Vikingatiden
Wikipedia
Vikingatiden är namnet på järnålderns sista period. Under 700-talet uppstod en högkultur i Skandinavien. Befolkningen ökade kraftig, samtidigt som skeppsbyggarkonsten utvecklades. Detta var bidragande orsaker till de första vikingatågen, det vill säga plundringar som vikingar, båtburna krigare från Skandinavien, utförde bland annat på de brittiska öarna. Den 8 juni 793 plundrade vikingar klostret Lindisfarne på Englands östkust, en attack som snart följdes av otaliga krigståg. I öster sökte sig nordbor i stora mängder ned utmed de ryska floderna. De kom som handelsmän eller som blivande ”väringar”, dvs. värvade soldater i den östromerske kejsarens armé och flotta.
Merparten av nordborna under vikingatiden levde dock ett stillsamt liv som bönder. Genom den bevarade litteraturskatt som finns i de isländska handskrifterna från 1100- och 1200-talet samt från runstenarnas texter känner man många detaljer om folkens liv under vikingatiden.
[redigera] Om periodindelningen
Den skandinaviska forntiden uppdelas i en mängd tidsperioder. Slutet av den s.k. järnåldern har kommit att benämnas vikingatiden. Kännetecknande för vikingatiden är bl.a. att ett skrivet källmaterial börjar uppträda som berättar om inre förhållanden i Skandinavien. Dessa skrifter, om än i ytterst begränsad omfattning, kompletterar på ett viktigt sätt det arkeologiska materialet.
Tidsbegränsningen av perioden ”Vikingatiden” har skiftat genom åren. Början av vikingatiden sattes tidigt till tiden för det första kända vikingatåget, plundringen av klostret Lindisfarne vid Englands kust år 793. Slutet av perioden kopplades till Harald Hårdrådes misslyckade vikingatåg till England år 1066. Även årtalet 1050 har allmänt angetts som slutdatum.
Denna tidsindelning har i senare tid ifrågasatts. Inför den stora vikingautställningen i Florens år 1990 korrigerades därför tidsgränserna. Rika gravfynd från t.ex. Danmark från 700-talet och genom årsringsdateringar av Danevirke, det imponerande uppbyggda systemet med försvarsvallar tvärs över Jylland i Danmark till samma århundrade är det logiskt att se vikingatidens start i redan detta århundrade.
Att avsluta vikingaperioden med ett misslyckat norskt erövringsförsök av England år 1066 har också ifrågasatts. För de nordiska förhållandena betydde nämligen denna händelse intet. Den stora vikingautställningen i Paris på 1990-talet placerade därför övergången mellan vikingatid och nordisk medeltid så sent som runt 1200, en slutpunkt som senare ansetts kanske vara väl sen. Vid Florensutställningen angavs istället 1103 som lämplig periodgräns. Detta år instiftades nämligen Lund som ärkesäte över hela Norden. Tidigare hade Bremen-Hamburg haft överhögheten – nu ansågs nordborna av påven så västerländskt orienterade att de kunde få organisera den nordiska kyrkan själva.
[redigera] Om begreppet viking
Ordet viking förekommer redan i källor från vikingatiden. Vad ordet ursprungligen betydde vet man inte. Ordet användes endast om personer som var ute på plundringståg eller krigståg (inte handelsresa). Ett exempel på denna åtskillnad finns i Egil Skallagrimssons saga: ”Björn var en stor farman, som ibland var ute i viking, ibland på fredliga köpfärder.”
På en runsten i Västra Strömonumentet i Skåne, daterad till slutet av 900-talet berättas: ”Fader lät dessa runor hugga efter sin broder Asser, som fann döden nordpå i viking” samt ”Fader lät hugga denna sten efter Björn, som ägde skepp samman med honom”. Då denna text åsyftar en händelse i Sverige eller Norge står viking här troligtvis för begreppet "krigsman" snarare än "plundrare".
Ordet ”viking” åsyftar således speciella situationer som dåtidens människor kunde befinna sig i. Björn i det första citatet ansågs som en stor farman, det vill säga handelsman, men han kunde också delta i "vikingar", det vill säga plundring och krig. Asser var troligtvis med i något större krigståg med anknytning till kampen om till exempel kungamakt.
Exemplen ovan visar att många skandinaver under vikingatiden inte var vikingar. Den generella termen för innevånare i Norden var nordbor eller nordmän.
