Odlingsgränsen
Wikipedia
Odlingsgräns eller kulturgräns är gränsen mellan mark som går att odla, och användbart land eller impediment.
Med odlingsgränsen menas i Sverige oftast den administrativa gräns som avdelar de rena fjälltrakterna mot övriga landet. I rennäringslagen föreskrivs under vilka tidsperioder som renarna får befinna sig nedanför odlingsgränsen.
Odlingsgränsen drogs upp i Norrbottens och Västerbottens län, 1867, i samband med avvittringen. Ovanför odlingsgränsen skulle inga nybyggen anläggas, utan marken skulle enbart användas till renbetesland. I Jämtlands län drogs ingen formell odlingsgräns, utan i lagens mening betraktas allt fjäll som upplåtits till renskötsel som "ovan odlingsgränsen".
På 1890-talet fanns ungefär 300 bosättningar väster om odlingsgränsen i Norr- och Västerbotten. En del av dessa hade tillkommit före 1867, andra efter. De olagliga bosättningarna legaliserades 1915, och fick då benämningen fjällägenheter. Den störning som nybyggarna åsamkade samerna handlade mindre om nyttjandet av själva marken, då det inte rör sig om stora ytor, utan mera om att de konkurrerade med samerna om jakt och fiske.
Tidens politik präglades av synsättet att man inte skulle locka samerna från rennäringen, "lapp ska vara lapp". Odlingsgränsen ansågs ha kommit till för att skydda samernas rättigheter, men drabbade även samer som ville slå sig ner som bofasta och leva på jordbruk, jakt och fiske. Gränsen skyddade alltså främst de samer som ville leva som renskötare.
