Västerländskt mode
Wikipedia
Västerländskt mode
Denna artikel avhandlar mode i västerlandet i ett historiskt perspektiv.
[redigera] Sengotiken, det fransk-burgundiska modet (1400-talet)
1400-talets Burgund omfattade inte endast norra delen av dagens Frankrike, utan även Belgien och Nederländerna. Det var ett rikt land med ett högt utvecklat näringsliv och innevånarna levde i relativt stor rikedom. Kostbara tyger, dyrbara smycken, gyllene klockor och bjällror hörde till "vardagsklädseln". Bland de som dikterade modet återfanns Karl den djärve; hans klädsel beskrevs av samtida som "mycket prunkande och något överdriven". En karakteristisk detalj var de slanka och spetsiga formerna, i såväl huvudbonader som kläder och skor. Furstar och prinsar fick ha skospetsar som var två och en halv gånger fotlängden, rikt folk en gång fotlängden och vanligt folk en halv gång fotens längd. Härifrån kommer talesättet "att leva på stor fot". En annan detalj var "mi-parti", vilket innebar att plagget delades i två olikfärgade hälfter genom ränder på tvären eller längden, och plaggets högra och vänstra sida kunde vara olikt skuret, till exempel kunde högra ärmen vara vid och den vänstra smal.
[redigera] Renässansen
Under renässansen växlade klädedräkten oerhört mycket och speciellt italienarna var synnerligen modemedvetna. Under 1500-talet förändrades den slanke unge mannen och den spröda kvinnan till en stark man med breda armar respektive en mogen kvinna med fylliga former. För männen gällde bland annat breda ärmar - upp till 50 centimeter i genomskärning och zimarran, som var en överrock med växlande längd och pälskantade öppningar för armarna. För kvinnan var den enkla underklänningen (gamurran) med långa ärmar och rundskuren kjol, och över den bars en elegant överklänning, i klara, ljusa färger. Mestadels hade man obetäckt huvud; det blev modernt med hög panna, och kvinnorna flätade in pärlor i frisyren.
Under renässansen kom också det spanska modet (åren 1550-1618), som nådde sin höjdpunkt under Filip II av Spanien. Det var ett strängt mode, med styva, obekväma kläder och kvarnstenskrage alternativt spetsprydd pipkrage. Andra detaljer var kläder av broderat tyg med ärmar av avvikande material samt spetsmanschetter.
Under trettioåriga kriget (1618-1648) kom modet att förändras bland annat såtillvida att den spanska kragen försvann och kvinnorna lät håret falla fritt ner över axlarna. Kjolen föll lätt och ledigt till golvet för att till sist släpa något. Modet krävde mörkt hår, och blondiner färgade håret med ett svart pulver. Det var även populärt med en mask över ögonen och kappor med kapuschong samt pälsmuff.
[redigera] Modet under Ludvig XIVs tid
Under denna tid kom peruken att bli ett betydelsefullt element i klädedräkten. Modet växlade snabbt, samtida källor nämner upp till sju gånger per år. Mansdräkten blev plötsligt viktigare än kvinnodräkten - mansklädseln "femininiserades" och en viktig detalj var de vida, knäkorta och nedtill spetsprydda benkläderna, som påminde om en kjol, s.k. "petticoat breeches" eller rhengrevebyxor på svenska, vilka dock försvann runt 1680. Under senare delen av 1600-talet kom rocken, s.k. just-au-corps, i bruk. I början var den snäv med lågt sittande fickor och oftas överdådigt dekorerad så att nästan hela rocken täcktes, men runt 1690 vidgades den så att skörtet blev avsevärt större och broderierna blev något mindre aggressivt framträdande. Männen började också knyta en duk om halsen, kravatt, oftast av spetskantat linne, och detta blev en föregångare till slipsen. Runt 1700 var det populärt bland både herrar och damer att bära kravatt "à la Steinkirk", en löst knuten, relativt lång, kravatt som sedan träddes genom rockens sjunde hål. Den sades ha uppkommit i slaget vid Steinkirk 1692, då soldaterna fått bråttom och inte hunnit knyta kravatterna så som det var tänkt. Silkesstrumporna blev populära, så populära att det lät inrättas en manufaktur i närheten av Paris med tvåhundra vävstolar för tillverkning av silkesstrumpor.
Modefärgerna under denna tid var scharlakansrött, rosa och himmelsblått, emedan Ludvig XIV personligen föredrog brunt. Under denna tid uppkom även de första skönhetsplåstren, de så kallade moucherna. Dessa små svarta ting, utformade till minimalt små hel- eller halvmånar, stjärnor eller hjärtan, ansågs förhöja ansiktets tjuskraft.
