Karismatisk kristendom
Wikipedia
Karismatisk kristendom, av grekiskans karisma "nådegåva", betonar Andens gåvor som tungomålstalande, profetia och helande. Pingströrelsen och den senare trosrörelsen har typiskt karismatiska drag, men karismatiska väckelser kan även uppträda inom de etablerade kyrkorna.
Man brukar skilja mellan pingströrelsen, trosrörelsen och den karismatiska rörelsen. Alla tre är karismatiska rörelser då de betonar andedop och nådegåvor men de har olika ursprung i historien.
Innehåll |
[redigera] Historia
Redan under det andra århundradet ansåg sig gnostiskt-kristna invigda ha fått den karismatiska gåvan att äga direkt inspiration genom den Helige Ande.
Pingströrelsen kom i början av 1900-talet och splittrade då många frikyrkosamfund av folkrörelsekaraktär medan den högkyrkliga kristenheten lämnades oberörd. Trosrörelsen bildades senare som en utbrytning ur pingströrelsen.
På 60-talet började präster i USA rapportera att de döpts i Den Helige Ande. Den rörelse som därmed startade bland de etablerade kyrkorna är det som kallas den karismatiska rörelsen. Kristna ifrån de Anglikanska, Reformerta, Lutherska och Ortodoxa kyrkorna samt från Katolska kyrkan började tala i tungor, profetera och be för sjuka m.m. Detta har kallats ”den allmänna pingstväckelsen” eftersom den inte splittrade samfunden eller startade nya kyrkor. Idag finns karismatikerna i nästan alla samfund. Ett exempel i Sverige är Oasrörelsen som verkar främst i Svenska Kyrkan och EFS. Påven Johannes Paulus II började ett teologiskt samtal mellan Pingströrelsen, Katolska kyrkan och den Karismatiska rörelsen.
[redigera] Utbredning
Det finns över 523 miljoner karismatiker i hela världen vilket är ca 9 % av jordens befolkning. Pingströrelsen utgör bara ca 95 miljoner av dessa. Den karismatiska rörelsen sägs vara den snabbast växande andliga rörelsen i världen.
