Shinran

Wikipedia

	Denna artikel behöver wikiformateras.
	Hjälp gärna till med den här och andra artiklar som saknar wikiformatering.

Shinran

Åtthundra år sedan i det medeltida Japan, under en period som kallas Kamakuraperioden (1185-1332) insåg en av de mest betydelsefulla tänkarna i buddhismens historia sambandet mellan egots vilja till egen upplysning och den falska maskerad som följer av denna aktivitet. Hans namn var Shinran (1173-1262), han var son till en adelsman vars förmögenhet försvunnit i det politiska tumultet då hans släkt inte längre favoriserades av makten. När pojken var nio sändes han traditionsenligt till kloster, i hans fall blev det Hieiklostret, det största i trakten och centrum för Japans kontemplativa och forskningsinriktade buddhism. Den katastrof som drabbat hans familj gav anledning åt Shinran att allvarligt meditera över människan villkor.

Under närmare tjugo års tid ägnade sig Shinran intensivt åt meditation och buddhistisk forskning, han hängav sig åt all den diciplin och den andliga övning som var central för Hieiklostret. När han var 29 år gammal kom han att grundligt förstå att ingen egentlig förändring av den mänskliga naturen är möjlig genom den meditation eller de andliga övningar som buddhismen rekommenderar. Vare sig upplysning eller försäkran om befrielse från den mänskliga existensens begränsade tillstånd kan förverkligas via egen ansträngning förstod den 29-årige Shinran. Detta upplevde han som en tragisk insikt, en personlig tragedi. Han var mycket orolig för sitt eget liv och från en rad brev av hans hand vet vi att han under en period lämnade klostret för att bo i Kyoto. Efter flera månaders isolering och begrundan av sin tragiska insikt kom han att besöka läraren Honen som verkade i Kyototrakten. Uppenbarligen bestämde han sig direkt för att studera för Honen som lärde att den enkla recitationen av Namu Amida Butsu var den säkra vägen till befrielse, inte de självansträngningar som praktiserades av huvudfåran i den buddhistiska traditionen både i Kina och Japan.

Efter en tid hos Honen visste Shinran att hans religiösa väg nu var hållbar. Men inom kort skulle lärare och elev skiljas åt för gott - amidahbuddhismen förklarades av regeringen som en förbjuden sekt och ledande lärare och elever förvisades till provinserna. Honen sändes söderut och Shinran norrut. Han sattes i land, efter en lång sjöresa, i ett litet kallt fiskeläge, Echigo på Japans nordöstra kust, där våren inte tyckte ha någon värme att tala om. Där placerades han i ett skjul, isolerad från världen, omgiven av fattiga fiskare. Längre fram förflyttades han till Kantoregionen och han fick tillgång till ett bibliotek. Där började han skriva ner sina tankar om befrielse genom Amidas nåd.

Shinran gifte sig och fick en familj med sex barn. Han insåg hur skyddad munktillvaron hade varit, utan bekymmer för inkomster och försörjning, barn uppfostran och äktenskap. Hans förståelse av egots roll i alla andliga dicipliner fördjupades. Han levde nära fiskare och bönder i sin omedelbara omgivning, det dagliga arbetet med att överleva fick full betydelse i hans andliga tänkande: räddningen gäller alla människor utan undantag. De fattiga och eländiga i synnerhet, ja, de onda i alldeles särskild synnerhet.

Ur den andliga kamp han förde med alla faktorer av den mänskliga existensen i en oskyddad rå miljö uppstod en nytolkning av buddhismen, eller reformation av buddhismen till förmån för förtröstan och tillit i kontrast till självövningen. Shinran gjorde en omfattande nyläsning av de stora buddhistiska skrifterna som lett till en riktning som hör till de största i dagens buddhistiska tro.

Fast han under sin ålderdom, då han fick återvända till Kyoto och ägnade sig helt åt studier och meditationer som han skrev ned, kan verka allt mer komplicerad och svårbegriplig i sina skrifter, ser man vid närmare studium att hans enkla och folkliga lära fortfarande består och finns närvarande som ett levande centrum. Shinran såg sig själv som en lärare för folket, inte för de lärda, en lärare för människor som inte kunde läsa eller skriva, inte för den intellektuella delen av befolkningen.

Hans lära om Amidas nåd genom Namu Amida Butsu är enkel men inte förenklad. Den hade en enkel bas som vi kan se i berättelsen om den drunknande mannen i oceanen, men Shinran behövde omsorgsfulla studier i skrifter och traditioner för att förstå denna enkla bas. Den som sökte en djupare buddhistisk forskning fick av Shinran material och riktlinjer för detta. Detta studium var emellertid endast ett mer komplicerat sökande efter det som varje människa med ärligt realistisk och längtande hjärta sökte och kunde finna i Namu Amida Butsu, i Löftet som bär oss vidare.