[redigera] Rokokon (1730-1789)
Ett karakteristiskt drag för denna epok var det överdrivna; bland annat gjorde styvkjolens omfång det nästan omöjligt för kvinnorna att gå. En kvinna iförd denna kjol tog upp en hel parkbänk och kunde endast sidledes ta sig igenom till och med ett par dubbeldörrar. De höga frisyrerna ledde ibland till att håret stacks i brand av ljuskronorna (en iakttagare vid franska hovet konstaterade att vissa kvinnor "tornade upp hela byggnadsverk på huvudet") och man slösade något oerhört med puder. Smink över huvud taget användes så frikostigt att äkta män vid en bal oftast inte kunde känna igen sin egen fru.
[redigera] Empiren (1804-1819)
Empiren har fått sitt namn efter Napoleon, som 1804 lät kröna sig till kejsare. Det dominerade för denna stil var att midjan skars strax nedanför bysten, puffärmen blev modern, klänningarna, stundtals av nästan genomskinligt tyg, räckte till fotknölarna och visade mjuka, klacklösa skor och den dominerande modefärgen var vitt.
[redigera] Restaurationen (1815-1820)
Under dessa år förkortades klänningen till att sluta ovanför fotknölarna och blev mer dekorativ än empirens vita. Nu uppträdde också dandyn, vars främste representant var Beau Brummell.
[redigera] Biedermeier och romantik (1820-1840)
Dessa år på artonhundratalet var fattigt på stil och mode. Under dessa två årtionden på 1800-talet kom i alla fall midjan att flyttas till sin naturliga plats och därmed figurens slankhet att framhävas. Rutiga tyger blev moderna.
[redigera] Den andra rokokon (1840-1870)
Kännetecknande för denna epok i modehistorien var krinolinen, som krävde enorma tygmängder. För att tillverka dessa krinoliner behövdes stora mängder metalltråd, i genomsnitt 90 alnar metalltråd per klänning. En annan detalj var korsetten, som snördes så hårt som möjligt för att kvinnan skulle få en supersmal midja (getingmidja). Korsetten krävde sina offer; en paristidning berättade 1859 om en 23-årig kvinna, som beundrades av alla för sin slanka midja. Hon avled två dagar efter en bal och obduktionen visade att hennes korsett hade snörts så hårt att levern genomborrats av tre revben. Det blev även modernt med volanger, och år 1859 hade kejarinnan Eugénie av Frankrike 103 volanger på sin balklänning.
[redigera] Stilblandningen i slutet av 1800-talet
Under denna tid försvann krinolinen och ersattes av en snävare kjol med turnyr, en kudde eller ställning av stålfjädrar, vilken avsåg att ge kjolen en bakåt pösande form. Klänningarna hade vanligtvis spetsiga urringningar, och en populär detalj var solfjädern och det spetsbesatta parasollet. Damerna erhöll också råd om vilka färger som bäst passade hud- och hårfärg. Till exempel ansågs att blondiner med fördel alltid kunde ikläda sig blått, att brunetter passar i mer intensiva färger och att svart, grått och vitt är färger som passar de flesta. Det rekommenderades försiktighet i användandet av färgen violett.
[redigera] Sekelskiftet
Kläderna blev enklare och silhuetten var slank; midjan betonades och axlarna poängterades genom volanger alternativt en pelerin. Hattar med plymer eller band gjorde att figuren föreföll längre. Mansdräkten bestod av kavaj, väst och byxor.
[redigera] 1900-talet
Det första världskriget kom att påverka modet på ett genomgripande sätt. På 1920-talet blev klänningen ett smalt rör, som hängde ledigt på kroppen. Kort hår (s.k. "bobbat" hår) blev modernt och det som en gång ansetts som kvinnans främsta prydnad föll offer för saxen. År 1925 visades knät för första gången. Hollywood kom att influera kvinnoidealet, som till exempel med Clara Bow, flickan med "det". Framför allt blev det moderna kvinnomodet inte tänkbart utan långbyxor.
Kjollängden har kommit att variera; till exempel kom Christian Diors The New Look våren 1946, där kjolen skulle sluta 24 cm ovanför fotknölen. Coco Chanel kom att påverka kvinnomodet med den lilla svarta, och med Mary Quant kom på 1960-talet minikjolen och strumpbyxan
[redigera] 2000-talet
En retrokultur växer under början av 2000-talet fram i modesammanhang. Kläddesigners hämtar inspiration från klassiska plagg, ofta från 1950-talets något banbrytande klädstil och modskulturen från 1960-talet. Att utforma en personlig stil kryddad med moderiktiga basplagg och/eller accessoarer börjar bli viktigare än att följa de tidsenliga direktiven till fullo.
Män börjar allt mer intressera sig för mode, som ett resultat av mäns allt större intresse för utseende och stil i allmänhet. Skönhetsproduktsföretag, klädbutiker och modevärlden riktar alltmer in sig på marknaden för män.
[redigera] Källor
 |
Det saknas källhänvisningar i den här artikeln. |
| Du kan hjälpa till genom att ange källor för faktauppgifterna som anges i artikeln. |