[redigera] Skriftliga källor från vikingatiden
Vår kunskap om de mera personliga förhållandena under vikingatiden, om politik, om färder över hav etc. kommer från det skrivna material som ligger dåtiden nära och som bevarats till nutid. Runskrifterna i form av runstenar men också inristade meddelanden på trä- eller näverbitar är ett källmaterial som härstammar från tiden ifråga. Handskriftsmaterialet är dock oftast nedteckningar som gjorts först ett par generationer efter det att de omtalade handlingarna skett. Trots detta är just handskrifterna det källmaterial som främst kommit att forma oss vår nutida bild av vikingatiden.
[redigera] Vikingatida bebyggelsemönster
Genom att analysera tätheten av de svenska och danska kyrkorna under tidigmedeltiden kan man skapa sig en detaljerad bild över bebyggelse- och innevånartätheten i dessa länder även under vikingatiden.
[redigera] Vikingatida städer i Norden
Under den tidiga vikingatiden, 700-talet till ca 900 e.Kr. fanns endast ett fåtal städer eller stadsliknande samhällen i Norden. Störst var Hedeby i Sönderjylland. Andra exempel är Birka i Mälaren och Kaupang i Norge. Från 900-talet fram till vikingatidens slut 1103 uppstår ett flertal nya städer och större handelsplatser i både Sverige, Norge och Danmark.
[redigera] Vikingatidens religion
Religionen under vikingatiden innan kristendomens införande är känd främst genom de äldsta bevarade skrifterna från Island. Kännetecknande för dessa är att de är nedtecknade av kristna ett par generationer efter det att kristendomen införts. Några berättelser finns dock från samtiden vilka bl.a. nedtecknats av araber. Det finns således inga skrifter efter religionsutövarna själva. Detta är ett viktigt källkritiskt konstaterande när dåtidens religion ska beskrivas.
En stor mängd gudar är kända inom den fornnordiska mytologin, se Nordisk mytologi.
Offer och blothandlingar var stående inslag i den dåtida religionsutövningen, se Vikingatida offerhandlingar.
Heliga platser för tillbedjan av gudarna benämns på olika sätt, t.ex. omtalas hörg, hult och hugar, vi och stavgårdar. Dyrkan kunde på dessa platser ske ute i det fria men också i tempelbyggnader, se Vikingatida tempelbyggnader.
[redigera] Vikingatidens skepp
Genom en utvecklad skeppsteknologi lades grunden till nordbornas kraftiga expansion över haven under vikingatiden. Seglet verkar också ha införts i Norden i slutet av järnåldern vilket givetvis bidrog till skeppens ökande funktionalitet. En mängd olika skeppstyper från vikingatiden möter oss i de skrivna källorna: långskepp, snecka, karve, lastbåt, skuta och knarr. Långskeppen var långa och snabba. Vid Oseberg i Norge har man hittat ett skepp som var 21,6 meter långt och 5 meter brett. Ett annat fynd, Gokstadsskeppet var 23,3 meter långt och 5,2 meter brett.
[redigera] Vikingatida krigshandlingar
Genom det bevarade skriftliga källmaterialet känner man en stor mängd krigs- och våldshandlingar i vilka nordbor under vikingatiden var inblandade. Merparten av dessa krigshandlingar hade anknytning till havet och kustområdena i Norge, Danmark, England, Irland och det europeiska kustområdet utmed Nordsjön och Atlanten.
[redigera] Nordbornas resor under vikingatiden
Vikingatiden var för nordborna en ytterst expansiv period. Genom sina utvecklade skepp kunde man förflytta sig över stora områden. Under perioden utförde dessa resenärer både vikingatåg och handelsresor men många utvandrade också och tog ny mark i främmande länder, s.k. landnam.
[redigera] Vikingatida teknologi
Nordborna var framstående inom olika tekniska områden. När till exempel kung Harald Blåtand anlade så kallade "trelleborgar" var dessa byggnadsverk baserade på stor ingenjörskonst. Inom skeppstekniken utvecklade nordborna en förnämlig tradition att bygga och segla skepp.
[redigera] Se även
[redigera] Litteratur
- Vikingarna. Firenze 1989. ISBN 91-971181-6-8
- From Viking to Crusader. Scandinavia and Europe 800-1200. Uddevalla 1992. ISBN 0-8478-1625-7
- Sven Rosborn: Skånes historia. Vikingarna. Malmö 2004. ISBN 91-973777-1-6