Shinran lärde att det kommer ett ögonblick i varje människas liv då hon ödmjukt ger upp egenansträngningen för att låta sig omfamnas av Amidas ocean i medvetande om att Löftet om räddning gäller alla utan undantag. Denna uppfattning spred sig snabbt bland vanligt folk och från en tämligen obskyr situation i 1200-talets Japan kom denna uppfattning om livet och buddhismen att bli en av de största rörelserna i modern tid, kanske den nominellt största buddhistiska riktningen.

Shinran kallas också Shinran Shonin. "Shonin" är en hederstitel åt en hedervärd person. Shinran själv skulle säkert ha vantrivts med den titeln. Han kallade sig själv Gutoku, en namn som betyder "orakad och okunnig", något som väl speglade hans uppfattning om sig själv. Man kan tala om fyra typiska egenskaper hos Shinran som också kommit att prägla hans undervisning: 1) ärlighet 2) hemmet 3) ödmjukhet och 4) närvaro i vardagen.

Ärligheten kommer till uttryck i uttalanden som det vi såg angående bilden av en ocean, Shinran ser på sig själv som en drunknande i en ocean av begär och lidelser. I skriften Tannisho medger han att hans längtan efter den andliga dimension som kallas Det Rena Landet är väldigt svag och att han befinner sig i en eländig situation. Inte många andliga ledare som är såpass ärliga idag!

Hemmet spelade stor roll Shinran och han reformerade synen på munkordnarna, som sågs som specialister på det andliga området. Shinran erkänner att munklivet inte leder till annat än just mer munkliv. Den andliga insikten om människan verkliga belägenhet ledde honom till det ordinära familjelivet. Det är i ett sådant liv medkänslan med andra och hjälpen till andra verkligen kan ske. De flesta vanliga människor kan lätt relatera till Shinrans situation med svårigheter kring försörjning och den ibland fumliga kampen för kärlek mellan familjemedlemmarna.

Hans typiska ödmjukhet, i stark kontrast till de flesta andra buddhistiska skolor i hans samtid och i vår egen tid, märker vi när han medger i Tannisho: "Jag har inte en enda elev". Naturligtvis hade han många efterföljare men han var av den uppfattningen att han inte kunde vara deras mästare eller lärare, såsom t ex alltid är fallet i indisk buddhism, i zenbuddhismen både historiskt och i modern tid. Istället koncentrerade han sig på att ständigt vara till hjälp för alla som sökte en andlig lösning på den existentiella situationen.

Shinran insåg att han inte kunde ta ansvar för det sökande som Amida orsakat. Han såg det så här: det är Amida som är kraften i allt mänskligt sökande efter räddning. Det är också Amida som ger tilliten till löftet. Amida är den Andra kraften och detta ledde till ödmjukhet hos Shinran. Också här skiljer han sig radikalt från många andliga ledare eller kyrkor som sätter sig själv i centrum och ska "sköta" människans sökande.

Shinrans närvaro i vardagen märks i hans fokus på detta liv. Tidigare lärare inom Rena Landets buddhism hade lagt betoning på nästa tillvaro, den rena tillvaron i det Rena Landet. De var framtidsinriktade. Shinran var nu-inriktad. Den förändring av medvetandet som Löftet skänker redan i detta liv var i fokus för honom. Bildspråket för de tidigare lärarna var ett Rent Land i väster, billioner buddhaländer bort härifrån. En rumslig aspekt distanserade det Rena Landet från detta liv vi nu lever. Shinran ändrade detta synsätt. Enligt den tidigare traditionen skulle vi återfödas på en plats där vi kunde utföra de andliga övningar som föreverkliga vår sanna natur. Detta förändrade Shinran radikalt. För honom kom nu-livet i fokus. Ritualer vid dödsbädden blev ointressanta för honom. Det handlade istället om den djupa tilliten inför Amidas nåd i denna stund som är.

Som Shinran såg det skulle livet bli nervöst och spänt om människor skulle vänta tills dödsbädden innan de kunde få veta huruvida ett evigt liv väntade de - såsom det förhåller sig för de flesta kristna. Shinran ville istället ge insikten om ett Löfte och en försäkran om en andlig upplysning, en känsla av tillit som han kallade "shinjin". Detta tillstånd innebär inte att teologiskt eller filosofiskt vara insatt i buddhism eller någon teori. Snarare är det mer likt den kristna Helig Ande, som bildar ett tillstånd vid sidan av intellektet och förståndet, i vilket vi känner stark förtröstan och medkänsla med andra. En japansk term är makoto no kokoro, vilket kan översättas med "sant, verkligt och allvarligt hjärta och medvetande".

Detta sanna och allvarliga hjärta och medvetande har två aspekter: dels enheten av hjärta och medvetande, de båda är ett, inte ett känsloliv för sig eller ett tänkande för sig, dels en dynamisk rörelse mellan dessa båda, intellektet måste ta åt sig av känslan och känslan måste upplysas av reflektion och tänkande. Al Bloom, en stor kännare av shin, sa en gång till mig i Honolulu-templet:"Folk måste lära sig att det inte räcker med lyssna till predikanten utan att reflektera själv." Det finns en tendens, mycket godmodig och oskyldig, att inom shin endast slå sig till ro med läran och lyssnandet till den vid sidan av reciterandet av Namu Amida Butsu.

