Wikipedia

Zabriskie Point är en film från 1970 av Michelangelo Antonioni, producerad av Carlo Ponti och MGM. Filmen var tänkt som en hyllning till hippiekulturen och hade en (med tidens mått) stor budget, men blev ett publikfiasko. Antonionis filmer kännetecknas av sparsam dialog, långa tagningar, och ett stillsamt tempo, så även denna.

Innehåll 1 Handling 2 Om filmen 2.1 Skådespelare 2.2 Soundtrack 3 Källor

[redigera] Handling

Ett möte för vänsterradikala studenter i Los Angeles utmynnar i ett upplopp, där en ung man (spelad av Mark Frechette) flyr efter att ha blivit oskyldigt misstänkt för att ha dödat en polisman. Frechette flyr staden i ett stulet flygplan ut i öknen, där han träffar en ung kvinna vid namn Daria (spelad av Daria Helprin), på väg till en konferens för byggföretaget hon arbetar på. De älskar i en hallucinatorisk scen på sanddynerna i Zabriskie Point, en uttorkad sjö. Frechette vänder sedan tillbaka till staden för att lämna tillbaka planet, men blir nerskjuten av polisen på flygplatsen. Daria hör om hans död på bilradion, och i sitt chocktillstånd får hon en apokalyptisk vision där ett hus, tillsammans med en mängd föremål, exploderar i slow motion till tonerna av Pink Floyds "Come in number 51, your time is up". Därefter åker hon ut i öknen mot solnedgången.

[redigera] Om filmen

Efter succén med 1967 års Blow up, Antonionis engelskspråkiga debut, skulle Zabriskie point bli hans stora triumf; en storslagen hyllning till hippiekulturen och skildring av USA, och en känga till kommersialismen och kapitalismen. Efter långa utmattande inspelningar i öknen, och den långa utmattande inspelningen av vad som hoppades bli det perfekta soundtracket, blev filmen en publikflopp; den spelade endast in en knapp tiondel av sin med dåtidens mått väl tilltagna budget. Antonioni kritiserades för att använda klichéer; för att citera kritikern John Burks i Rolling Stone: "Corny? You bet your ass it's corny, Antonioni has constructed his movie of so many lame metaphors and bad puns that it's staggering." Burks konstaterade dock att även om filmen var ett nederlag var den inte ett totalt fiasko, och att den har sina grandiosa ögonblick.

Filmen finns i skrivande stund inte utgiven på dvd, utan endast tillgänglig på video.

[redigera] Skådespelare

Antonioni valde att använda amatörer i rollerna, Daria Helprin var dotter till en halvkänd dansös, och Mark Helprin upptäcktes av talangscouter när han muckade gräl på en buss. En tänkbar möjlighet är att Antonioni med detta ville uppnå en högre form av realism. En annan är att han med filmen skulle skildra Möjligheternas land, och därigenom ville skapa två stjärnor ur intet (liksom Elvis Pressley var lastbilschauffören som blev rockstjärna).

Man kan dessutom skymta en ung Harrison Ford i en statistroll som flygmekaniker.

[redigera] Soundtrack

Soundtracket måste höra till ett av filmhistoriens mest extravaganta och mest påkostade produktioner, sett till tidsramar och budget. Don Hall, en dåtida känd radio-DJ, anlitades att välja ut låtar till filmen, och under flera månaders tid, under vad som av många av de inblandade beskrivs som oändligt frustrerande former, spelades specialkomponerad musik in av bland andra Pink Floyd och Jerry Garcia från Grateful Dead. Antonioni lät de inblandade inte se mer än just de partier av filmen de skulle tonsätta, och var väldigt diffus och svävande om vad han ville ha av musikerna. Även om han var strålande nöjd med en inspelning kunde de ändå bli skickade tillbaka till studion för att göra om alltsammans från början. Även skivan med soundtracket floppade försäljningsmässigt.

[redigera] Källor

• Zabriskie point, spelfilm 110 min; MGM 1970.
• Zabriskie point soundtrack CD booklet, förord av Deborah Koons Garcia [1]
• Zabriskie point, uppsats från 2006 av Erik Wäppling, instutitionen för Grafisk design och illustration, Konstfack.