Kalmarunionen
Wikipedia
Kalmarunionen är en benämning på personalunionen mellan Danmark, Norge och Sverige mellan 1397 och 1523. De tre länderna hade en gemensam monark och förlorade därmed sin suveränitet men var fortfarande självständiga länder. Sverige, som var mycket missnöjd med unionen, framförallt Danmarks stora inflytande, bröt sig slutligen lös och 6 juni 1523 valdes Gustav Vasa till kung över Sverige.
Innehåll |
[redigera] Skapandet
Kung Albrekt av Mecklenburg var inblandad i en arvsstrid om arvet efter Bo Jonsson. Albrekts motståndare, delar av den svenska högadeln, sökte i denna konflikt hjälp av Margareta Valdemarsdotter, Danmarks och Norges regent. Tillsammans störtade de svenska rebellerna och danskarna kung Albrekt 1389. Som ett resultat av detta skapade drottning Margareta en union av Danmark, Sverige och Norge i Kalmar. Den 17 juni 1397 kröntes drottning Margaretas systerdotterson Erik av Pommern till kung över alla de tre nordiska länderna. Kalmarunionen hade för Sveriges del förberetts vid Nyköpings recess 1396.
Drottning Margareta och sedan Erik höll dock inte sina löften till högadeln särskillt bra. Dessutom fick bönderna extra beskattning, och krig mot importländer minskade den svenska exporten. 1434 Resulterade detta i Engelbrektsupproret.
[redigera] Konflikter
Det fanns ett utbrett missnöje i Sverige med unionen och det av flera anledningar. Ett skäl var centraliseringen av makten till Danmark, ett annat Danmarks återkommande krig med Schleswig, Holstein, Mecklenburg och Pommern, ett ständigt störningsmoment för den svenska järnexporten till kontinenten. Vidare bidrog de danska fogdarna till missnöjet genom sin tuffa beskattning av de redan hårt ansatta svenska bönderna. Dessutom fanns kvarliggande konstitutionella tvister där avtal ingåtts men ej ratificerats. Engelbrekt Engelbrektsson ledde vid en tid en del av folket i uppror mot danskarnas välde i Sverige. Den svenska aristokratins krav på suveränitet växte sig starkare i de flesta led till dess att Kristian II, unionens dåvarande kung, gjorde en upprensning i Sverige under Stockholms blodbad 1520.
[redigera] Upplösningen
Stockholms blodbad gjorde dock att svenskarna än en gång försökte driva ut danskarna och lyckades med detta 1521. 6 juni 1523 valdes Gustav Vasa till kung över Sverige som då blev en suverän monarki igen. Danmark behöll dock sin kontroll över Norge ända fram till 14 januari 1814 då Norge gavs till Sverige i utbyte mot Pommern.
