Inavel
Wikipedia
Inavel, förökning genom nära besläktade individer.
Inavel kan stärka både positiva och negativa egenskaper hos föräldrarna till avkomman och används bl.a. medvetet inom djuravel. Negativa resultat, som att latenta ärftliga sjukdomar eller ärftliga missbildningar, belastar avkomman är vanligt. Detta beror på att flertalet genetiska mutationer är skadliga och att varje individ erhåller ett anlag för varje given egenskap från vardera av sina föräldrar. Om båda föräldrarna bär på samma anlag ökar givetvis sannolikheten att detta överförs till avkomman. Risken för hjärtfel, förståndshandikapp och missbildningar ökar markant vid inavel.
Det är endast vid fortplantning mellan syskon, halvsyskon, kusiner och mellan förälder och barn upprepad i flera led som man brukar tala om inavel.
För en population med några tiotal individer finns stor risk för inavel, men den minskar kraftigt med populationens ökande antal individer eftersom den genetiska variationen ökar med populationen. Inom svensk rovdjursforskning anser man att det krävs en stam på 1000 till 2000 individer inom landets gränser innan risken för inavel kan betraktas som obefintlig.
Bland människor förekommer inavel främst på mindre isolerade öar eller inom vissa kulturer där giftermål mellan släktingar används som ett medel att behålla egendom inom familjen. Studier av mitokondrie-DNA har visat att i Sverige är inavel tämligen ovanligt, även ur ett historiskt perspektiv. Dock finns det en del kända fall där enstaka lokala släkter lider av inavel. Exempel på grupper med hög grad av inavel är vissa stammar i Mikronesien, på Grönland och i Mellersta Östern.
