Sten Axelsson Banér
Wikipedia
Sten Axelsson Banér, riksråd, född 1513 och avrättad i Linköping den 20 mars 1600. Sten Axelsson Banér gifte sig två gånger, först med friherrinnan Margareta Grip och sedan med Ingeborg Tott. Han fick inga barn. Vid 24 år ålder utnämndes han till riksråd. Erik XIV misstänkte honom för förrädiska stämplingar och fängslades tillsammans med Sturarna på Svartsjö och fördes 1567 till Uppsala för att ställas inför rätta. Av ren slump räddade hans liv, när Erik XIV, hade sagt att Sten skulle skonas. Vakten visste inte vem av Sten Banér eller Sten Leijonhuvud, som kungen avsåg, lät dem båda leva.
När hertigarna reste sig uppemot Erik XIV, gick Sten och hans bror Gustaf Banér över på deras sida, och fick kung Johan III gunst ända till ett par år före hans död. En skrift, som bröderna skrivit tillsammans med adeln, och som skildrade den stora nöden i landet, misshagade kungen och kort därefter dömdes de för stämplingar mot kungamakten av ständerna. De dömdes att mista sina ämbeten, men fick tillbaka dem av den döende kungen med löfte om att de skulle i framtiden visa hans son Sigismund lydnad och trohet.
När brytningen mellan Karl och Sigismund gick bröderna Banér över till kungen i Polen och följde honom sedan på hans tåg till Sverige. Nederlaget vid slaget vid Stångebro 1598 ryckte Sveriges krona från Sigismunds huvud och de rådsherrar, som var honom trogna, hamnade i hertigens våld.
Vid Linköpings riksdag 1600 ställdes de fångna rådsherrarna inför domstol och de redan förlåtna förbrytelserna från kung Johans dagar togs åter upp och hertig Karl beskyllde dem för att; "hafva brutit Söderköpings riksdagsbeslut, stått honom efter välfärd, ära och lif, samt dragit utländsk här in i landet."
Karl uppträdde under rättegången som åklagare och anklagade de anklagade för brott. Några av dem föll på knä och erkände sig skyldiga och fick nåd. De andra som inte erkände sig skyldiga dömdes till döden.
Skärtorsdagen den 20 mars 1600 verkställdes avrättningarana av de dömda. Först avrättades Gustaf Banér och Erik Sparre. Sten Banér, som bevittnat bådas avrättning och för var och en av dem utropat: "Gud vare din själ nådig!" steg därpå fram, knäböjde och bad Gud förlåta honom hans synder. Sedan han tagit av kläderna sade han med hög och tydlig röst: "På dig hoppas jag, o Herre! Du låter mig icke komma på skam till evig tid!" och så föll hans huvud.
