Lex Heinze

Wikipedia

Lex Heinze, benämning i dagligt tal och i den skriftliga diskussionen på den tyska lagstiftning rörande strängare straff för sedlighetsförbrytelser och främjande i olika former av otukt, vilken närmast föranleddes av de hemska upptäckter rörande det sedliga tillståndet inom vissa folklager, som gjordes 1892 under processen mot makarna Heinze i Berlin.

Ett kejserligt dekret uppfordrade s.å. riksdagen till verksammare åtgärder mot den offentliga osedligheten, och det följdes av ett lagförslag, som vid nämnda tillfälle ej kom att behandlas, men 1899 återupptogs i något ändrad form dels av regeringen, dels av centerriksdagsmannen Roeren, och efter mycket livliga strider inom riksdagen och pressen omsider, i rätt starkt modifierad form, upphöjdes till lag 25 juni 1900.

Striden gällde mindre bestämmelserna mot sedlighetsförbrytelser, koppleri o.s.v. än de s.k. konst- och teaterparagraferna, vilka inom litterära och konstnärskretsar ansågs onödigt klavbinda det fria konstnärliga skapandet. Ursprungligen stadgades i dessa paragrafer straffbarhet dels för skrifter och framställningar, som, utan att vara otuktiga, dock grovt sårade blygsamhetskänslan och i affärssyfte på ett förargelseväckande sätt offentligen exponeras, dels för offentliga föreställningar, vilka genom grovt kränkande av blygsamhets- och sedlighetskänslorna var ägnade att väcka allmän förargelse.

Den livliga agitationen mot dessa tänjbara paragrafer, som leddes av den i mars 1900 "till skydd för konstens och vetenskapens frihet" stiftade föreningen Goethe Bund, understöddes av obstruktion i riksdagen. Slutet blev, att den av de konservativa och centerpartiet bestående riksdagsmajoriteten avstod från de båda angripna paragraferna mot att lagen i övrigt antogs med ett kompromissstadgande om förbud mot att till personer under 16 år utbjuda eller sälja skrifter, avbildningar eller framställningar, som, utan att vara otuktiga, dock grovt sårar blygsamhetskänslan.