Staffan Hildebrand

Wikipedia

Staffan Hildebrand, född Carl Thomas Staffan Hildebrand 14 juli 1946 i Stockholm, är en svensk regissör. Han är mest känd för filmerna G, Stockholmsnatt och Ingen kan älska som vi. Staffan Hildebrand är också barndomskamrat med Carl Bildt.

De flesta av hans filmer har karaktären av beställningsfilmer från olika orgianisationer och myndigheter. Ofta handlar det om ungdomar och deras problem. "Stockholmsnatt" är en av dessa beställningsfilmer, gjord på uppdrag av kampanjen "stoppa sabbet". Den visade i skolorna med varierande resultat.

Filmen G från 1983 är hans mest kända film. Den innefattar flera kända skåedepelare, musiker, och även en känd debattör som då syntes ofta i dagsdebatten. Här finns musikgrupper som Freestyle, Reeperbahn, Magnus Uggla, aktörer som Niclas Wahlgren, Eva Fröling, och författaren / debattören Lasse Strömstedt. De flesta av dagstidningarnas kritiker gav genomgående filmen dåligt betyg, eftersom de ansåg filmen innehålla klichéartade karaktärer, dåligt skådespeleri, och en moralism som inte var tidsenlig. Ändå röjde filmen mycket stor popularitet bland den unga publiken!

Andra filmer som kan nämnas: Filmen "On the loose" är en liknande moralism, här beställd av LO, och den sätter värden som lojalitet, uthållighet högt. Det bästa är att förbli vid sitt värv. Filmen innehåller också live-scener med den då populäre Joey Tempest som också har några replikscener. Jerry Williams får i denna film vara "den faderlige mentorn" som alltid tycks återkomma i Hildebrands filmer.

Det som kännetecknar Hildebrand är hans tydliga vilja att genomföra filmprojekt med och om "kidsen". Utan att någonsin haft kritikerna på sin sida. Han vill göra filmer för och om "ungdomar med problem". Idag tycks den rådande attityden gentemot Hildebrands verk vara antingen nostalgisk, eller att den ses som en sk "kultfilm", där man finner nöje i "dåliga" repliker. Men på 80-talet var han populär bland ungdomarna. Kritikernas förakt för Hildebrandts filmer berodde enligt dem på att grundbudskapet var moraliserande, förstärkte rådande hiearkier, och att han skrev en dialog som ville men inte kunde imitera det han trodde sig vara jargong bland ungdomar. För "kultfilmsälskaren" har detta gett rad odödliga one-liners som :"fan grabbar, vill man slippa ifrån den här skiten finns det bara två saker som gäller: vinna på tipset eller lira rocknroll", "grabbar, känns så jävla skönt när vi lirar tillsammans, alltså!"