Oscar Wilde

Wikipedia

Oscar Wilde (1854-1900)

Oscar Fingal O’Flahertie Wills Wilde, född 16 oktober 1854 i Dublin, Irland, död 30 november 1900 i Paris, Frankrike, var en irländsk-brittisk författare, dramatiker och samhällssatiriker.

Innehåll

1 Hans liv
2 Kuriosa
3 Verk
- 3.1 Operor baserade på Oscar Wildes verk
4 Externa länkar

[redigera] Hans liv

Wilde var son till den berömde ögon- och öronläkaren William Robert Wills Wilde (f. 1815, d. 1876) som var känd även som författare, och Jane Francesca Elgee (f. 1826, d. 1896). Efter skolgång i Portora, Enniskillen inskrevs han 1871 i Trinity college, Dublin, men sändes redan året därpå till Oxford där han slöt sig till den så kallade estetiska rörelsen, som vars allra mest uppmärksammade företrädare han rätt snart väckte stort uppseende. Wilde mottog starka intryck från Ruskin och Walter Pater, och den resa till Grekland, som han företog 1877 som följeslagare åt professor Mahaffy, gav näring åt hans svärmeri för antiken, vilket fick uttryck 1878 i den i Oxford prisbelönta dikten Ravenna. Hans utgångspunkter var prerafaeliternas och Whistlers konst och konstuppfattning, Rossettis och Swinburnes, Gautiers och andra moderna fransmäns diktning.

Efter en lysande examen begav han sig till London, tidtals uppehållande sig i Paris, där han var förtrogen med de litterära kretsarna. Den sensation han åstadkom var till att börja med inte litterär, utan personlig; begåvad med ett frapperande, vackert och ståtligt yttre, lade han sig vinn om att uppträda i originella, estetiskt utsökta kostymer av gammaldags snitt och vann insteg i Londons societet som ett lejon för dagen, begapad på gatorna och föremål för ständig, elak satir i "Punch" och andra skämtblad. Han nådde utan svårighet sitt mål: att bli ryktbar och omtalad, men den notoritet han vann parades med ett visst åtlöje, och han togs trots allt inte på allvar. Under denna första period av sitt offentliga liv, då han strävade att tränga sig fram i den engelska publikens medvetande, utgav han ett band Poems (1881), som raskt såldes i flera upplagor men mottogs ytterst snävt av kritiken. En virtuos språkbehandling och en lysande rytmisk smidighet uppenbaras i dessa dikter, vilkas innehåll vimlar av reminiscenser från Rossetti, Swinburne, Keats och andra.

På nyåret 1882 företog han en föredragsresa till USA och Kanada, vilken inte var framgångslös. Han återvände till England först i april 1883, där han uppträdde som föreläsare. Någon större behållning gav honom denna verksamhet likväl inte. Hans försök att vinna fast fot på teatern misslyckades till att börja med. Det aktuellt anlagda nihilistdramat Vera (1880) och den akademiska blankverstragedien The duchess of Padua (1883; uppf. 1891) föll båda till marken. Han sågs ofta under 1880-talet i nöjeslivet i sällskap med Sarah Bernhardt och Lillie Langtry och gifte sig med Constance Lloyd 29 maj 1884 och fick i detta äktenskap två söner, Cyril 1885 och Vyvyan 1886 (senare Holland i efternamn). För att dra sig fram nödgades han utföra allehanda journalistiskt arbete, även anonymt, och redigerade 1887-89 en liten damtidning, "The woman's world".

