Klättring

Wikipedia

Klättrare.

Klättring är en sport som kan bedrivas såväl inomhus som utomhus.

Innehåll

1 Definitioner
- 1.1 Uppdelning
- 1.2 Uppdelning efter popularitet
2 Teknik
3 Historik
4 Litteratur
5 Extern länk

[redigera] Definitioner

[redigera] Uppdelning

Klättring brukar vanligen uppdelas i

sportklättring
bouldering
traditionell klättring
alpin klättring

Mer specifikt kan klättringen indelas dels efter det underlag man klättrar på, storleken på det man klättrar på och efter hur utrustningen används. På detta vis kan man efter underlag särskilja mellan inomhusklättring, klippklättring, isklättring och snöklättring, samt så kallad mixad klättring, som är en blandning av klippa, is och snö.

[redigera] Uppdelning efter popularitet

bouldering
klippklättring
big wall-klättring (som oftast tar flera dagar i anspråk)
alpin klättring samt
expeditionsklättring

Indelningen efter hur utrustningen används kan se olika ut beroende på vem som gör den, men grovt kan följande kategorier urskiljas: soloklättring (utan utrustning; inte helt korrekt eftersom soloklättring kan bedrivas med eller utan repsäkring, och åsyftar egentligen ensamklättring), topprepsklättring, sportklättring, traditionell klättring, aidklättring, klättring i alpin stil och traditionell expeditionsklättring.

Klättringen har en rik flora av facktermer som omfattar allt från utrustning och klättertekniker till klipp- och bergsformationer.

[redigera] Teknik

Bouldering (blockklättring) är klättring där endast skor, krita (egentligen magnesiumkarbonat) och en matta att landa på ("crash pad", svensk slang: "padda") behövs. Ett av Sveriges mest kända boulderområden ligger utanför Kristianstad i Skåne och heter Kjugekull. Bouldering har vuxit snabbt i Sverige och runt om i världen.

Klippklättring kan, förutom nämnda boulderingen, bedrivas på en rad olika, mer utrustningsberoende sätt. Topprepsklättring är det sätt som innebär den lägsta risknivån. Vid topprepsklättring är klättraren säkrad uppifrån med rep och kan därför i princip inte falla alls. Detta åstadkoms genom att en förankring ordnas på klippans topp, genom vilken repet löper. I den ena av de två nedhängande repändarna knyter klättraren in sig och den andra repänden är kopplad till säkringsmannens broms, genom vilket repet tas in och sträcks vartefter klättraren förflyttar sig högre. Alternativt kan säkringsmannen vara förankrad på toppen av klippan och ta in repet genom sin broms.

I sportklättring och traditionell klippklättring, så kallad tradklättring, används olika slags säkringar, men repet används på i princip samma sätt: Normalt klättrar man i ett replag, bestående av två personer, en förste- och en andreman. Andremannen står kvar på marken och säkrar medan förstemannen klättrar. Förstemannen kopplar repet så att det löper genom mellansäkringar placerade i klippan. På så vis kan ett fall inte bli längre än det dubbla avståndet till närmaste säkringspunkt. När förstemannen kommit upp till en lämplig hylla, eller när repet inte räcker längre, stannar han/hon och förankrar sig vid klippan (gör en så kallad standplats) för att inte kunna bli nerdragen, kopplar in repet i sin broms och säkrar därefter upp andremannen. Denne tar med sig säkringarna under sin klättring, och på så vis har replaget samma utrustning med sig som när de startade vid klippans fot. Denna procedur repeteras tills dess klippans topp nåtts.

Vid sportklättring är det ovanligt att förstemannen stannar och gör standplats på klippan. Ofta finns färdiga förankringspunkter från vilka man kan fira ner till marken igen. Den andra stora skillnaden mellan sport- och tradklättring är att mellansäkringarna vid sportklättring är förplacerade, oftast lim- eller expanderbultar som placerats i hål borrade i klippan. Vid tradklättring används övervägande så kallade kilar (kilformade aluminiumkilar som placeras i konstriktioner i naturliga sprickor i klippan) eller kamkilar (med rörliga excenterkammar som låser mot sprickans väggar), vilket gör att traditionellt säkrade klätterturer oftast följer naturliga spricksystem.

Isklättring och alpin klättring bedrivs på samma sätt som vid traditionellt säkrad klippklättring, med den skillnaden att säkringarna på is utgörs av skruvar som skruvas in i isen.

I Sverige finns en rad populära områden för klippklättring. Svensk klättring organiseras genom Svenska Klätterförbundet.

[redigera] Historik

Klippklättring som sport uppkom ur 1800-talets alpinisters önskan om att träna inför somrarnas äventyr. Sportens födelse brukar anses vara advokatens Haskett-Smiths solobestigning av Napes Needle i Lake District i England på 1880-talet. Till Sverige kom klättersporten på 1930-talet med den inflyttade österrikaren Emmerich Rossipal. De första klätterkurserna hölls i Häggsta utanför Stockholm på 1930-talet.

[redigera] Litteratur

På svenska har bl.a. utgivits läroböckerna Klippklättring och Stora Klippklättringsboken av Per Calleberg, men på engelska, tyska och franska finns en enorm utgivning av såväl instruktionsböcker som biografier, expeditionsberättelser och annat.

Förutom allmän litteratur ges även s.k. förare ut, det vill säga instruktioner till klätterställen. Dessa förare kan variera mellan enkla beskrivningar över klätterleder upp till detaljerade anvisningar för hur man tar sig till berget och allt vad man som klätterintresserad kan behöva veta i samband med detta, t.ex. övernattningsmöjligheter, parkering och dylikt. Förarna är oftast skrivna av klättrarna själva, men bl.a. det svenska företaget Dangerzone har specialiserat sig på att ge ut professionella förare.