Tipi
Wikipedia
Tipi är den vedertagna, ursprungligen dakotaspråkiga, benämningen på den typ av konformiga tält som huvudsakligen prärieindianerna använde som permanent bostad. Själva ordet är egentligen ett verb Ti, med betydelsen "att vistas", med en tillagd pluraländelse.
Stommen i en tipi bestod vanligen av omkring 13-18 pålar med en typisk längd av ca 8 meter, d v s efter att man förvärvat hästen. Före det var stängerna kortare och tipin mindre. Tipin transporterades på en häst- eller hunddragen travois.
Ovanpå stommen lades en halvcirkelformad tältduk, vanligen hopsydd av 13-16 buffelhudar, i senare tid av tyg. Duken fästes med träpinnar som stacks genom dukens ändar. Ingången placerades en bit över marken och var oftast cirkelformad med en täcklucka av buffelhud. Tipins nederkant fästes vid marken med tältpinnar av trä och vid behov även med stenar som lades på tältdukens utvikta kant. Med två av pålarna reglerades rökhålet högst upp i tipin som hade en central eldstad. Alla måltider tillreddes inne i tipin.
En nutida tipi är i allmänhet mindre, lättare och har färre stänger än 1800-talets. Förklaringen är helt enkelt att den moderna tipin varken är klädd med buffelhud eller avsedd att tjäna som familjebostad året runt.
Ofta kallas tipin felaktigt för wigwam, men en sådan är inte ett koniskt tält utan en kupolformad hydda.
[redigera] Referenser
- Richard Collins, The Native Americans. The Indigenous People of North America (London 1991).
- Colin F.Taylor (red), Nordamerikas indianer (Stockholm 1996)
