Diskussion:Ordton
Wikipedia
Vad svenskan har bör beskrivas under ordaccent. Ordton innebär en absolut tonskillnad, medan ordaccent innebär en relativ tonskillnad. Svenska har inte någon absolut tonskillnad. Sammanslagningen av dessa två begrepp är mycket olycklig. --sanna 29 november 2006 kl. 10.17 (CET)
- Relativ tonskillnad har många tonspråk, s.k. register tone languages (ett begrepp lånat från bl.a. N E Collinge (1990)), dvs språk som främst utnyttjar glidningar i tonhöjd. Collinge tar för övrigt upp det svenska och norska tonfenomenet i ett särskilt avsnitt under Tone och skriver att i dessa språk markeras en ton på den betonade stavelsen i varje ord. Också The Camebridge Encyklopedia of Language (Crystal 1987) tar upp Accent som ett särskilt avsnitt i slutet av kapitlet Tone languages. Den för samman svenskan med japanskan och serbokroatiskan och kallar dem pitch-accent languages: språk i vilka en viss stavelse uttalas med en viss tone eller "accent" (inom citattecken alltså). Med tanke på hans sammanföring undrar jag förstås om serbokroatiskan bör listas som tonspråk i fall inte svenskan bör det. Skvattram 24 februari 2007 kl. 14.49 (CET)
Stöd för att betrakta den svenska företeelsen som (ord)ton finner man vidare hos George L Campbell (1991) och hos den ansedde Ulf Teleman (i Asher & Simpson 1994), som skriver "A typical feature of Swedish as well as Norwegian is the word tone contrast". Stöd för att inte betrakta det som ordton finner man bland annat i International Encyklopedia of Linguistics (W J Frawley 2004): "Because both intensity and pitch are involved it is more appropriate to refer to these tones as accents". Skvattram 24 februari 2007 kl. 15.07 (CET) Artikeln bör helst spegla att olika lingvister förhåller sig lite olika till om "ordaccenterna" skall ses som en variant av ordton, som något närbesläktat eller som något väsenskilt. Skvattram 24 februari 2007 kl. 15.14 (CET)
