Abel av Danmark
Wikipedia
Abel, född 1218 död 1252, kung i Danmark 1250-1252, hertig av Slesvig. Andre sonen till Valdemar Sejr och Berengaria av Portugal, dvs bror till Erik Plogpenning. Gift med Mechtild av Holstein, dotter till greve Adolf IV av Holstein i hennes första giftermål, hon gifte sig sedan med Birger Jarl.
Strax efter faderns död (1241) kom han i tvist med sin äldre bror, kung Erik Plogpenning, och brytningen blev än svårare, då han 1246 tog sina svågrar, de holsteinske grevarna, i försvar mot brodern. Efter en ny kamp 1250 nödgades han underkasta sig, men då Erik kort därefter förtroendefullt besökte honom på hans borg i Slien, blev Erik tagen till fånga och överlämnad till en personlig avundsman, som lät mörda honom. Abel blev strax därefter vald till konung och krönt, sedan han tillsammans med 24 adelsmän avlagt ed på att han vore oskyldig till mordet; dock straffade han aldrig upphovsmännen därtill. Han torde ha varit den dugligaste av de tre bröderna, åvägabragte hastigt fred och ro i riket samt utfärdade 1251 en förträfflig lag i detta syfte. Likaledes strävade han att främja handeln, mest dock genom att gynna hansastäderna. Den 30 juni 1252 stupade han under ett tåg mot nordfriserna. Enligt folktron spökar han som "den vilda jakten" till straff för brodermordet. Kronan övergick till hans yngre bror Kristoffer, men hans ätt härskade till 1375 som hertigar, i ständig fejd med länsherren, den danske konungen. Hans änka gifte sig 1261 med Birger Jarl i Sverige och dog 1288.
Abels förhållande till brodern är ämne för Oehlenschlägers sorgespel Erik og Abel.
[redigera] Barn
- Valdemar III † 1257
- Erik I c:a 1240-1272
- Sofia c:a 1240-1284
- Abel 1252-1279
| Företrädare: Erik Plogpenning |
Kung av Danmark 1250–1252 |
Efterträdare: Kristofer I av Danmark |
