsci. Han menar att vårt kapitalistiska samhälle bygger på att ett dominerande skikt i samhället behåller sin ställning genom att de dominerade accepterar ordningen. Ur de härskandes hegemoni kommer värderingar som formar det som de dominerade tolkar som sunt förnuft.
Innehåll |
[redigera] Hegemonier i Grekland
Makten som hegemonin gav, var olika från plats till plats och berodde på särskilda lokala fördragsbestämmelser. I allmänhet var de i hegemonin ingående staterna inbördes oberoende. Frågor om politik utåt beslutates av förbundsrådet, där alla hade lika rösträtt under den ledande statens ledning. Den ledande staten bestämde även i krigstid hur mycket varje enskild stat skulle bidra med i pengar, manskap och skepp, och hade dessutom privilegiet att anföra den sålunda uppbyggda förbundshären.
Sparta tillägnade sig tidigt en sådan hegemoni över staterna på Peloponnesos, vilken sedan under de persiska krigen (500 f. Kr.) utökades till att innefatta hela grekland. Denna maktställning ifrågasattes snart av Athen som med sin stora flotta tog en ledande roll i ett uppror som bringade många stater över på den Athenska sidan. Först efter det peloponnesiska kriget, (431-404 f. Kr.) lyckades Sparta, för en tid, återvinna sitt starka inflytande.
Thebe eftersträvade länge hegemoni över Boiotien, men lyckades endast för en kort tid (371-362 f. Kr.).Även det makedoniska väldet i Grekland efter slaget vid Chaironeia (338 f. Kr.) hade till en början formen av en hegemoni.
[redigera] Hegemoni som kontrollmedel i kolonisationen av Latinamerika
Då Latinamerika koloniserades av Spanien och Portugal var kolonisatörerna förhållandevis få till antalet. En teori som framförts som en förklaring till den lyckade kolonisationen är utövande av religiös hegemoni. Efterhand som ursprungsbefolkningen accepterade den "sanna tron" - katolicismen - blev de automatiskt varse om att deras tro enligt den nya religionen tidigare varit helt felaktig. Det var de vita människorna som haft rätt, Rom var den sanna trons huvudstad. De spanska och portugisiska monarkerna styrde länderna med gudomlig rätt och alla kyrkans män var av europeisk härkomst. Detta sammantaget gjorde att den inhemska befolkningen fann sig i sitt öde att bli styrda från Europa och den spanska och portugisiska maktställningen kunde bibehållas under i 300 år.
[redigera] Källor
- Nordisk Familjebok
- Gripsrud, Jostein (2002) - "Mediekultur – mediesamhälle"
- Chasteen, John Charles - "Latinamerikas historia" (ISBN 9189442695)