Skandinaviska språkunionen
Wikipedia
Idén om ett gemensamt skandinaviskt språk, där nästa stora språkreform (t.ex. är danskan i stort behov av en stavningsreform) följs av en harmonisering av de nordiska språken (oftast svenska, danska och norska (bokmål och nynorsk), oftast inte färöiska och isländska) till ett gemensamt språk eller en språkunion ("skandinaviska" ) med relativt högt i tak för dialektala (nu "språkliga") ord och begrepp.
Ibland framförs den nederländska språkgemenskapen som ett exempel på hur en harmonisering mellan vitt skilda dialekter till ett språk kan gå till. Företrädare för en skandinavisk språkgemenskap brukar även framföra att den ömsesidiga förståelsen (ömsesidig begriplighet) mellan danska, norska och svenska minskat bland senare generationer i och med att språken mer och mer "nationaliserats" (mindre dialektal variation) med TV och radio. Internationellt definieras danska, norska och svenska som skillda språk endast för att de har väl etablerade "riksspråk" [1] i enlighet med principen "ett språk är en dialekt med en armé och en flotta".
Ett vanligt förslag är att public service-kanalerna på svenska, danska och norska borde sändas i alla tre länderna och att mer resurser läggs på nordiska språk i grundskolan. Ambitionen att öka så kallad "Internordisk språkförståelse" finns dock även bland dem som inte är beredda att gå så långt som till en språkunion [2] [3] [4] [5] [6].