Shinjin skiljer sig enligt Shinran från folks vardagliga medvetande. Amidamedvetandet är sant, verkligt och allvarligt medan det vanliga medvetandet är osant, oerkligt och ytligt. Människan är full av ytliga lidelser och lever illusoriskt, ansåg han. Människors liv är ofta tomma och med termen "tom" kan inte Shinran såsom många zenbuddhister och taoister finna något positivt utan ser den ytlighet och overklighet som folk lider av. När insikten om Löftet ersätter det tomma livet med Amidamedvetande och stark tillit till Löftet, försvinner denna tomhet och en identitet inträder, den mellan hjärta och medvetande.

Shinran försökter få fram denna enhet som ter sig paradoxal. Vi har våra lidelser och vår förvirring kvar samtidigt som vi bärs av Löftet och litar på Amidas nåd. Det finns en samtidighet här. Både ofrihet och frihet, både lidande och frihet från lidande, både förvirring i en ocean av lidelser och trygghet i Amidas ocean som räddar oss till det Rena Landet. Denna uppmärksamhet på Amidas Löfte påverkar vardagen. Vi behöver inte känna någon som helst oro för vår eviga liv, det är garanterat genom Amidas medkänsla. Därigenom kan vi leva med ett helt annat förtroende och en helt annan optimism.

Man kan nog säga att Shinran är en tämligen unik profet inom buddhismen och vi tänker då i synnerhet på hans familjeliv och vägran att vara en konventionell lärare med elever, baserat på att han inte kunde sig se som förmer i andlig utveckling - något som ofta dessvärre är fallet i andra former av buddhism och religion över huvud taget. Fyra adjektiv som kännetecknar god buddhism fanns alla hos Shinran: frivilligt, öppet, personligt och fridfullt. Alla dessa fyra visade Shinran tydligt i sitt liv och samtidigt tog han avstånd från den konventionella hierarkin.

Vi kan se lite närmare på de fyra adjektiven: Frivilligt: En del av Shinrans elever reste långa vägar för att fråga om han kände till andra vägar än shinvägen. Han svarade med ett emfatiskt Nej, eftersom en så förvirrad och besatt person som han själv inte hade tillgång till någon annan väg. Men han missionerade inte det minsta för sin väg utan lät var och en välja helt fritt. Här skiljer sig Shinran från kristen och muslimsk mission som i sin tro har en klar uppmaning att sprida läran. Shinran sa: "Om ni nu tar emot Nembutsu (Namu Amida Butsu) och litar helt och fult på det eller avvisar det, det är helt upp till er själva."

Öppet: När han talade till samma grupp av elever så uppmuntrade han dem att uppsöka andra lärare och studera andra skolor för att se om dessa var mer tillfredsställanden än Shin: "Om så är fallet (att nimisstänker att det finns andra mer tillfresställande läror) så finns det många goda och skickliga lärare på klostren Nara och Berget Hiei. Ni bör uppsöka dessa lärare och fråga dem i detalj vad som är vägen till återfödsel i det Rena Landet". (Tannisho)

Personligt: Denna kvalitet hos Shinran kan man se i följande uttalande: "När jag tänker på Amidas Löfte, som givits efter oändliga tider och efter oändligt djup begrundan, så inser jag att Löftet gav just till mig, Shinran ensam." (Tannisho)

Detta innebär inte att Shinran tar monopol på läran och anser att den gäller honom och ingen annan. Istället baserar sig uttalandet på den långa kampen med sig själv som ledde till insikten om den mänskliga naturens svagheter. Med den självinsikten kunde endast shin vara en vägen till räddning. Shinran visade tydligt att han ine kunde tala för andra, såsom de flesta relgioner gör, utan han tog en mycket personligt ställning till Amidas nåd. Det är en sorts ärlighet att erkänna denna konkreta känsla av att det gäller mig själv och ingen annan.

Buddhismen har ofta varit individinriktad. en buddhist uppmuntras att städa sin egen hall först innan hon missionerar inför andra om den rätta vägen.

Fridfullt: Shinran gav uttryck för en fridsam inställning till världen. Han satte stort värde på djur och natur. Vid en tdipunkt då de flesta tänkte politiskt kring sin klan eller släkt i det feodala Japan, talade Shinran om sin familj av fiskar, berg, hav alla varelser: "Alla levande varelser har varit fäder och mödrar, bröder och systrar under den oändlig långa processen av växling mellan liv och död." (Tannisho)

Shinrans värld där Amidas nåd gällde inneslöt växter och berg, sand och träd, allt lyste av andlig liv genom Amida. "Tathagata (personifiering av Det Som Är) fyller hjärtat och medvetandet i hela den oändliga oceanen av levande varelser. På så sätt når allt och alla buddhalandet." (Note on "Essentials of Faith Alone")

När Shinran låg för döden lär han ha sagt: "Sprid min aska i floden Kamo och ge mig till fiskarna i floden".