En liten skara entusiastiska beundrare ägde Wilde ända sedan universitetstiden, och hans fullkomligt enastående konversationsförmåga förskaffade honom stigande ryktbarhet som själfull och kvick resonör. Lord Savile's crime, and other prose pieces (1887; "Lord Arthur Saviles brott", 1905) var den första samlingen av Wildes smärre prosaberättelser. Sagosamlingen The happy prince and other tales (1888) var mycket omtyckt genom sin luftiga fantasi och muntra ungdomlighet; de estetiska uppsatserna Intentions (1891; "Lögnens förfall", 1893) verkade genom sin originella, lysande form liksom Wildes muntliga resonemang eggande och suggererande; deras l'art-pour-l'art-ståndpunkt och artistiska betraktelsesätt av livet är genomförda med älskvärd paradoxal sinnrikhet. Idéerna är till stor del övertagna från hans förut nämnda inspirerande företrädare som till exempel Pater (jfr Bendz, The influence of Pater and Matthew Arnold in the prose writings of 0scar Wilde, 1914). The portrait of mr W. H. (1889), där han diskuterar sannolikheten av att Shakespeares kärlekssonetter riktats till en manlig individ, gav anledning till hetsiga angrepp mot honom, och dessa tilltog efter publikationen av The picture of Dorian Gray (i bokform 1891; Dorian Grays porträtt, första svenska upplagan 1905), som till sin idé erinrar om arbeten av Balzac, Poe och Stevenson, men vars gnistrande kvicka samtal visar Wildes ojämförliga originalitet i dialogen. Att händelseförloppet och karaktärsteckningen tillfredsställer alla moraliska krav var inte nog för den engelska offentliga anständigheten, och Wildes övermodiga bemötanden retade motståndarna ännu mer. Först med de kvicka skådespelen Lady Windermere's fan (1892; Solfjädern, uppf. 1897 och 1906 i Stockholm, tr. 1919), A woman of no importance (1893; "En kvinna utan betydelse", uppf. 1913 i Stockholm), An ideal husband (1895; En idealisk äkta man, uppf. 1906 i Stockholm; tr. 1919) och The importance of being earnest (1895; Mister Ernst, uppf. 1907 i Stockholm), vilka hade en kolossal framgång i London och snabbt gick över världen, erövrade Wilde den stora publiken och lyckades få en verklig ekonomisk grund för sitt liv. Det av Maeterlinck och Heine påverkade Salome (1893; svensk översättning 1895, uppf. 1915 i Stockholm, tonsatt av Strauss) förbjöds av censorn i England, "emedan det behandlade ett bibliskt ämne", men gavs 1894 av Sarah Bernhardt i Paris och var snart världsbekant. Av en yngre vän, lord Alfred Douglas, lät han 1895 förmå sig att åtala Douglas' fader, markisen av Queensberry, som gång på gång förolämpat honom. Den åtalades advokater bevisade att markisens beskyllningar mot Wilde för "onaturlig otukt" (homosexuella kontakter) innehöll sanning och markisen frikändes, varpå Wilde åtalades för vad han låtit komma sig till last och dömdes enligt en 1885 antagen lag till två års straffarbete. Från hans hem stals värdeföremål och manuskript, bland annat den nyss fullbordade A florentine tragedy, hans böcker bojkottades, hans pjäser lades ned och tidningarna frossade i smädeartiklar. Gripna av förskräckelse reste förmögna engelsmän med homosexuell dragning i mängder till kontinenten, men ingen mer än Wilde åtalades. Fängelsetiden, delvis fylld av oerhörda lidanden gav upphov till den gripande Ballad of Reading gaol (1898; "Balladen om fängelset i Reading", sv. 1907) och självskildringen De profundis (utg. i utdrag 1905; det undertryckta partiet utg. 1913; sv. 1905.

Sedan Wilde lämnat fängelset var han bosatt dels i Frankrike, dels i Italien. En mängd litterära planer från denna tid kom ej till utförande; ett par tidningsartiklar, av vilka den ena handlade om den grymhet mot dömda barn som han iakttagit i Readingfängelset, var allt han fullbordade. Ett par trofasta vänner, Robert Ross och R. Horace Sherard, strävade oavlåtligt att åter göra hans skrifter erkända och revidera domen över hans person i mera human anda. Detta lyckades, och idag är Wilde en av Storbritanniens största och mest berömda författare.

[redigera] Kuriosa

En kuriositet är att Oscar Wilde fick sitt förnamn efter den svenske kungen Oscar I. Wildes far kallades som ögonläkare till Sverige för att bota en ögonåkomma hos kungen. Återkommen till sitt hemland bad han om tillstånd att få använda samma namn, Oscar, för sin egen son, vilket beviljades. Till saken hör att Oscar I:s namn hade föreslagits av självaste Napoleon, som med intresse läste Ossians sånger, där namn som Oscar och Fingal figurerar.

Efter sin död 1900 begravdes han i en anonym grav på Bagneaux-kyrkogården. 1908 flyttades han till Père-Lachaise-kyrkogården i Paris efter att Oscar Wildes testamentsexekutor avslöjat att en anonym donator skänkt 2000 pund till ett gravmonument. Stenen uppfördes som en sfinx-skulptur av skulptören Jacob Epstein. Långt senare uppdagades att donatorn var Helen Kennard Carew. På stenen, som misspryds av tusentals läppstiftsavtryck, finns denna gravyr hämtad ur hans verk "Balladen om fängelset i Reading":

And alien tears will fill for him
Pity's long-broken urn,
For his mourners will be outcast men,
And outcasts always mourn.

[redigera] Verk

1887 - Spöket på Canterville
1888 - The Happy Prince And Other Tales
1889 - Lögnens förfall (The Decay of Living)
1890 - Dorian Grays porträtt (The Picture of Dorian Gray)
1891 - Människans själ under socialismen (The Soul of Man Under Socialism)
1892 - The House Of Pomegranates
1892 - Solfjädern (Lady Windermere's Fan)
1893 - A Woman Of No Importance
1895 - Mister Earnest (The Importance Of Being Earnest)
1895 - En idealisk äkta man (An Ideal Husband)
1898 - Balladen om fängelset i Reading (The Ballad of Reading Gaol)
1905 - De Profundis (utgiven postumt)

[redigera] Operor baserade på Oscar Wildes verk

Richard Strauss "Salome" (1905) efter Salomé
Alexander von Zemlinsky "Eine Florentinische Tragödie" (1917) efter A Florentine Tragedy
Alexander von Zemlinsky "Der Geburstag der Infantin"/"Der Zwerg" (1922) efter The Birtday of the Infanta
Jaroslav Kricka "The Gentleman in White" (1929) efter The Canterville Ghost
Rudolf Wagner-Régeny "La Sinte Courtesane" (1930) efter The Duchess of Padua
Mario Castelnuovo-Tedesco "L'importanza di Esser Franco" (1962) efter The Importance of Being Ernest
Heinrich Sutermeister "Das Gespenst von Canterville" (1964) efter The Canterville Ghost
Malcolm Williamson "The Happy Prince" (1965) efter The Happy Prince
Alexander Knaifel "The Canterville Ghost" (1974) efter The Canterville Ghost