Regionalisering

Wikipedia

	Denna artikel behöver wikiformateras.
	Hjälp gärna till med den här och andra artiklar som saknar wikiformatering.

Regionalisering

Ursprunget till ordet kan härledas från två olika men än då nära besläktade latinska ord, regionem och regere. Regionem betyder avgränsat geografiskt område eller distrikt och regere knyter an till politisk makt. Regionaliseringen är dock inte bara ett objektivt konstaterbart fenomen utan att det även är en samling idéer kring regioner och regionbildning som påverkar politiker och andra aktörer vilka har inflytande över regionaliseringsprocessen. Regionalisering borde ju rimligtvis beteckna en process som föder fram regioner. Det handlar inte om att nya territorier föds då jordytan växer ju som bekant inte växer. Inte heller handlar det (ännu) om att våra fysiska kartor förändras. Man skulle istället kunna säga att våra mentala kartor ritas om. Det går alltså inte att skilja regionaliseringen som social verklighet från regionaliseringen som idé regionalismen eftersom de två är ömsesidigt skapande och omskapande.

Det råder delade meningar om vad detta fenomen innebär, regioner kan indelas eller byggas upp på olika grunder som naturförhållande, kultur, språk och förvaltning. En region kan vara funktionell eller administrativ. Kraven på inre sammanhållning och yttre avskildhet anses enligt vissa karaktärisera en region det kan syfta till antingen en uppdelning av världssystemet i regionala block där den interregionala handeln är kraftigt kringskuren av handelshinder och inkonvertibla valutor. Eller en regionalisering av beslutsfattandet, vilket innebär till exempel att delar av penningpolitiken och utrikespolitiken samordnas allt mer syftar framförallt till förankring hos de i regionen boende genom att skapa gemensamma symboler som flaggor och nationalsånger, uppbyggnad av gemensamma institutioner vilket i slutändan leder till utvecklandet av en regional identitet

De drivkrafter som ligger bakom denna utveckling kan skönjas i att politiseringen av världsekonomin har kraftigt ökat betydelsen av politisk styrka för ekonomisk välfärd. När de finansiella marknaderna avreglerades och kapitalet, med hjälp av modern kommunikationsteknik, tilläts flöda fritt över gränserna förlorade staten en del av sin förmåga att bedriva en självständig ekonomisk. Samtidigt gjorde den teknologiska utvecklingen det möjligt för företag att organisera produktionen globalt, alltså att lokalisera de olika verksamheterna i produktionskedjan till de platser i världen där de kan bedrivas med högst vinst. Denna utveckling drev nationalstaterna till reträtt. Välfärdstatens omfördelningspolitik fick lämna plats för konkurrensstatens tillväxtpolitik. Denna tillväxtpolitik organiseras bäst på regional nivå, eftersom regionerna är tillräckligt små för att känna till sina egna ekonomiska förutsättningar, men samtidigt tillräckligt stora för att generera synergieffekter och stordriftsfördelar Små stater finner därför ofta att de saknar tillräcklig politisk tyngd på egen hand för att kunna försvara sina intressen. Företagens internationalisering och koncentration till ett relativt litet antal transnationella koncerner har vidare gjort det praktiskt taget omöjligt för enskilda stater att bedriva en självständig och effektiv ekonomisk politik. Säkerhets- och miljönormer, sociallagstiftning, beskattning, finanspolitik, etc. måste utformas med hänsyn till villkoren i resten av världen. Alltför stränga spelregler innebär att företagen överför sin verksamhet till liberalare områden. Enskilda stater har av dessa skäl mycket starka motiv för att skapa politiska former som kan garantera likvärdiga spelregler och koordination av den ekonomiska och sociala politiken över så stora delar av jordklotet som möjligt. Ett logiskt steg i denna process är ökat regionalt politiskt samarbete, informellt eller institutionaliserat